Future/Past

Satans verser #4 – Chewing gum

2006-02-21T15:25:00.000+01:00

Hey Annie, well look at you
is that a new boy stuck on your shoe?
C'mon Annie, how is it so
you've always got a new bubble to blow

Annie, Chewing Gum. Vad tror du egentligen att den handlar om? Flicka möter pojke, flicka dumpar pojke, flicka hittar ny pojke, flicka dumpar honom också? Jo, förvisso men inte bara.

Oh no! Oh no! You've got it all wrong
you think you're chocolate when you're chewing gum
Oh no! Oh no! A slip of the tongue
you think you're chocolate but you're chewing gum

Partier, fackföreningar och organisationer står alla med hakan i backen, förbluffade, förstummade. Med blanka, oförstående ögon frågar de: - Varför? Varför har du lämnat mig, vi som hade det så bra? De kan inte förstå att de inte är speciella, att de inte är choklad. De begriper inte ens att de har blivit utspottade, att de redan ligger i rännstenen, stela och smaklösa. Att deras tid är över.

Det borde vara den mest naturliga saken i världen egentligen, det är trots allt så, om vi tänker efter – vi tuggar tills smaken försvinner och sen börjar vi på ett nytt. Tuggar, spottar ut och börjar om på nytt. Vem vill hålla fast bara därför, fortsätta när smaken är borta, när det är gammalt, förlegat, som en relik från en annan tid? Vem håller kvar?

- I'm the World Record holder of chewing gum. I'm not afraid of anything!
- Why hold onto it? Why not start a new piece?
- Because then I wouldn't be a champion. I'd be a loser. Like you.
(Roald Dahl, Charlie and the chocolate factory)

Ja, vem håller kvar? När det har stelnat och förlorat sin smak så finns det några som alltid håller kvar, som fortsätter tugga i hopp om att bli en vinnare, att få en karriär av gentjänster och ryggdunk. Att få bli kapten på den sjunkande skutan. Det är i alla fall tydligt vilka som inte tuggar vidare. Folket, arbetarklassen, är notoriskt otroget och illojalt, alla förbund och organisationer faller sönder över tid. Det finns inget som varar för evigt. Vissa har bara en smak som håller längre än andra. Men allting fast förflyktigas.

I don't want to settle down, I just wanna have fun
I don't want to settle down, I just wanna chew gum

Världen är, och detta gäller i synnerlighet vänsterns alla avarter, fylld av nekromantiker som försöker blåsa liv i sina organisationers döda kroppar. De kastar sina besvärjelser i hopp om att hålla dem vid liv lite längre, bara lite längre och samtidigt så intalar de sig själva att egennytta är lojalitet. Välkommen till de dödas värld.

De dödas vinnare! Vinnare av en plats på första parkett till det oundvikliga sammanbrottet. De är undergångens administratörer, sin egen dödgrävare. Arbetarklassen är å andra sidan undergångens arvtagare; alltid i rörelse, rastlös, febril, alltid med en fot över relingen redo att överge skeppet när det väl springer läck, vilket det också alltid gör. Starta om på nytt, om och om igen.

Nytt tuggummi, min vän? Ja tack!

I'm gonna tell you how its gonna get done
I'm just a girl that's only chewing for fun!
Spit it out when all the flavour has gone
wrap it round ya finger like you're playing with gum

Krigarens själ – farväl till Tomas Repka

2006-02-09T16:15:00.000+01:00

24 april, 2005 – Withdean Stadium i Brighton kokade. Allting var bara för mycket; trots bitvis strålande spel så hade vi slarvat bort trepoängaren och med den, verkade det som, möjligheten att knipa den sista Play off-platsen. Så nära, så nära att man nästan kunde ta på det men drömmen förblev dröm och vittrade bort, som våra drömmar alltid verkar göra. Det var bara att börja förbereda sig för ännu ett år i helvetet. Men inte än, inte nu, först skulle spelarna och de andra få sitt – de 700 tillresta fansen började unisont bua ut laget, all frustration och ilska välde ut. I synnerlighet riktades kritiken mot Alan Pardew, buropen och svordomarna haglade över honom.

- Fuck off!

För ett ögonblick som tycktes vara i en evighet tystnade buropen, fansen stod som förstenade över Repkas ord. Han hade klivit fram till fansen och bett dem att dra åt helvete. Ingen trodde att det var sant, vare sig fansen på läktaren, de andra spelarna eller Pardew. Alla var helt förbluffade. Repka vände sig om och försvann ner i spelargången. Ögonblicket var över. Det var inte snyggt, det var inte smart, men fans eller inte, ingen trampar på de Repka tagit till sitt hjärta.

Det finns ingen spelare som ber fansen att dra åt helvete och kommer undan med det. Ingen. Ingen förutom vår tjeckiske hårding Tomas Repka, Super-Tom, Mr 100 %. Saken är den att om det hade varit någon annan spelare så hade det effektivt varit över för honom i klubben. Ingenting sluter samman fans som spelare som tror att de är någonting. Det finns vissa saker som man inte får göra, gränser man inte får kliva över. Det här är en av dem. Fast sen finns spelare som är undantagna från dessa regler; spelare som Paolo di Canio och Tomas Repka.

Han är inte världens bäste fotbollsspelare. Det är kanske det vanligaste betyget för Repka under hans tid hos oss. Inte världens bäste. Det är helt sant, han saknar vissa kvaliteter som fotbollsspelare (även om han inte är så hopplös som vissa vill få det till). Vi Hammers är ett kräset gäng, så enkelt är det. Vi vill ha flärd och elegans. Vi vill se fotboll spelas så som det var tänkt att spelas. För de spelare som inte kan leva upp till våra krav på spelskicklighet och teknik så finns det bara en kvalitet som kan rädda dem – passion. Det man inte har i benen är det bäst att man har i hjärtat. Och Repkas hjärta är fullt av glöd och lidelse. Det är fullständigt uppenbart och det är därför som han inte bara kom undan med sitt påhopp på fansen i Brighton, utan hyllades ännu mer veckan efteråt. Han brinner. Inget snack om den saken. Alla kan se det. Killen har passion.

När Repka lämnade den italienska storklubben Fiorentina var han känd som ”serie A:s effektivaste back”. Han värvades av vår dåvarande tränare Glenn Roeder för klubbrekordet fem och en halv miljoner pund inför säsongen 01/02. Det var framförallt vår tjeckiske hjälte Ludek Miklosko som lyckades övertala Repka att lämna Florens för East End. Fiorentina var vid den tiden helt körda i botten och konkursmässiga, den ständigt lojale Repka ville hjälpa klubben även om det betydde att han var tvungen att gå. Hans övergång till oss var en uppoffring och han hymlade inte med det, han hade helst av allt stannat i Fiorentina:

"Jag accepterar att lämna Fiorentina för att jag älskar klubben och vill hjälpa dem när de är i en svår kris. Nu när jag skriver på för West Ham kan mina lagkamrater få ut två stycken löner."

I dagar som dessa, när fotbollsspelare får lära sig bedyra sin livslånga kärlek till vilken klubb de än råkar hamna i så är Repkas ärlighet uppfriskande och i det närmaste omvälvande. Repka är tystlåten och reserverad vid sidan av plan, mer spelare än stjärna om vi säger så. Han pratar inte ofta med pressen men när han gör det så gör han det från hjärtat, han häver inte bara ur sig plattityder och floskler som så många andra fotbollsspelare. Hans fåordiga stil understryker hans seriositet och professionalitet. Sen lämpar det inte sig för en tuffing som Repka att flörta för mycket med pressen. Och tuffing är precis vad han är, vilket vi blev varse redan från början.

I debuten mot Middlesbrough, bara 24 timmar efter att affären hade gått i lås, fick Repka samma mottagande som så många utländska hårdingar har fått före och efter honom – rött kort. Repka följde upp med ytterligare ett rött kort i sin nästa match och vi var många som började undra om han verkligen ville vara här. Även om hans kompromisslösa spelstil ledde till att han fick 55 gula kort och sammanlagt 4 röda så rådde det aldrig något tvivel om hans inställning. Han gav järnet hela tiden och krävde inget mindre av sina lagkamrater. Oavsett om han gjorde sitt livs bästa eller sämsta så var han alltid konstant när det gällde att ge 100 %.

Mycket genom att vara den han är plockade Repka upp många billiga kort, domarna i England har som bekant en förkärlek till att bestraffa kända busar. Men i ärlighetens namn så hade han själv ett finger med i spelet, hans hetlevrade temperament i kombination med hans notoriska oförmåga att acceptera domslut resulterad i mer än ett kort. Roeder visade sig fullständigt oförmögen att anpassa Repka till den engelska fotbollen, vilket ledde till att Repka allt oftare fick bära hundhuvudet för lagets misslyckanden. Det är ingen överdrift att säga att Roeder och Repka inte drog jämt mot slutet, men trots detta förblev Repka lojal mot klubben som han nu tagit till sitt hjärta.

När det stod klart att våra stjärnor hade lyckats med det otänkbara – spela oss ur Premier League – så valde Repka att återigen visa prov sin otidsenliga känsla för lojalitet. Den ena stjärna efter den andra letade efter dörren, vissa skötte det snyggt, andra inte. För Repka var det inte ett alternativ att först misslyckas kapitalt och sedan bara lämna klubben; han blottade sitt krigarhjärta och förklarade: ”Jag flyr inte från en strid, inte ens om det går illa.” Repka stannade och han fick sin belöning.

Vändningen för Repka, och för all del för West Ham också, kom när Alan Pardew tog över rodret. Den negativa och destruktiva stämningen som Roeder hade skapat under sitt styre ersattes av ett fruktansvärt smärtsamt stålbad och till sist en befriande pånyttfödelse. Pardew hade med små medel på kort tid skapat en positiv vi-känsla och Repka spelade som en ny man. Jämnare, säkrare och framförallt mer kontrollerad, Pardew hade återuppväckt den spelare som Repka varit under sina glansdagar i Italien. Varningarna minskade i takt med att de stabila insatserna radades upp. Repka hade fått tillbaka glädjen och spelade med ett leende på läpparna för första gången på många år. När Pardew sommaren 2005 bad honom att förlänga sitt kontrakt med ett år så accepterade Repka trots att det redan var bestämt att han skulle återvända till Prag. Så starkt var bandet mellan de två.

Hur djup den ömsesidiga respekten och samförståndet mellan Pardew och Repka bekräftades i matchen mot West Brom i november. Repka tar hand om en frispark som hittar fram till Teddy Sheringham genom en nick av Christian Dailly. Sheringham gör inga misstag i straffområdet utan sätter kallt den vinnande bollen. Hela laget stormar fram till Sheringham och jublar över målet. Alla utom Repka, han tvekar inte en sekund utan rusar direkt fram till Pardew och de två kramar om varandra som om vi hade vunnit FA-cupen.

Repkas familj lämnade London under sommaren 2005 och flytta tillbaka till Prag som planerat. Utan sin familj, framförallt närheten till sina två barn, Veronika och Tomaso, blev livet ohållbart för Repka och han bad om att få lämna klubben trots att gick mot sin kanske bästa säsong någonsin. Vemodigt och något motvilligt gick Pardew naturligtvis med på att låta Repka återförenas med sin familj och sin moderklubb Sparta Prag. Det var det minsta han kunde göra för honom.

Och på vilket sätt som han lämnade oss – först fick vi se Anton Ferdinand återigen överglänsa sin bror med ett mål som heter duga. Sedan fick vi se Yossi Benayoun bjuda på ett stycke magi som vi sent kommer att glömma. Men målen och nerviga avslutningen bleknar i jämförelse med det känslosamma och storslagna avskedet som Repka fick av vår trogna publik. Omfamnad av sina lagkamrater med tårar i ögonen avtackades Repka med sång och jubel utom denna värld. Det var uppenbart att Repka lämnar oss med ett sorgset hjärta; för en andra gång i karriären var det yttre omständighet som han själv inte kunde rå över som fick honom att söka sig vidare, denna gång hemåt.

Det blev aldrig några mål i Claret and Blue för Repka; en nick som räddades på mållinjen och en klockren stolpträff, närmare än så kom han aldrig. Visst hade det varit kul om han hade lyckats peta dit en boll eller två men allvarligt talat så spelar det ingen roll. Det var hans andra kvaliteter som gör honom oförglömlig.

Det är hans vilja, bångstyrighet, inställning, ärlighet och brinnande passion som vi kommer att sakna. Super-Tom, en sann krigarhjälte, rakryggad och lojal bortom ord; vi kommer att sakna dig, för alltid!

Den förnäme

2006-01-07T15:19:00.000+01:00

Sebastian Hiram Shaw was born with a rusted spoon in his mouth and holy fire raging in his belly. Not a religious man, but a man of boundless faith. In his hopes… his dreams… himself. The German philosopher Friedrich Nietzsche once posited that whatever fails to kill a man only serves make him stronger. He dubbed this mythical survivor the Übermench. An ideal personified… by a poor boy from Pennsylvania.

Ben Raab, X-Men – The Hellfire Club #4 – Also Sprach Sebastian

Häng dom högt!

2006-01-04T16:25:00.000+01:00

Det var som om mina ögon inte vill registrera eller min hjärna inte komma ihåg det, för jag kan än idag fortfarande inte minnas vilket väder det var. Det borde ha varit solsken och behaglig värme, det brukar det vara så här i slutet av april.

Till skillnad från låglandet, inte minst där nere i syd så kunde fascismens klor aldrig få grepp om våra berg. Vi höll dem alltid på stången här uppe. Vi reste oss ett år tidigare, under ’44, och kastade ut fascisterna men de kom tillbaka tillsammans med sina nazistiska herrar.

Den italienska sociala republiken, vilket skämt!

Nu hade vi äntligen möjligheten att slutligen göra upp med dem. Det allmänna upproret inleddes 25 april, alla partisaner i norra Italien reste sig tillsammans och vi tog dem med överraskning, städerna föll, folket reste sig och från bergen slog vi hårt mot svartskjortorna.

Min bror brukade säga att jag blev partisan när jag låg i mammas mage. Vår far dog tre månader före jag föddes efter konfrontation med fascisterna. Jag hade alltid burit med mig hatet, och nu skulle det få sitt utlopp. Två dagar efter att det allmänna upproret utropats slog vi till mot en grupp fascister på väg mot ett flygfält vid Comosjön. Jackpott! I vår räd hade vi tagit Mussolini tillfånga. Vi hade tagit honom, den jäveln, vi hade honom nu. Glädjen kände inga gränser.

Vi förde honom och de andra till den närliggande byn Guilino de Mezzegra där vi höll dem över natten. Våra befäl behövde prata med ledarna om vad vi skulle göra med dem. Vi sköt dem under dem vid lunchtid dagen efter och gjorde oss i ordning för att röra oss till fria Milano.

Vi kom till Milano på morgonen, ryktet hade nått staden före oss och vår konvoj möttes av lyckliga, fria människor redan flera kilometer utanför staden. Vi rörde oss i snigelfart mot centrum. Jag satt på motorhuven av lastbilen som hade liken och bara njöt. Jag kände mig oövervinnerlig, jag tror alla delade den känslan med mig. Tusentals milanobor och några hundra partisaner mötte upp när vi kom fram till centrum. Alla ville se Mussolini, alla vill se om det verkligen stämde. Om det verkligen var sant. Att han verkligen var död!

Vår chef, colonnello Valario, ställde sig på taket till lastbilen och ropade till den jublande folkmassan:

– Så vafan ska vi göra med dom jävlarna?

Folkmassan tystnade, bara för ett ögonblick men det var ett ögonblick som verkade vara en evighet. Rop bröt ut, sporadiska önskningar från ett befriat folk som nu hade liket av sin tyrann och hans band i sina händer, till sitt förfogande. Det var ett underbart vackert och euforiskt hat som fick sitt utlopp. Det var inte en vilja att göra rätt utan endast ge igen, och ge i igen på det nesligaste av sätt för all skit de, nej, som vi tvingats ta emot under de fascistiska åren.

– Häng dom! Häng dom högt, dom förbannade svinen!

Ropen tilltog och snart var alla rörande överens. Jag och några andra kamrater plockade genast fram rep ur vår ryggsäckar. En av Milano-partisanerna förslog att vi skulle ta oss bort till Piazzale Loreto. Sagt och gjort, vid tog oss dit med viss möda och inom kort hängde alla där, hela rövarbandet; Mussolini, hans hora Claretta Petacci och alla ministrarna och partitopparna som vi tillfångatog tillsammans med Il Duce.

Alla arton hängde, upp och ner till folkets glädje. Kvinnor och barn, gamlingar och män gick förbi kropparna, spottet och svordomarna ven genom luften bara för att i nästa sekund omvandlas till kramar och gigantiska leenden. Det var en makalös syn som jag fortfarande minns som igår.

En gammal kvinna omfamnade mig, kysste mig på båda kinderna och tackade mig. Tårarna rann ner för hennes kinder. Det var över nu och vi visste det.

– Så går det för fascister, sa hon till mig.

– För varenda en av dem, svarade jag.

Lyckoruset höll oss alla sin famn.

Nini Meazza, ur En partisans dagbok, 1948

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant

2005-12-24T12:35:00.000+01:00

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant
Av Wu Ming

Idag är Archibald Alexander Leachs, mer känd som Cary Grant, hundraårsdag. Vi kommer aldrig att veta om denna händelse var sedan länge skriven i stjärnorna eller om den var väntad endast på grund av en serie bisarra händelser. Det är dock en viktig händelse av följande skäl.

Någon kommer att tro att vår är en verklig besatthet. Som kollektiv har vi nämnt denna skådespelare många gånger, vi har studerat hans liv och arbete, och framför allt har vi placerat honom bland karaktärerna i vår roman 54, inspirerade av ett viktigt men inte särskilt välkänt kapitel ur hans biografi: hans samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten för att avslöja nazistinfiltration och –sympatier i Hollywood.

Det skulle kunna vara en besatthet men tillåt oss att förklara vem han var och kanske kommer du att förstå.

Archie Leach/Grant var och är en av 1900-talets mest älskade popkulturella personligheter. Född i den engelska staden Bristol (hans bronsstaty kan beundras på Millennium Square) i en fattig proletär familj. Redan vid tidig ålder anslöt han sig till Bob Penders cirkus och blev akrobat (in många av sina filmer utförde han själv sina volter och saltomortaler). När cirkusen turnerade USA beslöt sig Archie för att stanna i New York, där tog han många olika arbeten. Det mest minnesvärda var som smörgåsförsäljare på styltor. Han arbetade inom teatern, fick ett par små roller i några filmer och till slut flyttade han till Kalifornien där han tog sitt nya namn under vilket han till slut blev mer än känd.

Han påbörjar en lång period av disciplinerad och noggrann utveckling av sin nya identitet, ett heltidsjobb som hans mest briljanta levnadstecknare, engelsmannen Graham McCann, kallar för ”skapelsen av Cary Grant”. När han väl kommer ur sin kokong medverkar han i ett par filmer utan få vare sig ris eller ros, och detta fortsätter fram till 1937 när han imponerar i huvudrollen i Min fru har en fästman, en milstolpe inom så kallad screwball-komedi.

Inom baseball är termen screwball namnet på ett slags skruvat kast. Bildligt talat betyder det något som återvänder från dess ursprungliga, motsatta riktning, därav uttryck som ”skruvad”, ”excentrisk”, ”bisarr” och ”helt galet”. Den är en sentimental, lättsinnig komedi, hektisk och med missförstånd som följs av dramatiska ögonblick, skarpa kontraster mellan personer och i nästan alla filmer jakt och kamp mot klockan. Screwball-komedin är den mest populära formen av underhållning under Depressionen och den fortsätter vara det fram till efter kriget.

Cary är screwball-komedi personifierad eftersom det är filmens manliga huvudroll som bestämmer takten i denna genre. Förutom Min fru har en fästman så finns det också Ingen fara på taket (1938), Det ligger i blodet (1940), En skön historia (1941) och Jag var en manlig krigsbrud (1949). Cary har hjälp av sin förmåga att improvisera som han har tagit med sig från sin tid på cirkusen och från musikkomedier (några av hans bästa komiska ögonblick är just improviserade). Men tag i akt, Cary får dig inte bara att skratta, hans ”mörka sida” utforskas av Alfred Hitchcock i Illdåd planeras (1941) i den berömda scenen med mjölkglaset och i Notorious (1946) där han (sällsynt händelse) ger prov på introvert och kyligt skådespeleri.

Under tiden så för en chock honom tillbaka till det förflutna och hans forna identitet; hans mor, Elsie Leach, som han har trott död sedan trettio år återfinns på en asyl där hans far (nyligen avliden) hade låst in henne. Lycklig över att återigen ha en mor låter Archie/Cary flytta henne till ett bekvämt ålderdomshem där han under resten av hennes liv tar hand om henne.

Inom Hollywoods politiska ekonomi är Cary talesmannen för en innovation, han är den första oberoende stjärnan, en frilansare, utanför studiornas kontroll. Detta oberoende tillåter honom, bland många andra saker, att själv välja om och när han skall dra sig tillbaka från scenen. I början av 50-talet när en ny generation av skådespelare (Brando, Dean, Clift) gör entré försvagas hans stjärnglans och han väljer att kliva åt sidan.

Efter ett års tystnad övertalar Hitchcock honom att medverka i Ta fast tjuven (1954).

Vid slutet av årtiondet är Cary den viktigaste och mest berömda skådespelaren i Hollywood, det är han som radikalt har omdefinierat standarden för manlig elegans; om stela tredelade kostymer byts ut mot kostymer utan väst så måste del av förtjänsten tillskrivas den bild som han har artikulerat. Han är en förebild åtminstone när det gäller stil, fanbärare av en älskvärd och avslappnad virilitet (in sina filmer är det alltid han som blir förförd, han är aldrig förföraren). Vid den här tidpunkten kan han precis vad han vill, till och med gå så långt som att experimentera med droger (han erkänner att han har tagit LSD ett hundratal gånger) och medverkar i Stora vargen anropar (1964) i en (fantastiskt) skabbig och ovårdad version av sig själv. 1966 abdikerar han slutligen från skådespeleriet. 1970 erhåller han en Oscar för sin karriär och 1986 lämnar han livet som legend.

När vi betraktar hans liv kan vi se hur Cary har blivit ett slags sekulärt helgon. Välorganiserade fanbaserade subkulturer har växt fram kring kulten av hans elegans, via brev eller i filmklubbar och idag via Internet. Det finns ett stort urval hemsidor (den mest uttömmande är http://www.carygrant.net/) och debattforum har också vuxit snabbt i antal. Cary tillhör den grupp av persona som står bortom tid, som blir öppna ikoner, berättelser som skapar band av gemenskap, höjer livskvaliteten bland dem som berättar och för dessa berättelser vidare. På detta sätt spelar popkultur på några av de ”nödvändiga förutsättningarna för kommunism” som domedagsvänstern så ofta misstar för delar av den borgerliga ideologin eller som resultat av social hjärntvätt. Att förstå Cary Grants myt kan vara användbart när vi möter verklighet idag och därför även för att finna strategier för motstånd.

McCann gav sin biografi namnet Cary Grant: A class apart [ungefär Cary Grant: En klass för sig]. ”Klass” betyder både savoir faire och social klass. Självförbättringens hårda arbete, den besatta självdisciplinen från Archie Leachs sida höll honom kvar i karaktären han hade skapat … Allt detta är väldigt ”arbetarklass”. Det är en karaktär, och det tåls att upprepas, som får sin styrka genom kontinuerlig utmaning av sociala roller, nationella identitet, klass och stereotyper. ”Cary Grant” är en transatlantisk karaktär, en ständigt omdefinierande syntes mellan Europa och Amerika (hans accent är odefinierbar). ”Cary Grant” är inte längre arbetarklass såsom Archie Leach var men han är inte heller över- eller medelklass. Han är just precis en klass för sig. Hans maskulinitet går det inte att ta miste på men den är, som nämndes ovan, väldigt annorlunda från den solida manligheten som finns hos Clark Gable och Gary Cooper. I denna tid som vi lever i, fylld av skit och elände, när vi ser hur solen går ner för ännu en cykel social kamp (en cykel som påbörjades i Seattle, november 1999), är det mer än viktigt att återupptäcka nonchalansen som ett enskilt och kollektivt kampvapen.

Stil är en kampsport, den europeiska arbetarklassen förstod detta under sin tid. Det gick att visa bossarna att det var fullt möjligt att, till liten kostnad, se mer elegant och värdig ut än dem, allt som krävdes var en smula uppfinnelserikedom. Fotografier från första maj-demonstrationer eller Togliattis begravningsparad visar stolta ansikten och huvuden hållna högt, perfekt strukna om än något slitna kostymer, klanderfritt knutna slipsar runt stärkta kragar, kvinnorna bara håret uppsatt i komplexa knutar och deras hemmagjorda klänningar var perfekt skurna. Det som sticker ut är deras mån om detaljer, kärleken till renlighet bland dem som sliter och svettas i smutsen varje dag. Budskapet är mer eller mindre det följande: ”Bossar, det ni ser framför er är vare sig djur eller infödingar, och samma omsorg som vi lagt ner för att visa er detta kommer vi att lägga i kampen mot er.”

Detta är hur Giovanni Falcone beskriver Palermos arbetarklass under 50- och 60-talet i sin bok Cose di cosa nostra: ”Jag brukade bo i det gamla centrumet, vid Piazza Magione, i ett hus som vi ägde. Alldeles intill låg catoi, fuktiga rum där arbetarklassen levde. Det var ett verkligt spektakel att se dem komma ut ur sina hål på söndagarna; vackra, eleganta, oljat hår, putsade skor, stolta ansikten.” För två sedan, efter publiceringen av 54, var det till vårt stora nöje som vi tog emot följande kommentar från en kvinnlig läsare:

Min far, en aktiv och militant kamrat, grundskoleutbildad, bra dansare, väldigt fattig, arbetade i fabriken sedan tio års ålder, men i sin enkelhet hade han en gentlemans hållning. Detta var mycket tack vare att min mor spenderade nätterna igenom med att sy om skjortor och kostymer så att de passade honom perfekt. Stryka skjortor var en ritual som fortfarande fascinerar mig. Värma strykjärnet på spisen, inte en gest som vare sig var malplacerad eller undergiven, en ritual som aldrig tröttar ut mig. Pappas vita skjorta som skulle strykas på grund av den stora förvandlingen som ägde rum på söndagsmorgonen. Jag brukade sitta på trappen till badrummet, jag väntade på att min far skulle komma ut, välrakad, kammad och jag följde honom när han klädde sig i sina finkläder, han skulle gå till partiets lokalavdelning för att distribuerar deras tidning L’Unità. Han lämnade huset med ett leende, väldigt elegant, silkesnäsduken i bröstfickan hade samma färg som slipsen och skorna var putsade. Kostymen var alltid den samma och den var skräddarsydd för att passa just honom.

En liknande attityd finner vi i den afroamerikanska kulturen (ytterligare ett element att beakta i relationen klass/ras). Lloyd Boston, författaren till Men of Color: Fashion, History, Fundamentals (1998), skriver: ”För i synnerlighet svarta amerikanska män har kläder alltid haft en symbolisk betydelse. Vad vi bär ger signaler som indikerar vem vi är och, vilket är än viktigare, vem vi vill vara. Oberoende om stilen vi har är tuff, förmögen, afrocentrisk eller preppie, vår klädstil är också en överlevnadsfärdighet.”

På egen hand tillförde Cary någonting fundamentalt: lätthet. Inte den typ av lätthet som Coca Cola och Philadelphia pratar om, inte heller lätthet som ytlighet utan den lätthet som Calvino pratar om i Lezioni Americane (Amerikanska lektioner), lätthet som hjälper oss att fly från en värld av lättja och tristess och som förknippas ”med precision och beslutsamhet, inte med slapphet och oklarhet”.

För hundra år sedan i Bristol föddes en man. Hans öde var att lämna ett avtryck på världen.

Hämtad från Wu Mings osorterade strumpor.

God jul önskar Svarta pantrarna!

2005-12-24T09:04:00.000+01:00

Panter: Vad vill du ha till jul, min son?
Son: Ett maskingevär, hagelgevär, en låda handgranater, en låda dynamit och en ask tändstickor.

Rama lama lama fa fa fa, God jul allihopa!

Fascisten

2005-12-12T16:49:00.000+01:00

It was the new civilian-military act which saved him. He was like a man who had been for a long time in a swamp, in the dark. It was as though he not only could see no path ahead of him, he knew that there was none. Then suddenly his life opened definite and clear. The wasted years in which he had shown no ability in school, in which he had been known as lazy, recalcitrant, without ambition, were behind him, forgotten. He could now see his life opening before him, uncomplex and inescapable as a barren corridor, completely freed now of ever again having to think or decide, the burden which he now assumed and carried as bright and weightless and martial as his insignatory brass: a sublime and implicit faith in physical courage and blind obedience, and a belief that the white race is superior to any and all other races and that the American is superior to all white men, and that all that the American uniform is superior to all men, and that all that would ever be required of him in payment for this belief, this privilege, would be his own life.

William Faulkner om Percy Grimm, Light of August 1932

Richard Pryor är död!

2005-12-11T22:37:00.000+01:00

Richard "the funniest motherfucker in the world" Pryor är död!

Future/Past rekommenderar i första hand Live in concert från 1979. Briljant komik, helt jävla briljant!

Despoten

2005-11-20T23:36:00.000+01:00

Despot (-en; er) s. Envåldsherre, förtryckare, tyrann.

Despoten är inte människa. Den är en … korrekt, realistisk och exakt plan … som kommer att ge dig lösningen så fort problemet har tydligtgjorts. … Denna plan har gjorts upp långt borta från … de röstberättigades rop eller klagosången från samhällets offer. Den har gjorts upp av fridfulla och klartänkta huvuden. (Le Corbusier)

En helt normal tjej

2005-11-19T19:22:00.000+01:00

Jag är djupare än du tror att jag är. Och jag pratar inte om min fitta…
[…]

Under mitt första år i branschen gjorde jag inte tjejer så ofta. Jag gillade kvinnor före jag gillade män. Jag har mina kvinnor för att knulla och mina män för förhållanden. Jag är bi. Om mitt förhållande inte funkar så kommer jag att gå tillbaka till att knulla killar. Jag är en romantiker och jag kan inte ge upp sann kärlek.

Jag berättade för dem att jag var involverad med honom och att jag inte visste hur allvarligt det var. Om förhållandet utvecklades så skulle jag sluta knulla killar. Det bara inträffade tidigare än vad de hoppades på. Men han hade problem med det och jag hade inte kul längre. Och jag gör ingenting som jag inte gillar.

Min pojkvän och jag började bli allvarliga och min moral tog överhanden (jag vet, moral i en porrstjärna!). Det kändes inte rätt att ligga med andra män när jag var känslomässigt bunden till någon annan. Det verkade inte rättvist för vare sig honom eller mig.

Jag kan inte hjälpa det, jag är en romantiker. Tja, en romantisk slyna!
[…]

Du kan kalla mig för hora när du knullar mig men de här killarna kallar mig för deras vita hora. Det är de som drar in ras i bilden. Jag har fått massor av hatbrev eftersom jag aldrig gjort interracial med en svart kille. Jag är hemskt ledsen men om jag hade hittat en som är snäll mot mig och behandlar mig väl samtidigt som han knullar skiten ur mig, så skulle jag göra det. Det är inte en fråga om ras. Jag skulle knulla Kobe Bryant utan tvekan.
[…]

Jag provade på att strippa under en dag i Orange County på en klubb i Fullerton före jag halkade in i (porr) branschen och det var inte min grej. Jag pallar inte att ge lapdances till killar och få dem att tro att jag gillar dem. Det är inte jag. Jag knullar hellre på film och får betalt för det.

Jag tror inte på att folk ska kunna komma in och välja en kvinna och betala för att ha sex med henne. Jag har sex med folk som jag känner, som jag har valt och som är testade.
[…]

Jag älskar att jag har chans att ha sex med en massa människor och leva ut mina fantasier och fortfarande vara säker. Om jag inte hade varit i branschen hade jag antagligen varit ute och knullat runt med alla möjliga människor som jag träffar på olika klubbar. Vem vet vad jag hade fått då?

Folk försöker alltid övertala dig att gör någonting litet extra… En tjej måste stå på sig när det gäller vad hon kan och inte kan göra. Jag blev typ övertalad att göra min första dubbelmacka, men så fort de satte igång så älskade jag det.

Jag gillar inte alla dess artonåriga tjejer som kommer hit och inte vet vad de gör med sina liv och det finns en massa folk som kommer att pressa tjejerna till att ställa upp på grejer och de gör det. Och det slutar med att de förstör sina liv eftersom de inte är säkra på vad de gör. Det suger att tjejer gör det här mot sig själva. Jag ser tjejer som blir dubbelmackade av killar när de inte ens är bekväma i sin egen sexualitet.

Jag läser lite grejer på internet om tjejer som blir slagna i några filmer online. Vad i helvete är det där? Jag gillar hård sex. Jag gillar att strypas lite grann. Jag gillar när nån drar mig i håret. Jag gillar att bli kallad för både det ena och det andra. Men bli slagen eller att nån ska skita på en, det är alldeles för mycket för mig.

Jag är bara en helt normal exhibitionistisk tjej som gillar att knulla framför kameran.
[…]

Mina föräldrar vet vad det är jag gör och det tycker inte om det. Vi pratar helt enkelt inte om det längre.

Om hon är arton så skulle jag inte kunna säga nej. Jag har själv gjort det. Jag skulle säga: Ok, vi ska ta och göra det ordentligt, på rätt sätt. Det är en svår fråga. Jag skulle inte vara glad men samtidigt så vill jag inte hålla tillbaka henne. Ingen vill se sina barn hålla på med porr.
[…]

Alla citat av stonertjejen Jenna Haze, plockade från olika håll och kanter.

Republikens bortglömda barn

2005-11-11T19:12:00.000+01:00

Femton nätter av uppror i Frankrikes förorter och först nu ser vi tecken på att de kan komma att avta. Ur förorternas trista betongkomplex har republikens bortglömda barn rest sig och övervunnit tystnaden som har varit deras verklighet. Genom våldets icke-kommunikation har de flyttat sin värld och sig själva ut ur skuggorna.

Undantagstillstånd

Det tog den franska regeringen tolv nätter av uppror och kravaller att godkänna den lagen som tillåter lokala myndigheter att under tolv dagar att förklara undantagstillstånd.

Lagen, som skrevs år 1955 under det förödande Algerietkriget, har väckt ont blod. Undantagstillståndet tillåter myndigheterna att bland annat utlysa utegångsförbud, vilket är den åtgärd som har diskuterats mest. Så nu håller en cirkel på att slutas, lagen som skrevs för att klara av oroligheterna som kriget mot de algeriska självständighetsförespråkarna förde med sig användas idag för att slå ner deras barnbarn. Denna bild fungerar som en kristallklar illustration över hur den franska politiska idéns, den franska republikanismens, har misslyckat.

”Oavsätt ursprung är vi alla Republikens barn och vi kan alla förvänta oss samma rättigheter. Alla har rätt till respekt och lika möjligheter.” (Jacques Chirac, president, i BBC)

Republikanismen är Frankrikes bärande pelare, den bygger på den till synes självklara politiska idén att alla medborgare är lika inför staten. Inom republiken lever alla i lika frihet, jämlikhet och broderskap, åtminstone skall staten och dess representanter inte skilja medborgare från medborgare. Det är den röda tråden som har bundit samman Republiken, från Revolutionen fram till idag. Den är på denna idé som modèle républicain d'intégration bygger på; oberoende varifrån en medborgare kommer så är de alla exakt lika i sitt vara fransk. Tanken är god men den har sina klara nackdelar. Bland annat är det olagligt att genomföra undersökning om hur många är av utländsk bakgrund, hur skolresultat skiljer sig mellan ”vita” och invandrare av arabiskt och afrikanskt ursprung och så vidare. I Frankrike, förklarar den franska republikanismen, finns det endast fransmän och icke-fransmän.

Häri ligger den stora nackdelen med republikanismen. Det går inte att erkänna att det finns etniska, språkliga och religiösa minoriteter utan att vara mot idén av Frankrike. Detta perspektiv omöjliggör riktade insatser och specialprogram för att bekämpa de problem som är specifika för immigranterna i förorterna. Bilden av allas likhet är falsk, den är en illusion som vi ser brytas ner. Immigranterna har hela sina liv fått höra att de inte existerar, att de inte finns. Nu när de revolterar visar de med all tydlighet att de faktiskt gör just det. Upproren har satt de identitetslösa i ett blivande, de håller på att skapa en egen subjektivitet. De träder fram ur skuggorna av Frankrike och ur sin ofrivilliga osynlighet.

”Folk som lever där bor granne till Frankrike. Republiken handlar med medborgare inte individer. Men vi är inte medborgare. Vi vet inte vad vi är. Inte araber och inte västafrikaner men inte heller fransmän. Vi är inte erkända och vi är inte ihågkomna. Inte konstigt att folk revolterar.” (Yasser Amri, tredje generationens invandrare, i The Guardian)

Upproren understryker det faktum att Frankrike är splittrat, det finns idag områden som inte längre är delar av republiken. De franska förorterna är präglade av arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Det är ett institutionaliserat problem som den franska staten under de senaste 30 åren inte har lyckats tackla, mycket på grund av republikanismens brister. Men också eftersom förorterna inte ses som viktiga röstgrupper och har därmed inte givits tillräckliga resurser: parlamentarismens osympatiska baksida. Misshanteringen av förortsproblematiken har resulterat i stora befolkningssegment som lever utanför, fast i fattigdom utan hopp om en bättre framtid. Exkluderade trots att de ska vara jämlika och delaktiga.

Trots sitt utanförskap eller kanske direkt genom det har ungdomarna hittat ner till essensen av Republiken, upproret. För vad är mer franskt än förtryckta massor som revolterar i Paris? Det är denna tradition som de bär med sig, traditionen från 1789, 1792, 1830, 1848, 1871, 1934, 1961, 1968, 1981, 1995 och alla de hundratals gångerna däremellan som har fallit i glömska.

Här finns lejon

Under den romerska republiken och även senare under imperiets dagar bevarandes outforskade områden vita på karta och markerades med texten Hic sunt leones – Här finns lejon. De vita fläckarna markerade den yttre gränsen för Rom, skiljelinjen mellan civilisation och barbari. I de sydligaste norrafrikanska kolonierna var det också vanligt att sätta vägskyltar med Hic sunt leones på vägarna söderut. Det var ett sätt för de romerska administratörerna att säga: ”Detta område är bortom vår kontroll, rör dig här på egen risk.” Det var en varning och samtidigt ett tecken på Roms begränsning, den romerska civilisationen omfattade inte hela världen.

Idag ser vi hur dessa vita zoner breder ut sig på nytt. Men i en värld där det inte längre finns någonting yttre, några barbariska vildmarker så uppträder dessa vita zoner mitt i samhället. Förorterna har successivt förvandlats till veritabla No go areas för de franska myndigheterna, framförallt för polisen. Just polisens roll är väldigt obekväm i förorten både för dem själva men framförallt för de boende. Frankrikes förorter bär samma stigmata som andra getton runt om i världen, befolkningen, i synnerlighet de unga, betraktas som kriminella och utsätts för ständiga trakasserier. Det är tydligt att polisen inte ses som deras, utan som en främmande makts styrkor. Detta understryks ytterligare genom polisens konstanta och ofta hänsynslösa jakt på papperslösa immigranter och det akuta hotet av utvisningen som hänger över dem. Förorternas invånare står under det ständiga hotet att aldrig se sina vänner igen.

I genomsnitt brinner någonstans mellan 20-30 bilar varje helg i de franska förorterna, alltså innan upproret startade. Våld är vare sig ovanligt eller oväntat. Våldets konstanta närvaro kan fungera som en förklaring till myndigheternas långsamma och svaga reaktion till de första dagarnas kravaller.

Men allt eftersom upproren fortsatte och spred sig så tvingades regering till allt kraftfullare handlingar. Det tog fyra nätter för kravallerna att sprida sig från Clichy till Saint-Seine-Denis och andra parisiska förorter, ytterligare en natt för dem att sprida sig vidare över landet och sammanlagt tolv nätter för myndigheterna att utförda undantagstillstånd.

För myndigheterna är det klart, man har nått en punkt då våldet inte längre kan tolereras, det måste stävjas. Det ser vi tydligt i språkbruket, man kallar nu upproret inte längre för vandalism och oroligheter utan för kristillstånd inom republiken. Egentligen kan de lika väl kalla det för en förbittrad underklass som rest sig. Vad vi än ska kalla det, så står det klart för de franska myndigheterna att någonting måste göras åt de vita zonerna på kartan. Det måste återinförlivas i samhället på ett sätt eller annat.

”Polisnärvaro i förorten är livsnödvändig. Polisen är republikens polis. De bevarar ordningen i republiken. Om de inte gör det, vem ska då göra det?” (Nicolas Sarkozy, inrikesminister, i Le Monde)

Utplåningen av de vita zonerna kan bara stavas på ett sätt, invasion. Republikens ordningsmakt måste gå in en force och garantera säkerheten eller snarare återta den reella kontrollen över områdena. Invasion syftar här till en ökad polisnärvaro och ökade befogenheter för hela rättsapparaten. Invasionen sker i två steg – avskärmning och passivisering. Försvårad rörelse till, från och mellan förorterna genom indragen kollektivtrafik, poliskontroller och utegångsförbud är avskärmningens tecken. Passiviseringens effekterna ser vi också tydligt – arresteringar, påskyndade rättegångar, lugnare nätter men också övervåld och övergrepp.

Vi måste komma ihåg att även om statens agerande inte är riktat mot invånarna per se så är det inte heller för dem. Utan det är för att återskapa statens totalitet. Det är statens viktigaste mål. Trots att många anser att polisen och de hårdare tagen till mångt och mycket har föranlett upproren så har myndigheterna inget val. Ordningen måste återställas för att republiken återigen stå hel och ohotad. Först när detta sker kan andra åtgärder träda i kraft. Staten kan inte acceptera hot mot dess suveränitet.

Ockupation, integration och det nya landet

Invasion är som sagt bara ett första steg i den process som ska göra slut på oroligheterna och säkra förorternas plats i Republiken. Nästa steg tillåter myndigheterna två vägar som båda syftar till att upplösa det vita rummet och på inget sätt utesluter varandra – ockupation och integration. Ockupation, med andra ord göra den ökade polisnärvaron mer eller mindre permanent, det kommer att ta form genom insatser mot till exempel kriminella gäng och illegala invandrare. Det är inget konstigt med detta, problemet är dock att det här just vad polisen redan har försökt att göra med resultat att folk upplever sig trakasserade, förföljda och utsatta för rasism, säkert helt korrekt också. Befolkningen i de fattiga förorterna fruktar polisen, den som sagt inte deras. Och med extra resurser och högre intensitet så kommer detta snarare fördjupa utanförskapet och klyftan mellan Republiken och de andra. Ockupation är nödvändig för staten, men också djupt destabiliserande.

Om ockupation är piskan som menar hålla befolkningen i schack så är integration moroten. Alla erkänner idag, även president och regering, att integrationspolitiken har misslyckats, att bland annat fattigdom tillsammans med rasism har skapat en djupt rotad ojämlikhet. Försök har gjorts tidigare att tackla dessa problem, både av höger- och vänsterregeringar, och det har gått framåt sedan upproren i Lyon 1981 som var startskottet för ett flertal stora förortsprojekt. Men dessa projekt har alla misslyckats bland annat på grund av bristande engagemang från etablissemanget och för få resurser som har spridits för tunt över för stora områden.

Det vi troligtvis har att vänta oss nu är en ny satsning på förorterna, höghus kommer att upprustas eller rivas, nya hus byggas, kollektivtrafiken byggas ut och så vidare. Detta i kombination med åtgärder på arbetsmarknaden och i skolorna kommer vi att över de närmaste åren se stora förändringar. Detta säkerligen helt oberoende vilken politisk färg regeringen kommer att ha. Det handlar trots allt om frågor som överskrider det politiska, det handlar om Republiken.

Förorterna har varit fångade i ett tomrum, ett tillstånd där inte längre fanns några kommunikationsvägar. Deras problem har varit okommunicerbara, inga ord har kunnat beskriva dem för resten av samhället, inga ord kunnat fånga deras verklighet. Även om revoltörerna inte har fört fram några krav under kravallerna (i alla fall inte genom någon central kanal, det finns som bekant inga ledare eller språkrör), så är det samtidigt uppenbart att krav har ställts. Revoltörerna har genom sin kamp ställt de exkluderades krav på arbete, värdigt liv och identitet. De har utnyttjat möjligheten att förgöra sin värld i hopp om att få det bättre; den fattiges privilegium – när man inte har någonting att förlora, då har just ingenting att förlora. Genom kamp har de övervunnit det okommunicerbara, kampens icke-kommunikation har gjort det paradoxala, den har skapat en kommunicerbar bild av deras verklighet.

Frågan är om staten kan se den, förstå deras språk. Staten talar Republikens språk, de för kommunikation genom betoningen av jämlikhet, det är nyckeln för förståelse av den republikanska rättens effektivitet, giltighet och legitimering. Hur kan den franska staten lära sig en kommunikation som inte fungerar utifrån likheter utan utifrån skillnader: en singulariteternas kommunikation snarare än folkets – utan att förlora sin själ, humanismen förkroppsligad genom Republiken? Och om den inte klarar av det, om Republiken dör, vilket monster kommer då ta dess plats?

Remember, remember the fifth of November

2005-11-05T11:17:00.000+01:00

På med slängkappan och slokhatten, ta fram klotbomberna och smyg ut ur källarlokalerna. Den femte november är här och det är dags att fira Guy Fawkes igen.

Ok, ok, Guy Fawkes och de andra konspiratörerna är egentligen ett klassiskt fall av freakfabrikens produkter på nya äventyr. Men samtidigt är det en charmig liten historia om fanatism och mod.

En liten hemlig grupp revolutionärer som var fast beslutna att störta regering och stat genom ett par beslutsamma aktioner, i deras fall att spränga upp det engelska parlamentet och all i det, för att på så sätt upplåna kungahuset och adeln i ett avgörande slag. Efter att parlamentet var förstört planerade gruppen att kidnappa tronarvingen och andra viktiga person runt landet för att själva fylla det maktvakuum som hade skapats. Genom sin nyvunna maktposition ville konspiratörerna att förbättra livet för Englands katolska minoritet som led under det protestantiska oket.

Som så ofta, både förr och senare, misslyckades konspiratörerna, och alla torskade, rejält. Föga förvånande var det förräderi som spräckte gruppen.

Ända sedan Guy Fawkes greps, den femte november 1605, i källaren under parlamentet med de 36 krutdurkarna runt om sig har engelsmännen firat sin seger över de katolska konspiratörerna genom att tända brasor och eldat upp Guy Fawkes-dockor. Eller är det för att minnas konspiratörernas försök att göra sig kvitt adeln, deras mod och deras vilja att förändra världen?

Guy Fawkes, eller Guido som han föredrog att kallas efter sina år som legosoldat i Spanien, har blivit symbolen för hela konspirationen trots att han inte var vare sig ledare eller hjärnan bakom det hela. Guy Fawkes var endast mannen som skulle "blown him up, house, himself, and all". Hans intentioner var inte att ta makten utan att skapa vakuum genom sin handling, att möjliggöra förändring. Guy Fawkes förblir, trots sitt förräderi mot kronan och sina mordiska intentioner, ren. Han var driven inte av egennytta eller ambition utan av religiös iver och en vilja att rädda den katolska tron.

The only man to enter parliament with honest intentions.

"Last of all came the great devil of all, Guy Fawkes, alias Johnson, who should have put fire to the powder. His body being weak with the torture and sickness he was scarce able to go up the ladder, yet with much ado, by the help of the hangman, went high enough to break his neck by the fall. He made no speech, but with his crosses and idle ceremonies made his end upon the gallows and the block, to the great joy of all the beholders that the land was ended of so wicked a villainy." (Vittnesmål från Guy Fawkes avrättning, januari 1606, där han skulle hängas, halshuggas och slutligen styckas.)

Bates (längst till vänster på bilden) var den ende av gruppens medlemmar som var arbetarklass. Tydligen ansåg konstnären inte att han var viktig nog att minnas med både för- och efternamn (hans namn var Thomas Bates om någon undrar).

Ad-dic-tive

2005-10-15T19:12:00.000+02:00

Världens bästa mp3-blogg är Blowupdoll och den är sjukt beroendeframkallande. Bara musik av tjejer – nytt, gammalt, olika genres, alltid utsökt urval. Fantastiskt! Missa inte heller att ladda ner b-sidan till Jenny Wilsons Summer time – the roughest time, den lysande A brief story (mp3) som hon lagt ut på sin hemsida. Och för Guds skull, plocka ner The Knifes remix av hennes Let my shoes lead me forward. Otroligt bra den också!

Dårskap och döden

2005-09-27T18:29:00.000+02:00

Ända till den andra halvan av 1400-talet och till och med litet längre regerar dödtemat ensamt. Människans öde, tidernas öde, har pestens och krigets ansikte. Det som överskuggar den mänskliga existensen är detta fullbordande och denna ordning från vilken ingenting undslipper. Närvaron som hotar själva världens innersta, det är en avköttsligad närvaro. Och då i seklets sista år vänder sig denna stora ängslan mot sig själv; förlöjligandet av vanvettet tar dödens och dess allvars plats. Från upptäckten av den ofrånkomliga döden, som fatalt reducerar människan till ingenting, har man passerat till föraktfull kontemplation av det ingenting som själva existensen är. Fruktan för dödens absoluta gräns går över i ihållande ironi. Man desarmerar den i förväg. Man förlöjligar den genom att ge den en vardaglig och kuvad form, genom att sprida ut den i varje människas laster, svårigheter och löjligheter. Att utplåna döden är inte längre någonting därför att den redan var i allting, därför att livet självt bara var futiliteter, fåfänga ord, ett mischmasch av bjällror och narrstav. Huvudet är tomt liksom kraniet skall bli. Vanvettet är dödens ”redan här”.

Michel Foucault, Vansinnets historia (1983), sidan 27

Forget everything and remember

2005-09-23T13:11:00.000+02:00

Det var 1984 och gruvarbetarna strejkade, vi gick på demonstrationerna och allt det där. Vi pallade bara med två veckor eftersom hälften av dem verkade vara medelklassungar som protesterade för sakens skull – de hade egentligen ingenting att protestera om.
[...]

Det måste vara a-kassekulturen. Det finns gäng av grabbar med massor av tid över och alla sitter i samma båt … du är aldrig ensam på a-kassan i Manchester. Och så var det storhetstiden också när du kunde få hyresbidrag och matersättning och allt det andra.
[...]

Jag kunde se vilken tid vi levde i, och jag såg hur Bono poserade. Han är en sån posör, eller hur? När han gjorde Live Aid, vilken förvandlade dem till en världsgrupp, och han tittade ut och såg den där svarta tjejen mitt bland alla människor, hon var från Hackney eller nåt sånt, och han bara: ”Det här blir ett bra foto som visar världen att jag är Mr Africa.” Det är som kolonialismen med en stor vit hatt.
[...]

Folk brukade komma fram till mig och be om en autograf och jag sa: ”Nej, jag är bara en vanlig snubbe precis som du. Varför vill du ha min autograf?” Då började folk tro att du är en popstjärna eller bara en dryg idiot. Folk vill hylla folk. Så jag gav upp, jag fick lära mig att folk faktiskt vill ha hjältar.
[...]

Kolla, jag skrev den [Fools Gold] baserad på den där filmen, Sierra Madres skatt, vilken berättar historien om musikindustrin, vad människan är och alla frestelser som hon ställs inför. De här tre gubbarna, alla har blivit knullade förut, drar och letar efter guld. De lägger in ett öre var och skaffar sig spadar och hackor och efter ett tag så har de lagt ner så mycket svett och möda och de har inte sovit och de är smutsiga och sover i det vilda men varje man har en liten bit guld under sin kudde och han tänker: ”Fan, den här gubben kommer att försöka stjäla mitt guld. I helvete heller, det är bäst att jag skär halsen av honom utifall att han verkligen gör det. Jag kan faktiskt ta hans guld eftersom jag arbetar lite hårdare än honom. Jag är däruppe på berget och han är bara här nere och lagar mat.” Och det är då allt blir …
[...]

Fängelserna är fulla av ungar från barnhem. Du är sexton år gammal och du lever på gatan. Hur ska du ta hand om dig själv när du är sexton och inte har nån utbildning? Du kommer att söka dig till brott. Det var ungar i rätten klädda i linne och ett par stulna joggingbyxor, jag tänkte: ”Snyggt att dyka upp i rätten klädd så där.” Det var först när jag satt på kåken som jag fattade att det där är allt de har. Det är verkligen trist eftersom det är precis likadant idag som det var för 150 år sedan.

Alla citat av apmannen Ian Brown, tagna från Simon Hattenstones artikel i The Guardian.

Cthulhu är ett monster

2005-09-20T13:52:00.000+02:00

Multituden är ett monster, därför att den inte har ett väsen eller ens en bestämning. Den är i sig skapande av ett oändligt antal väsen, och ett oändligt antal bestämningar.
(Fredrika Spindler om multituden [mp3, transcript])

Allvarligt talat, multituden är inte alls ett monster. Det kan inte ens skrämma ett barn. Hur skulle det kunna göra det? Monster är skrämmande eftersom de finns, på riktigt. Med väsen och bestämning, och inte minst ett sätt att förgöra dem. Monster har kroppar och är av kött (oftast i alla fall). Till och med übermonster som Cthulhu har en kropp och är begränsad av en utsida (bara en väldigt, väldigt stor sådan). Det är lite av det som krävs för att vara ett monster liksom. Kött. Multituden saknar uppenbarligen allt det där och kan omöjligtvis vara ett monster. Låter mer som om det är metafysik, som terror eller fruktan. Monster är trots allt dessa attribut förkroppsligade. Fast det är klart , "multituden är metafysik", låter inte tufft.

Plåga och åter plåga blir min lott

2005-09-08T14:31:00.000+02:00

Jag äcklas av livet. Jag kan inte hålla tillbaka min klagan, jag vill ge ord åt min bitterhet. Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig, låt mig veta varför du söker sak med mig. Vad har du för glädje av att förtrycka, att förkasta den du själv har skapat, medan ditt ljus lyser över de gudlösa? (Job 10:1-3)

Men vad du hade i sinnet var detta, jag vet vilka planer du hyste: att vakta på om jag syndade och aldrig fria mig från min skuld. Om jag är skyldig - ve mig! Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri utan mättas av skam och elände. Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon, jag får åter känna på hur underbart du handlar. Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig och eggar upp dig mot mig mer och mer. Plåga och åter plåga blir min lott.
(Job 10:13-17)

Vilken copyleft?

2005-08-31T16:47:00.000+02:00

En intervju med Wu Ming om copyleft och intellektuell egendom
Blow Up Magazine (Italien) #86/87, sommaren 2005
Intervju av Michele Coralli
Hämtad från Giap/digest #31, augusti 2005
Nu även på Wu Mings hemsida!

Q: I de intervjuer som vi har gjort så här långt om copyright i klipp-och-klistra-åldern har ett antal intressanta frågor ställts, dessa kan agera utgångspunkt för detta samtal. Det mest slående är att på så många ställen där ni pratar om internet och nya digitala teknologier så råder det fortfarande en alldeles bestämd känsla av oro och osäkerhet. Det är nästan som om rädslan att förlora sin position, som är i det närmaste dominant, är det enda som dikterar redaktionernas handlingar när de ställs inför en förändring som bär dragen av global revolution. Vad är det som fortfarande skrämmer folk?

A: Om du pratar om underhållningsindustrin så kommer rädslan från vetskapen av en förlorad möjlighet, från att helt uppenbart har kommit för sent, att tvingas anpassa sig till innovationer istället för att ha förutsett dem, och allt detta efter årtionden av retorik och propaganda som bygger på ”det nya”, ”nästa stora grej”, ”cutting egde” och ”state of the art”. Kulturindustrins bossar fruktar det nya, de fruktar det rent instinktivt, men de kan inte erkänna det, skäms över sin rädsla: att frukta det nya är … antikapitalistiskt … det är … antiliberalt! Kulturen i vilken de formar sina idéer accepterar inte överhuvudtaget andra plats, och absolut inte sista plats med den svarta tröjan (likt den som cyklister på 80-talet tvingades bära, Gambirasio).

Det är skrämmande och oroande att när du upptäcker att dina åsikter är otidsenliga, ”konservativa”, förvandlade till gårdagens fluga av en massiv kognitiv förändring, ett av de viktigaste stegen framåt gällande spridning och socialisering av kunskap sedan den neolitiska tidsåldern. Så vad gör du? Avfärdar det nya så att det kan kriminaliseras senare: ”Vilken kognitiv förvandling? Vilken copyleft? Vilken peer-to-peer? Det heter stöld, det heter bedrägeri, det heter att vara svekfull! Vad är det som är så epokbrytande med att begå brott?”

Bossarna hade vant sig vid förhållanden som gav dem jättelika vinster eftersom de hade kontroll över formatet (cd, dvd) och exklusiv tillgång till produktionsmedlen (inspelningsstudior, filmstudior, bränningsfaciliteter och så vidare).

Den gradvisa förflyttningen från fokus på format (dataflödet i sig är viktigare än hur det paketeras) och demokratiseringen av datorer (idag har alla hem bredband och en cd-brännare) har slagit mot deras plånbok. De måste vänja sig vid ”normala” vinster och vid att producera och sälja underhållning på andra sätt. De borde ha agerat tidigare, fångat vågen i början, men de har saknat den rätt inställningen, inte haft den rätta informationen.

Internet har funnits och vuxit i ungefär 11 år, nätet självt betydligt längre, uppkopplingshastigheterna har blivit snabbare och snabbare (från telefonmodem till isdn till adsl till fiberoptik). Dessa människor har spenderat enorma summor på gallup- och marknadsundersökningar men ändå har de inte varit förmögna att se den här trenden. Vidare har inte heller traditionella medier varit dem till hjälp: kvällspressens sensationsjournalistik har skapat en helvetesbild av internet, fylld av pedofiler, pirater, lösenordstjuvar, kreditkortsklonare; sällan beskrivs de verkliga framstegen som äger rum. Vanligtvis dyker media upp efter att något har skett, de beskriver fjolårets situation. Det finns gott om trångsynthet och oförstånd till och med i specialpressen, nischjournalistiken: för ett par månader sedan beskrev någon idiot i en italiensk musiktidning copyleft som ”frihet att stjäla”.

Q: Tanken att fri nerladdning har kapaciteten att öka försäljning av en redaktionell produkt, må så vara en bok eller skiva, kämpar fortfarande för bli accepterad. Varför?

A: Du har helt rätt när du skriver ”har kapaciteten att” och syftar till en potentialitet. Det sker inte per automatik. En artist måste lägga ner arbete på det, erbjuda en kvalitetsprodukt, visa att hon tror på den, följa produktens cirkulation och effekterna den för med sig, sedan när ryktet vuxit sig starkt så finns det ett begär att upptäcka andra verk av författaren etc. Om kultur cirkulerar så produceras det en välgörande cykel. I fallet med en bok så fungerar det verkligen bra. Vid det här laget finns det siffror att peka på – det är upp till andra att bevisa att vi har fel. Våra böcker fortsätter att sälja på grund av det rykte som de har, ett rykte som de har fått genom fri nerladdning.

När det gäller musik så krävs det en förändring av inställning. Frågan handlar inte längre om formatet musiken levereras i; huvuddelen av vinsten kommer fortsättningsvis att i allt mindre utsträckning komma från försäljning av cd-skivor. Vi pratar inte om vackra cd-boxar med utförliga böcker, det kommer alltid att finnas saker som är värda att köpa, röra och känna. Vi pratar om hur en vanlig skiva släpps. Cd-skivan är idag en accessoar, om än en viktig sådan så fortfarande just en accessoar. Den är ett av många sätt att cirkulera musiken och artistens namn, som att släppa ner flaskpost i strömmen. Den är ett sätt att spara musikens minnen och skicka dem vidare till efterkommande generationer (även om cd-skivan skadas lätt till skillnad från vad som sades när den släpptes på marknaden). Men det verkliga ögonblicket av validering och förtjänst kommer i allt större utsträckning att komma från livespelningar, vid sidan om andra kommersiella utflykter (soundtracks, tevereklam, radiojinglar). Detta gäller också för laptop-orienterad musik – du kanske säljer färre cd-skivor men ställen kommer vilja att du dj-ar, bygger ljudinstallationer och så vidare.

Q: Kooperativt arbete som en kraft för utveckling och innovation. Detta är utmaningen för initiativ som har fötts under vingen av Open Source som till exempel online-encyklopedin Wikipedia eller Creative Commons-projekt med fria licenser som syftar till att främja utbyte mellan författare. Finns det en verklig konflikt mellan dessa tendenser och de som strävar efter att skärpa upphovsrättslagarna allt mer, som när den amerikanska kongressen skrev ”Musse Pigg”-lagen ad hoc för Disneys räkning, eller handlar det om impulser som kan uppnå en fredlig samexistens?

A: Det en Woody Allen-aforism som lyder ungefär så här: ”Lejonet och lammet kan sova tillsammans men kalven kommer inte få mycket till sömn.” Fredlig samexistens är omöjlig, kanske kan vi prata om konfliktfyll samexistens. De är två hästar som drar åt olika håll. Tes och antites kommer att skapa en lång rad av prekära synteser till dess att en stabil utgång har nåtts, vilken vi hoppas kommer vara en radikal omformning av upphovsrättslagstiftningen. Men det kommer att ta år och åter år.

Q: Er copyleft-förklaring är första hand baserad på en intellektuell ärlighet som lägger ansvaret på den om använder materialet att inte göra så kommersiellt. Är det inte naivt att tro att jag kan tillåtas kopiera allt om jag bara lovar att inte tjäna pengar på det?

A: Copyleft har, som sitt fundament, upphovsrätten. En copyleft-förklaring är ingenting annat än en upphovsrättsförklaring med en lista av undantag till reglerna. Texten är min eftersom jag är författaren, det är upp till mig att bestämma och jag bestämmer att om du vill så kan du reproducera och använda den på detta och detta sätt… men inte på ett sådant där. All otillåten användning av den är brott mot upphovsrätten. Utan upphovsrätt så har du ingen copyleft, du har verk i den allmänna sfären [public domain]. Det är fallet med den stora 1800-tals litteraturen vilken nu står utan upphovsrätt. Vemhelst kan återutge dem, även med slarviga och dåligt gjorda översättningar. Med copyleft kan detta inte ske eftersom nyttjanderätten är tydligt definierad. Tillit är en väldigt bra grej, man kan alltid hoppas på intellektuell ärlighet men om det saknas så finns alltid domstolarna. Om du faller från en trapets när gör ett hopp så är det inte en dålig grej om det finns ett nät där nere.

Q: Ett ”elektroniskt” eller ”digitalt” förhållningssätt är otvivelaktigt tydligare hos en musiker än hos en författare. Hur tror ni att denna teknologi som är definierad i en grundläggande förändring i relationen mellan producent och produkt har varit kapabel att påverka människans kreativa tänkande? Med andra ord, är vi endast i en fas som startade med det som Walter Benjamin identifierade 70 år sedan eller är detta någonting mer?

A: Vi tror inte att digital sensibilitet idag är ”mindre synlig” hos en författare. Övergången från skrivmaskin till ordbehandlare som vi kan säga var klar vid slutet av 80-talet har redan revolutionerat hur en text sammanställs. Utvecklingen av nätet har gjort resten. Skrivandets ”rekursitivitet” (alltså möjligheten att modifiera någonting ett oändligt antal gånger utan att förstöra det temporära dokumentet, utan tippex, utan att slänga någonting och så vidare), slutet på rädslan för den blanka sidan, klipp-och-klistra-funktionen, hastigheten med vilken du kan sända texter till andra för att få deras åsikt, enkelhet med vilken du går från manuskript till bok (en gång i tiden sattes manuset för hand med små bokstäver av bly!), den ökade interaktionen mellan författare och läsare via e-mail, bloggar, hemsidor… Allt detta förändrar radikalt skrivandets psykologi och förhållningssättet till det skrivna ordet. Det återger skrivandet dess sociala dimension.

Q: Vilka artister tolkar bäst denna delningsorienterade teknologiska estetik?

A: Snarare än artister är det intressant att prata om ”initiativ”. ”Cd brulé”-initiativet av Einsturzende Neubauten och Elio e le storie tese (vid slutet av spelningarna kan du köpa cd-skivorna billigt), ”The Grey Album”-initiativet av DJ Dangermouse (och rent allmänt hela bootleg-remix estetiken som var så populär för ett par år sedan och nu transformerats till någonting helt annat), Beatallica-operationen (en kreativ parodi som har etablerats och utvecklats genom nätets resurser), och alla de som inte är rädda för att lägga ut sin musik online för nerladdning eftersom de vet – om de är smarta i alla fall – att de har allt att vinna. När det gäller skrivande så pratar vi inte om oss själva och vi kommer ”begränsa oss själva” till att enbart peka på den fantastiska framväxten av litterära bloggar.

Q: Bill Gates konstaterade nyligen att ”det idag finns mer intellektuell egendom än någonsin tidigare. Det finns färre kommunister i världen än någonsin har funnits. Det finns några nya kommunister av idag som under olika förklädnader vill ta bort incitamenten för musiker, filmskapare och mjukvarutillverkare.” Ser ni er själva som kommunister?

A: Låt oss låta faktan tala för sig själv, bortom ideologiska etiketter.

Stolpskott

2005-08-21T10:46:00.000+02:00

I en nyhet på Piratbyrån – Unhappy birthday – från i torsdags så dyker det upp en konstig formulering som jag inte riktigt blir klok på: "Men (den extremt simpla) texten copyrightades år 1935 av en viss Jessica Hill." Vad har den där formulering – "den extremt simpla" – med saken att göra egentligen? Spelar det någon roll om en text är intrikat uppbyggd, 134 rader lång och med fler än tio ord med fyra stavelser eller mer, eller inte? Förhoppningsvis missuppfattar jag alltihopa, jag brukar göra det, men inte kan Piratbyrån insinuera att färdigheten att uttrycka sig kort, koncist och väldigt direkt är väsenskilt från mer långrandiga uttryck. Det låter nästan som om de menar att eftersom Hill lyckades formulera sig på ett sätt som människor minns och kan ta till sig så "förtjänar" hennes verk inte att upphovsrättsskyddas, hade hon däremot varit omständlig så...

Oscar Swartz var inne på sådana tankegångar under sin predikan vid releasen av Copy Me. Bland annat gjorde han sig lustig över någon tidig poplåt från femtiotalet som inte levde upp till hans krav på variation och konstnärlighet. Som vanligt fick popmusiken bära hundhuvudet – för simpelt, för kommersiellt, för korkat, för vanligt – som om det vore lättare att skriva en poplåt som alla sjunger på än att dikta fram en sämre Bob Dylan-låt.

Upphovsrätten är ett stolpskott oavsett om verket är pop eller poesi. En uppdelning mellan simpla och komplicerade uttryck är rent av kontraproduktivt eftersom det fortsätter vanföreställning om det konstnärligas särart, något finare, något värt att beskydda. Det är naturligtvis bara olika former av hantverk. Vare sig mer eller mindre.

Leka krig i freakfabriken

2005-07-21T12:00:00.000+02:00

3:AM Magazines intervju med Wu Ming är egenligen ganska tråkig, de ställer i stort sätt bara de gamla vanliga frågorna om toppmötesaktivism, relationen till vänstern, Irakkriget et cetera, et cetera. Gäsp, att de fortfarande orkar ... och de ska jobba för ett litterärt magasin till råga på allt. Ibland blir det dock lite intressant, som när Wu Ming börjar prata om Cary Grant eller om sitt nya bokprojekt. Roligt blir det också (oftare roligt än intressant, vilket säger en del) som när de förklarade att det bästa sättet att ”störa” toppmöten är att ge Berlosconi fria tyglar, han sköter det redan så bra. Och det här om Röda Brigaderna är klockrent:

Den hela grejen med Röda Brigaderna är en fars. ”Nya Röda Brigaderna” är ett gäng slötänkta skummisar. De har tagit enkel resa till Sagolandet och när Ricardo Montalban – väldigt cool i sin vita kostym – frågade vad han kunde göra för dem, svarade de: ”VI VILL VARA RÖDA BRIGADERNA!” Så han gav dem leksakspistoler, låtsasmustascher och en uppblåsbara docka av Joe Stalin i verklig storlek, sen lät han dem leka så länge de ville. Den italienska underrättelsetjänsten har känt till deras verksamhet under flera år, det har visat sig att Nadia Lioce har varit under övervakning sedan 1999. Och hon lyckades trots detta skjuta professor Marco Biagi i Bologna 2002! Staten låter dem helt enkelt göra precis vad de känner för, deras blotta existens är en perfekt grund för en smutskastningskampanj, hela vänstern är guilty-by-association. Det är så här det går till i vårt land. Vad det gäller oss så föraktar vi alla som försöker vrida tillbaka klockan till 1700- och 1800-talets konspiratoriska organisationer. Hemliga förbund är freakfabriker, revolutionen är inte en angelägenhet för frimurare.

Läs hela intervjun här.

Copy Me och The Economist om Upphovsrätt

2005-07-20T20:56:00.000+02:00

Sommarens värme och sysslolöshet verkar ha spridit grällsjukan på internet. Och i och med att bokförlaget Roh-Nin äntligen fått tummen ur och släpper Piratbyråns bok Copy Me så kan vi förvänta oss mer en ny diskussion om (pirat)kopiering. Jajamensan, ändlösa diskussioner om stöld, omoral och gratisgenerationen med folk som inte vill förstå blandas med lika fruktlösa, om än något mer nördiga, diskussioner om fildelningens kommunistiska potential och Piratbyråns "antimarxistiska" framtoning (suck!). Spännande? Nej, inte alls faktisk.

Just det, vad tror ni The Economist har för åsikt om upphovsrättens ständiga utökning och förlängning? Mer är bättre? Det kan man kanske tro, om man nu inbillar sig att det är en fråga som kan sorteras in under höger-vänsterskalan. Men världen är inte alltid så enkel (och tacka fan för det). Så här kan en kapitalistisk kritik av upphovsrätten låta:

In America, the length of copyright protection has increased enormously over the past century, from around 28 years to as much as 95 years. The same trend can be seen in other countries. In June Britain signalled that it may extend its copyright term from 50 years to around 90 years.

This makes no sense. Copyright was originally intended to encourage publication by granting publishers a temporary monopoly on works so they could earn a return on their investment. But the internet and new digital technologies have made the publication and distribution of works much easier and cheaper. Publishers should therefore need fewer, not more, property rights to protect their investment. Technology has tipped the balance in favour of the public domain.

A first, useful step would be a drastic reduction of copyright back to its original terms — 14 years, renewable once. This should provide media firms plenty of chance to earn profits, and consumers plenty of opportunity to rip, mix, burn their back catalogues without breaking the law.

Äh, det räcker med det som Nike lärde oss för så länge sedan – Just do it!

Sprängning av logiken

2005-07-02T11:32:00.000+02:00

1953 på Ibiza spelar jag schack med Tristan Tzara.
– En sann dadaist, säger han, bjuder på första draget.
– Tack, säger jag och drar vit bonde e4.
– Stor sak Dada, säger han och drar svart bonde e5, för mig och Arp och Huelsenbeck och Lenin och några till.
– Lenin? säger jag och drar löpare c4. Vad gör han hos er?
– Han ser vår revy på Voltaire i Zürich och slår sig på låren och ylar Da! Da! säger Tzara och drar bonde a6. En terrorist med humor.

Att låta det gå förlorat – Om diskussionen

2005-06-16T13:59:00.000+02:00

To discussion belong shared convictions as premises, the willingness to be persuaded, independence of party ties, freedom from selfish intrests.

- Carl Schmitt, The crisis of Parliamentary Democracy, 1923

Konsten att formulera ett problem är mycket viktig: man tänker ut ett problem och en problemställning innan man hittar en lösning. Inget sådant uppstår i en intervju, ett samtal eller en diskussion. [...] Det är ännu värre med invändningar. Varje gång någon har en invändning att göra får jag lust att säga: »ok, ok, låt oss gå över till något annat«. Invändningar tillför aldrig någonting.

- Gilles Deleuze, Samtalet, 1977

He gave us the wine to taste / not to talk about it / He gave us the wine to taste / and not to discuss / so let's taste it, let's taste it / don't criticize it and waste it
So take a drink, take a drink / don't talk about it and think / try a drop, try a drop / and stop if you want to stop / don't criticize and waste it

- Jonathan Richman, He gave us the wine to taste it, 2004

Satans verser #3: Bubblor och drömmar

2005-05-30T23:37:00.000+02:00

The strangest illusion play upon the eye and ear, and the menacing walls of the trench inspire a sense of loneliness, like that of a child that has lost its way on a dark heath. (Ernst Jünger, The Storm of Steel, 1920)

Det stora kriget var just slut, det första kriget som vanns inte av soldater utan vetenskapsmännens tekniska innovationer hade rivit sönder Europa. Tusentals och åter tusentals ynglingar låg begravda i omarkerade gravar på slagfälten runt om på kontinenten. Desillusionerade veteraner, soldater som överlevt sina stålbad, sina elddop, som vadat genom resterna av sina fallna kamrater, segrare och förlorare båda, försökte skaka av sig krigets fasansfulla minnen, få någon ordning på sina känslor, och kanske förstå. Och mer än någonting annat hitta en väg ut ur mörkret, ur ensamheten. Tillbaka till hoppet, passionerna, till det som särskiljer människan från djuret, till våra drömmar och begär.

I'm dreaming dreams,
I'm scheming schemes, I'm building castles high.
They're born anew, their days are few, just like a sweet butterfly.
And as the daylight is dawning, they come again in the morning!

Det stora kriget var just slut, den gamla världen låg i ruiner. Det moderna kriget hade förstört de sista resterna den romantiska världen, världen av myter och magi. Kanonernas sönderslitande bombardemanget, det eviga ställningskriget, de vansinniga framstötarna, maskingevären, senapsgasen, massakrerna, stöveltrampet; det första världskriget gav inga nationer några bestående segrar; vetenskapen underkastade kriget, och teknifierade det och i krigets koppel följde industrin, och till slut, som alltid, följde samhället. Ur det stora kriget framträdde inga segrare utom en – när svavelröken lagt sig över Europa var modernitetens herravälde totalt. Världens förtrollning var bruten, kvar fanns endast stål, logik och kyla.

When shadows creep, when I'm asleep, to lands of hope I stray!
Then at daybreak, when I awake, my bluebird flutters away.
"Happiness, you seem so near me, happiness, come forth and cheer me!"

Det stora kriget dränkte världen i ljus, häri ligger dess storhet, dess kraft och till synes, dess paradox. Det stora kriget som kostade så många liv, som ödelade det gamla livet, omkullkastade årtusenden av traditioner, gjorde det inte under raseri i ett barbariskt mörker utan med kirurgisk precision i det starkaste av ljus. Med mörkret försvann inte bara det fasansfulla, mardrömmarna och monstrerna, utan också sömnen, drömmarna, den underbara flykten och strävan. I modernitetens ljus har vi blott en klarvaken förbittring kvar. Tristess blandas med paranoia, en evig sömnlöshet. Själen dör, hoppet försvinner. Men så finns sången där, vecka efter vecka; genom seger, jubel, glädje – genom kval, förluster och lidande. Den får oss att leva igen, den ingjuter hopp i oss, den får oss att tro, att drömma. Aldrig annars är världens återförtrollning så reell, så påtaglig. Den sprider skuggor, det är inte ett lyckoland vi drömmer om, utan blott förmågan att fortfarande just kunna drömma. Att kunna se en annan värld skymta fram genom ljuset, likt ekon från det förflutna, glimtar av framtiden. Sången som får oss att fortsätta drömma och ständigt sträva vidare – framåt, bortom.

I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air,
they fly so high, nearly reach the sky,
then like my dreams they fade and die.
Fortune's always hiding, I've looked everywhere,
I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air.

Tack! Inga ord kan beskriva glädjen. Vi har kommit hem.

I’m forever blowing bubbles – Jaan Kenbrovin, 1919

Böcker

2005-05-30T08:13:00.000+02:00

Visst känns kedjebloggande lite sektigt, gruppaktiviteter lockar inte heller Future/Past och som Spöknippet mycket riktigt iakttog ganska pöbelaktigt. Men samtidigt är det intressant och inte minst inspirerande. Så precis som just Spöknippet före oss fortsätter vi och passar facklan vidare.

Totalt antal böcker som någonsin har varit i min ägo?
Drygt ett hundratal skulle jag tro, lånar mest på biblioteket faktiskt

Senast köpta bok?
Ernst Jünger, The Storm of Steel och The Glass Bees

Senast lästa bok?
Ernst Jünger, The Glass Bees (med ett snabbt avbrott för att läsa samlingsvolymen av Peter Davids Madrox #1-5), samt ständigt delar av Bibeln.

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)
* Antonio Negri & Michael Hardt, Empire
* Stephen King, Maratonmarschen
* Robert A. Heinlein, Starship Troopers
* Gilles Deleuze & Felix Guattari, 1227 – Traktat om Nomadologin, Krigsmaskinen
* Alan Moore, V för Vendetta

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.
Café Exposé
Guldfiske
Centralisering/Desorganisering
Yellow Fox™
Runkbåset

Att hålla fast vid - Om moral

2005-05-16T07:49:00.000+02:00

The fact is – and it must be a strange, deeply rooted one – that a person, however many legal methods of action he has at his disposal, is still dependent on loopholes for carrying his plans. The legal sphere, small or large, always borders upon the illegal one. The borderline advances with the prerogatives. For that reason transgressions are found more frequently among those on top than among those on the bottom. When prerogatives become absolute, the frontiers tend to blur, and it is difficult to distinguish between right and wrong.

Ernst Jünger, The Glass Bees, 1957

Det finns på alla sätt alltid förhållanden som sätts samman i sin ordning, i enlighet med hela naturens eviga lagar. Där finns varken Gott eller Ont, men däremot bra och dåligt. »'Bortom Gott och Ont'... Det betyder åtminstone inte 'bortom bra och dåligt'.« Bra - det är när en kropp direkt sätter samman sitt förhållande med vårt, och ökar vår kraft med hela eller med en del av sin. Det är exempelvis fallet med ett födoämne. Dåligt för oss - det är när en kropp tar isär vår kropps förhållande, trots att den fortfarande går samman med våra delar, men då med avseende på andra förhållanden än de som motsvarar vår essens: likt ett gift som bryter ned blodet.
[…]
Det är alltså på det viset som Etiken, det vill säga en typologi av immanenta sätt att existera, ersätter Moralen, som alltid relaterar existensen till transcendenta värden. Moralen är Guds dom, Omdömets system. Men Etiken vänder upp och ned på omdömets system. Den kvalitativa skillnaden mellan existens-modi (bra-dålig) ersätter värdenas motsatsförhållande (Gott-Ont). Värdenas illusion är ett med medvetandets illusion: medvetandet misskänner hela Naturen därför att det väsentligen är ovetande, därför att det inte känner till orsakernas och lagarnas ordning, förhållandena och deras sammansättanden, därför att det nöjer sig med att invänta och skörda verkningar. Men det räcker med att inte förstå för att sätta igång och moralisera. Det är uppenbart att så fort man inte förstår en lag, framträder den i en moralisk skepnad som ett »man skall«.

Gilles Deleuze, Om skillnaden mellan Spinozas Etiken och en moral, 1981

Moral fiber. So, what is moral fiber? It's funny, I used to think it was always telling the truth, doing good deeds, basically being a fucking boy scout. But lately I've been seeing it differently. Now I think moral fiber's about finding that one thing you really care about. That one special thing that means more to you than anything else in the world. And when you find her, you fight for her. You risk it all; you put her in front of everything, your life, all of it. And maybe the stuff you do to help her isn't so clean. You know what? It doesn't matter. Because in your heart you know, that the juice is worth the squeeze. That's what moral fiber's all about.

David Wagner, Stuart Blumberg & Brent Goldberg, The girl next door, 2004

Leendet

2005-05-14T02:20:00.000+02:00

I always liked to imagine my funeral – another of my weaknesses. I would die poor and inglorious, but I supposed two or three cavalrymen would stand by my grave with Teresa. In the evening they would have a glass of wine. Tommy Gilbert would probably get drunk again. […] The smallest amount of alcohol was sufficient to make Tommy sentimental. He was then a source of high amusement. Since he knew me well, he would tell about the things we had done together, not only because he loved to tell anecdotes, but also to cheer up Teresa a little; and, indeed, a smile would lighten her face like a ray of sunshine after a cloudy day. I preferred this to the sermon of a clergyman. I had never allowed Teresa to wear dark clothes. It would certainly be a delightful day.

Ernst Jünger, The Glass Bees, 1957, s160-161

54 närmar sig

2005-04-05T12:38:00.000+02:00

Det drar sig allt närmare nu, släppet av Wu Mings nya och väldigt efterlängtade bok, den snyggt betitlade 54. Alltså boken kom för snart 3 år sedan på italienska men det är först nu som den kommer på engelska. Återigen är det Shaun Whiteside som har översätt, han ligger också bakom översättningen av deras tidigare internationella bestseller – Q. Med tanke på vilket bra jobb han gjorde med Q så känns det helt rätt att han tar sig an dem igen. Utdraget ur 54 som publicerades för någon månad sedan (eller var det nästan ett halvår sen kanske) lovar också gott. Partisaner, drömmar, televisionen, KGB, Tito, gangstrar, flyktingar, bönder, uppbrott, motstånd, intriger, ideal, värdighet, stil, klass, och Cary Grant.

Men i väntan på att 54 kommer ut, och att boken äntligen kommer till den lokala posten så kan man alltid läsa Wu Mings hyllning av Cary Grant. Och om inte det är tillräckligt så finns det mer att läsa…

Also sprach Joss Whedon

2005-03-31T22:04:00.000+02:00

Våra kompisar på Slayage, som i vanliga fall ger ut en essäskrift om Buffy och Vampyrerna, har precis gjort en tio sidor lång sammanställning av smarta grejer som Joss Whedon har sagt. Här är ett par godbitar:

“That's why when we aired ‘Innocence,’ when Buffy slept with Angel and his curse went into effect and he became evil again, I went on the Internet and a girl typed in, `This is unbelievable. This exact thing happened to me,' and that's when I knew that we were doing the show right.”

“But nowadays I'm really cranky about comics. . . . Because most of them are just really, really poorly written soft-core. And I miss good old storytelling. And you know what else I miss? Super powers. Why is it now that everybody's like ‘I can reverse the polarity of your ions!’ Like in one big flash everybody's Doctor Strange. I like the guys that can stick to walls and change into sand and stuff. I don't understand anything anymore. And all the girls are wearing nothing, and they all look like they have implants. Well, I sound like a very old man, and a cranky one, but it's true.”

“Ultimately, stories come from violence, they come from sex. They come from death. They come from the dark places that everybody has to go to. . . . If you raise a kid to think everything is sunshine and flowers, they’re going to get into the real world and die. . . . That’s the reason fairy tales are so creepy, because we need to encapsulate these things, to inoculate ourselves against them, so that when we’re confronted by the genuine horror that is day-to-day life we don’t go insane.”

Resten av citaten hittar ni här (pdf-format) eller här (html-version av Google).

Slayage - http://www.slayage.tv/

Wu Ming 1: Fascisterna!

2005-03-30T23:00:00.001+02:00

I det senaste nyhetsbrevet, Giap/digest #27, från våra favorititalienare i Wu Ming Foundation skriver Wu Ming 1 en fantastiskt liten grej i strålande gonzostil om fascisternas återkomst och sina tidiga antifascistiska äventyr. Mycket nöje!

Fascisterna!
av Wu Ming 1

Jag ville bara säga det här: ”Fascismen” är inte problemet, *fascisterna* är det, jag menar snubbarna, de verkliga personerna.

För inte så länge sedan levde fascisterna i Tony Binarellis ”femte dimension” [1], nu är de närmare, du öppnar dagstidningen och känner deras dåliga andedräkt, du sätter på teven och undrar när du sist ringde efter slamsugarna? Är den septiktanken full? När jag var ett barn är jag inte ens säker på jag såg någon fascist i köttet. Jag hade lärt mig förakta de där människorna, jag fann dem motbjudande av ren instinkt. Utan överdrifter, mina gamla föräldrar katekiserade mig aldrig, ingenting sånt där. Kanske var det omgivningen. En av mina vänner har två små barn, en dag frågade en av dem honom: - Pappa, vad är en fa-sist? Till detta svarade han mjukt: - Fascister är kloakdjur.

Det är stor pedagogik om jag får säga så själv, men det fanns inget behov för sånt hemma hos oss, vi var en familj av kommunister, och det där var en redan besvarad fråga.

Jag växte upp i en liten by, ungefär ett tusen människor. Jag har inte varit där på många år, nej, jag träffar mina föräldrar men jag går aldrig runt i byn. Nyligen, hände det konstiga saker där nere. En gång om året samlas nazistiska träskallar och fascistiska krigsveteraner i grannkommunen för att hedra sina ”fallna kamrater” – förhoppningsvis föll de från höga höjder om jag får säga det så, de skadade inte sig själva tillräckligt.

Varje år blir mässan en parad av motbjudande freaks i tajta, blekta byxor och strumpor i skrevet. När de går förbi monumentet för Motståndsrörelsen svär de, kastar ägg och höjer sina långfinger. Varje år orsakar de en skandal, det förekommer upprörda kommentarer i lokalpressen, myndigheterna fördömer dem öppet, men ingen gör ett jävla skit! Inga hinkar av skit kastas på de där jävla svinen. Ingen gammal förre detta partisan plockar fram sitt perfekt inoljade 1945 gevär, tittar ut ur fönstret och skjuter ner de där skitstövlarna om det så är det sista han gör. Ingenting.

En annan konstig grej hände just i min hemby, för mindre än en månad sedan. Under 1944 lyfte en flygare från den kollaboratoriska Salo republiken med sitt plan och sköts ner av RAF (inte tyska RAF, Ulrike Meinhofs – jag menar det brittiska RAF, Royal Air Force). De sköt ner honom i närheten av Argenta, i mitten av en vidsträckt sumpmark. Han försvann. Inte ett spår efter vare sig honom eller planet. Ett flygplan kan inte försvinna bara så där, men det gjorde det, just så där. Killen var från samma by som mig.

Sextio år senare strök ett gäng ”amatörletare efter nedskjutna plan” (de finns på riktigt, jag läste om dem i tidningen) runt på landsbygden och, vadå, om de hittade planet? Tro fan det.

Vad hände efter det: byborna skyndade sig för att organisera en stor samling och ett välkommen hem för byns… son, just det. Knappast oförutsägbart men poängen är att händelsen uppvaktades av de militära myndigheterna (1944 var det lagliga regeringen den Södra under ledning av marskalk Badoglio, vad har de militära myndigheterna att göra med en kille som slogs på order av marionettregeringen som var installerade av nazisterna?), och även några av de där gamla högerskurkarna som jag nämnde ovan – de kan mycket väl också ha strumpor i skrevet, jag vet inte.

Enkelt uttryckt, samlingen blev ett revanschistisk möte för svartskjortorna. Den vänsterdemokratiska borgmästaren sa: - I helvete heller, jag går inte dit! och någon klagade, pratade om ”taktlösheten som borgmästaren uppvisade”, ”borgmästarens splittrande val” etc. Herregud, vad skulle killen göra? Gnugga armbågar med nazisterna, gör romerska hälsningar, köra en kvast upp i röven så att han skulle kunna gå och sopa kyrkotorget? Nej, jag tycker han gjorde det enda rätt.

I korthet, fascisterna går runt på de gatorna jag brukade gå på när jag var barn. Det fanns inga på den tiden. Fascisterna var långt borta, i en avlägsen bakgrund. Så mycket atmosfär mellan mig och dem, de verkade inte vara svarta, de var ljusblå. Första gången jag såg en fascist på nära hålla var de lik förbaskat långt borta. Jag menar fascistfascister, de riktiga hårda, inte de där posörerna som man träffade på i skolan. Det var våren ’91 när en grupp av dem stormade det Vita Rummet vid Institutionen för Litteratur, 38, via Zamboni, Bologna. Det Vita Rummet var ”självförvaltat av studenterna”, med andra ord av de Autonoma [2], med andra ord av oss. Om sanningen ska fram så var det faktiskt bara en plats att hänga, det fanns ingenting där. De bröt sig in med påkar, heroiskt slogs de mot ingen, spred allt ingenting över hela stället, och gick stolta därifrån.

Jag kommer inte ihåg vilken underart de tillhörde – Ungdomsfronten, Förenade Fronten… Om minnet inte sviker mig så var det ett par dagar före studentvalet. Högerns kandidater gick under namnet ”Sturm und Drang” (vi döpte omeddelbart om dem till ”Strunz und Sprang”, låtsastyska för ”Stronzi e spranghe”, Skitskallar med påkar), men de två grupper kan mycket väl inte ha haft någonting med varandra att göra.

Någon hade sett dem före räden, de hade samlats vid en bar på via Belle Arti, vilken jag kallade för Nyckelpigan. Vi beslöt oss för att attackera dem medan de drack kaffe, tvinga dem känna klubban mellan deras läppar och koppen (utan några underförstådda metaforer). Problemet var att de väntade på oss. De kom ut från under en byggställning, med hjälmar viftandes sina påkar. Vi stannade på andra sidan gatan, vi var inte redo för det här. Jag vet inte varför båda grupperna frös ett par meter från varandra. På byggställningen var det en knegare, han klättrade tyst ner, gick över gatan… och gav oss en skyffel! Wow, tack så mycket, broder! Du är välkommen, ha en bra dag.

Vi kände oss uppmuntrade av folkets solidaritet, vi sprang tillbaka och grävde upp några kvadratmeter av via Zamboni. När vi dök upp igen var fascisterna borta. De var bara ett par snutar där och baren var helt oskyddad. Vi drog gatstenarna genom rutan, bara för att runda av dagen. Barägaren, jag lovar, sprang ut och skrek: - Snälla, gör det inte, ni har helt fått det om bakfoten, jag är inte höger, jag brukade ge pengar till Prima Linea! [3]. Vilken omskakande sak att höra. Visste inte vad vi skulle göra härnäst, vi anordnade ett öppet möte, precis som de judiska revolutionärerna i ”Life of Brian”.

Jag har nästan inga minnen från det mötet, den enda meningen jag minns är: - Fascisterna är vare sig bara ett politiskt problem eller bara ett militärt problem. De är *både* ett politiskt och militärt problem. Åh, vilka höjder av visdom!

Dagen efter hade några fascister placerat en petition vid ett bord vid dörren till den Juridiska Institutionen. Vi visste inte om det var samma gubbar eller inte, jag menar, vem brydde sig? Det Vita Rummet öppnades och ut steg krigare i helrustning. Dagstidningarna hade täckt gårdagens bråk och vi ville se grymma ut. Rånarluvor av ylle (i slutet av maj!) och träpåkar i olika storlekar. En snubbe hade till och med plockat med sig en brandsläckare och en annan hade gjort en primitiv eldkastare av sprayburk och tändare. Till och med de mest blodtröstiga kamraterna titta på honom som om han vore en galning bäst att inte reta upp.

Vi tog oss mot Piazza Verdi, vårt Ok Corral. Gatan var blockerad av uppställda kravallpoliser, bortom dem bordet med petitionen. Fascisterna var där nere, ungefär tvåhundra meter bort, knappt större än streckgubbar. Mellan polishjälmarna såg vi uppsträckta armar, påkar (eller var det ihoprullade affischer?), och rövhål som bar Ray Bans, även om det kan ha varit ett fall av kognitiv dissonans: fascisterna ska bära Ray Bans därför såg vi Ray Bans.

Vi var en bunt clowner. En av kamraterna började förklara sin syn på situationen, viftade sina armar i luften, naturligtvis med klubban han hade i handen. Han lyckades träffa en annan kamrat över näsan, olycka. Vi tvingades ta den stackars killen tillbaka till det Vita Rummet, blodet sprutade ur näsan. Vi skadade oss själva genom att inte göra ett skit.

Där stod vi och ingenting hände när Luca, som kom att bli Wu Ming 3, lyfte foten från marken, pekade mot den och sa: - Jag har de här kängorna som är gjorda på Leoncavallo-ockupanternas affär. Sulan håller på att lossna, vad ska jag göra om snuten stormar oss, huh?

Och i just detta ögonblick stormade snuten fram. När vi drog oss tillbaka lossnade Lucas sula, hela vägen från tåspetsen, det såg ut som om en mun som öppnades för att bita tag i trottoaren. Luca snubblade samtidigt som en snut skrek åt honom: - Din jävla skit! Din förbannade jävla skit! Luca försökte skydda sitt huvud med armarna och fick ta emot åtskilliga slag. Hans händer kom att vara svullna långt in i natten.

Den slutgiltiga skaderapporten: två skadade. En nerklubbad av en kamrat av misstag, den andre ordentligt knullad av sina Leoncavallo-kängor. Snacka om fraktionsstrider på vänsterkanten.

Dagen efter publicerade L’Unità en bild av oss i full stridsutstyrsel i den lokala delen av tidningen, det såg ut som Karnevalen i Cento, vi var helt hysteriska. Bildtexten löd: ”Autonomia uppställda på via Zamboni”. Stor grej.

Ett par månader senare, mitt i natten, fångade vi fascisterna när de klistrade upp affischer. Den gången åker de på stryk utan något stort ståhej. En tyst, diskret grej.

Vad var det vi pratade om? Just det, fascisterna är närmare, slamsugning, septiktankar, etc. Jag vill bara säga det här: fascisterna är inte några vaga synvillor i Ray Bans längre. De är inte heller snubbarna som du jagar bort eller de som ibland jagar bort dig, och de som mitt i ett slagsmål drar kniv eller nåt sånt, som om de levde på en annan planet, som de där rymdvarelserna i japanskt tecknat från 70-talet. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det är som om de är *för nära* nu, och de är avskyvärda på ett sätt som du inte ens kan föreställa dig. Kanske var det allt skitsnack på ”foibe” som gjorde mig förbannad, kanske var det alla squats som nazisterna brände ner, kanske det där kanske det här, men situationen är fruktansvärd.

Åh, jag glömde berätta för er: killen, flygaren, som sköts ner av britterna 1944. Hur kommer det sig att han är listad på en fascistisk hemsida (”Amici della Folgore”) som ett offer för efterkrigstidens ”hårda kommunistiska rättvisa”, som om han blev dödad av underjordiska celler av förre detta partisaner. De kanske blandade ihop Winston Churchills RAF med Ulrike Meinhofs? Vem vet? Hur som helst, det är ett bra exempel på pålitliga dessa ”listor av offer” är. Och detta är ingenting mot ”foibe”-bluffen, men det är en annan historia.

* * *

Översättarens noter:
[1] Tony Binarelli är en välkänd italiensk trollkarl. Höjden av hans popularitet kom på 80-talet då han verkade vara på teve tjugofyra timmar om dagen. På den tiden när han låtsades hypnotisera någon sa han: ”Slappna av… Tänk inte på någonting… Nu är du i den femte dimensionen.” Det är antagligen inte samma femte dimension som The Byrds sjöng om. Besök Tonys hemsida på http://www.tonybinarelli.com/
[2] Autonomia var en strömning inom den italienska extremvänstern. Se http://www.answers.com/topic/autonomist-marxism och http://www.geocities.com/aufheben2/auf_11_operaismo.html
[3] Prima Linea (Frontlinjen) var en beväpnad extremvänsterorganisation vilka lade ner på det tidiga 80-talet.

Ps. Nu kan man läsa den här också. Den är illusterad! ds.

Fem gånger Tristan Tzara

2005-03-11T18:18:00.000+01:00

Efter att den nyskapade bloggen Café Exposé fullkomligt har bombarderat oss med uppbrutna men stilfullt välvalda citat, dikter, strofer och utdrag så var jag helt enkelt tvungen att svara med ett par fragment ur Tristan Tzaras produktion. Tristan Tzara… den rumänske flyktingen, som drog sig bort från kriget i sin ungdom bara för att återvända till det som vuxen man. Det var först efter att han själv upplevt kriget, närheten till döden, hur den ständigt svävade över honom, som bitterheten grep tag i honom, inte den förlamande bitterhet, inte den nerslående, utan den tar tag i en, som ett uppvaknande. Borta var de ideologiskt färgade illusionerna om jordiska tusenårsriken, och det stillsamma livet i Edens lustgård här på jorden. Den bedrägliga längtan efter resans slut, den absoluta förvandlingen av dröm till ting. Kvar fanns bara förståelsen av att det inte är målet i sig utan kampen som formar människan, som lyfter henne och gör så att hon kan nå sin fulla potentialitet. Endast i kampen, desperationen, tvingas vi bejakandet av våra drömmar och begär, vilka i sin tur förändrar verkligheten.

Tzara var sitt rykte till trots i hög grad bunden av moral, det färgade hans poesi, band den till öppenhet och konstant flykt. Dada, förklarade han senare i livet, föddes ur ett ”urgent moral need, from an implacable desire to attain a moral absolute, from the deep feeling that man, at the centre of all creation of the spirit, must affirm his supremacy over notions emptied of all human substance, over dead objects and ill gotten gains…”. Konst, och kanske i synnerlighet poesi, blev som en katalysator inte bara för den enskildes förvandling utan också för samhällelig förvandling. Poesin gav liv till ett nytt språk, måttlösa brott mot alla konventioner, och framför allt mot den kvävande socialrealismen. Poesin bejakade det omöjliga och räddade oss från det självpåtvingat nödvändiga. Tzara var i varje ögonblick fullkomligt övertygad om det nödvändiga i det vad han gjorde.

* * *

The individual… lives poetry every moment that he affirms his existence. The poetic image itself, as much as experience is not only a product of reason and imagination, it is valid only if it has been lived. Every creation therefore, for the poet, a conquest, an aggressive affirmation of his consciousness.

[…]

The reader must battle to conquer the sense and content. He must re-create the poetry to his own image. Poetry is an object to be conquered, all passivity before it leads only to deception.

Dialectics of poetry, 1947

* * *

no joy able to warm with human tenderness
but what use to climb the magpie to filter the clouds
when human kindness no longer knows how to warm my joys
what does a friend matter alone at night boredom
I’m all soft bread inside death friend
and the degree of cold increases in me each day friend
becomes friend what does the custom matter
what does a friend matter alone at night boredom
one day one day one day I’ll put on the cloak of eternal warmth
buried forgotten by others in their turn forgotten by others
if only I could gain the glowing forgotten

Utdrag ur The Approximate Man, 1931 (skriven 1925-1930)

* * *

may my rejection of the world be of stone
hatred my answer sweet death my only friend
and depth you loneliness of my oblivion among things and beings

so spoke the man in the middle of the path
and I heard the slow suns of voices
that skirted stone the shadow and the ashes
the blood of the unvanquished

I’ve heard the protest I’ve seen people pass
bowed uncaring under the rain’s deafness
each one carried within himself a part of the light
curbed joys and put blinkers on suffering

Utdrag ur The Inner Face, 1953 (skriven 1937-1942)

* * *

I believed I saw my freedom in the turbulent water
Although late in the day untouchable mistress
Who with all your life sewed a dress of visions
I’ve followed your arguments what does it matter a fine caravel
Carried within myself the promise of the future diamond
At the height of certainty
With the faith to live

An ocean of salt swarms at my door
The magnet closes up by too many fallen
Trampled on shamed days dark iron storms
Among the rains of insects a single hour strikes
In a broken breast of fine flour bread
What festivals on this vast world
Breast broken in the dead flank of maize
So that silence fires a man’s sleep
The hard insensibility to be absent

Utdrag ur Without striking a blow, 1949

* * *

I struggle on
I’ve seen lost eyes the war
beseeching eyes turned away from the war
wide-eyed the war
cowardly eyes low ignoble eyes
the eyes of little girls lovers
and mothers
but don’t talk anymore about mothers’ eyes
their brightness has forever
dulled the brightness of ours

[…]

the vineyard still lies fallow
man has laid his greatness
at the foot of the abyss

the sun prepares peaceful feelings
the forest will pale
with an explosive thirsty for greenery

it’s true I struggle on
but in every laughing face
appears the apple of my eye
my love
the present and future love
the weight of the world

Utdrag ur The Weight of the world, 1950

Satans verser #2: Hank Williams

2005-03-03T15:20:00.000+01:00

Nåd, att vara i Guds nåd, är frälsningens och trons yttersta mening, dess själva epicentrum. Det är vad allting faller tillbaka på. Nåd. För att enklast förstå Guds nåd är genom att beakta vad det innebär att stå fjärran nåd, bortom. Att vara där dit omfamningen inte når.

The darkness is falling, the sky has turned gray
A hound in the distance is starting to bay
I wonder, I wonder, what she’s thinking of
Forsaken, forgotten, without any love

Alone and forsaken
by fate and by man
Oh, Lord, if you hear me,
please hold to my hand
Oh, please understand

(Hank Williams, Alone and forsaken)

Ensamhet, isolation, alienering – att vara främmande inför andra inför likväl inför sig själv, detta är själva motsatsen till nåd. Det är skärselden – helvetets lågor som plågor oss genom våra liv. Illa dolda demoner förgiftar våra sinnen (individen som avskärmar oss varandra som öar i ödsligt hav eller kollektivet som upplöser oss i en grå massa) och fjärmar oss från den enklaste av sanningar – vi är inte ensamma.

I saw the light, I saw the light
No more darkness, no more night
Now I'm so happy, no sorrow in sight
Praise the Lord, I saw the light

Just like a blind man, I wandered along
Worries and fears I claimed for my own
Then like the blind man that God gave back his sight
Praise the Lord, I saw the light

(Hank Williams, I saw the light)

Guds nåd är gemenskap. Det är att vara med Gud, inte längre ensam, inte längre främmande vare sig andra eller sig själv. Men nåd är inte en privat gemenskap mellan Gud och dig själv – nej, det är ”gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13). Guds nåd är upplösning av barriärerna mellan människan och hennes systrar och bröder. Det är kraften av att verkligen vara tillsammans. Det går inte enklare att förklara nåd.

There’s coming a day
When the world shall melt away
And Jesus shall come to claim His own
No more tears, no more pain, no woe

(Hank Williams, Ready to go home)

When God comes and gathers his jewels
All his treasures of diamonds and gold

(Hank Williams, When God comes and gathers his jewels)

Men gemenskapen i Guds nåd är väsenskild från den vi upplever idag; på arbetet, sjukhuset, skolan, köpcentret eller varhelst i världen. Gemenskapen av idag är kodad av framförallt en konstant, penningen, det universella värdet som tillskrivs allt och alla. ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket” (Matt 19:23); inte för att den rike har förbannad själ medan den fattige är renare än den vitaste snö. Nej, den rike kan inte vara Guds nåd eftersom i nåd finns ingen plats de värden som rikedomen bygger på.

The rich man like all, will be judged at that time,
but all of his wealth, will be left behind.
For no matter how much earthly wealth you get hold,
well my friend it won't save, your poor wicked soul.

When the world is on fire, on that judgement day,
for all of our wrongs, then we must pay,
but the debt can't be paid, with silver and gold,
no friends it won't save, your poor wicked soul.

(Hank Williams, Wealth won’t save your soul)

I Guds nåd finns inte längre någon rikedom eller någon fattigdom; alla värden som någonsin har separerat oss från varandra är förgjorda och kvar bara ett överflöd av måttlöshet och härlighet. ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in” (Matt 23:13). Vi får inte tveka när de jordiska makterna försöker hålla oss tillbaka. Himmelriket måste vi här på jorden bygga så det kan åtnjutas av oss de levande. Tillsammans, i Guds nåd.

You can click, but you can’t hide

2005-02-14T01:06:00.000+01:00

Häromdagen lyckades den amerikanska filmindustrin branschorganisation – MPAA – stänga ner ännu en BitTorrent-tracker. Den amerikanska trackern LokiTorrent.com plockades ner och ersattes med ett propagandameddelande från just MPAA. Återigen visade de centraliserade fildelningslösningarna sin sårbarhet och om någonting så underströks behovet av nya decentraliserade, anonyma lösningar. Fördelarna med de centraliserade lösningarna måste överföras till decentraliserade system, inte minst när det gäller sökbarhet, tillförlitlighet, bekämpning av korruption av filer och så vidare. Ja, ja, MPAA angrep pirater, det kan vi läsa om varje dag på olika hemsidor och bloggar. Så varför är detta något att skriva om?

Det är ganska uppenbart för att kriget mot piraterna inte kan vinnas. Polisen har inte resurser eller ens vilja kan man tro, politikerna vet inte riktigt vad de lagstiftar om och det finns ingen som helst förankring bland vanligt folk för ett förbud. Men branschorganisationerna fortsätter sin kamp mot piraterna. Mot alla väderkvarnar, likt en armé av genomcyniska och bittra Don Quijote som sedan länge har slutat tro på sagornas magi och världens förtrollning fortsätter de att kämpa för de vet ingenting annat. Det som gör att MPAA:s senaste tilltag intressant är inte att de angriper en daterad fildelningslösning och tvingar fram bättre program och system. Det gör kapitalet alltid, det ligger i dess reaktiva natur. Vad som inte ligger i dess natur är ett sinne för humor, men i kampen mot piraterna verkar det ha utvecklat just detta. På LokiTorrent.com kan vi nu läsa följande:

ILLEGAL DOWNLOADING – Inappropriate for All Ages
You can click, but you can’t hide

Det är svårt att inte skratta, om kriget mot piraterna inte kan vinnas så kan det åtminstone vara underhållande. Mot alla väderkvarnar – nu lite fyndigare!

Den roligaste sidan på internet just nu hittar du här: http://www.lokitorrent.com/

Satans verser #1: Gangs of New York

2005-02-06T02:09:00.000+01:00

Satans verser kommer att bli en (förhoppningsvis frekvent) återkommande punkt här på Future/Past. Idén är enkel – sampling. Först ut är lite av den rakt igenom fantastiska dialogen i Martin Scorseses något underskattade och förbisedda film Gangs of New York. Det trettioåriga kriget fortsätter i New York, de fattiga krigar mot varandra och blodet som osar religiös iver förlöser en stad i blivande. Gängen stryker omkring i skydd av varandra, arbetarkvarteret Five Points är laglös, okänd mark – hic sunt leones. Från sina elfenbenstorn försöker de rikas gäng – Schermerhorn och Tammany Hall-maffian – att kontrollera staden genom valskådespel och spektakel. Religion, klass, våld och uppror, Gangs of New Yorks är en modern opera, en hyllning till myter av igår.

Mr Schermerhorn
Now what is it that you are so fond of saying, Mr Tweed? You can always hire one half of the poor to kill the other half.

* * *

William Cutting
Is this it Priest? The Pope’s new army – a few crusty bitches and a handful of rag tags.

Priest Vallon
Now Bill, you swore this was a battle between warriors not a bunch of Miss Nancy’s. So warriors is what I brought.

William Cutting
Bene. On my challenge by the ancient laws of combat we are met at this chosen ground to settle for good and all who holds sway over the Five Points. Us Natives – born right wise to this fine land – or the foreign hordes defiling it.

Priest Vallon
By the ancient laws of combat I accept the challenge of the so called Natives. You plague our people at every turn but from this day out you shall plague us no more. For let it be known that the hand that tries to strike us from this land shall be swiftly cut down.

William Cutting
Then may the Christian Lord guide my hand against your Roman Popery.

Priest Vallon
Prepare to receive the true Lord.

* * *

William Cutting
Oh Mighty Lord, you are the dagger in my hand.

Amsterdam Vallon
Guide my hand on this day of vengeance.

Mr Schermerhorn
We give thanks to the Lord, for he is good.

William Cutting
From you the swift cannot flee nor the strong escape.

Amsterdam Vallon
Let my sword devour till its thirst is quenched with blood and my enemy sleep forever.

William Cutting
For you are the Lord God of retribution.

Amsterdam Vallon
For the Lord crushes the wicked.

Mr Schermerhorn
The Lord is merciful and his love endures forever.

William Cutting, Amsterdam Vallon & Mr Schermerhorn
Amen.

* * *

William Cutting
Fear. The spectacle of fearsome acts. Somebody steals from me, I cut off his hands; he offends me, I cut out his tongue; he rises against me, I cut off his head and stick it on a pike. Raise it high up so all in the streets can see. This is what preserves the order of things. Fear.

That was the finest beating I ever took. My face was pulp, my guts was pierced and my ribs was all messed up. And when he came to finish me, I couldn't look him in the eye.

Civilization is crumbling…

Fler bra bloggar på svenska

2005-02-04T18:10:00.000+01:00

Två nya (eller nya och nya, jag vet inte) har dykt upp, båda lovar gott och jag hoppas på det bästa. Den första av de två som jag kom i kontakt med är Centralisering/Decentralisering som är en blogg med fokus på postfordismen och den postmoderna ekonomin. Bland annat kan vi läsa texter om scratching och hiphopestetik utifrån ett smart marxistiskt perspektiv. Även om Speech1 lovar att bloggen ska uppdateras ofta så kan vi tyvärr konstatera så inte är fallet. Men snälla, plocka upp farten, vi gillar vad vi ser!

Den andra bloggen är äldre, sedan september förra året, och den är lite bättre uppdaterad. Runkbåset (sitter vi inte alla där då och då?) är namnet på Lars blogg och här kan vi läsa om allt från Jim Goad till psykogeografi. Bloggen är väldigt intressant och hyfsat enkelt skriven trots att det inte alltid är helt enkla grejer som berörs. Särskilt intressant är The Partridge Family Temple och The Wu Ming Foundation, denna post i sig själv gör bloggen spännande att följa. Att han sen blandar upp med en massa hip hop gör inte saken sämre.

Länkar:
Centralisering/Decentralisering – http://centralisering.blogspot.com/
Runkbåset – http://runkbaset.blogspot.com/

Från Franciskus av Assisi till Jonathan Richman

2005-02-03T21:53:00.000+01:00

Questo mondo a volte horribile / e anche incredibile / In che mondo viviamo / Incredibile / Ooh, incredibile (Jonathan Richman, In che mondo viviamo)

Världen vi lever i är en av många uttryck och ansikten. Både förfärlig och otrolig, mer fruktansvärd än vi kan tänka oss men samtidigt också mer förtjusande och direkt förförande. Dystopierna och de skräckinjagande mardrömsvisionerna som är så vanliga inom science fiction-genren kan aldrig helt och hållet fånga världen vi lever i eller tendenserna inför framtiden. Vi står idag vare sig utan hopp i bottenlös förtvivlan eller vid portarna till Shangrila – som alltid står vi fast förankrade det kontinuerliga tillståndet av samhällelig schizofreni, av uppbrott och stillastående, förtryck och befrielse. Den ena handen skapar och den andra förstör – den ena handen förstör och den andra skapar. Där vi ser världen rasa samman under vikten av exploatering och förtryck ser vi den också resa sig igen med nya former av samarbete och gemenskap. En gammal sång vi redan hört så många gånger (men ändå inte tillräcklig många) – verktyg för utsugning är samtidigt vapen för befrielse.

Ja, ur askan av de gamla organisationsmodellerna stiger alltid de nya fram, precis som fågel Fenix fast ändå inte. Snarare som Jean Grey när hon återföds efter sin död; hon förblir den samma men samtidigt reviderad, uppdaterad, förbättrad. Hon återkommer alltid som ett plagiat utan original, med sina felaktigheter och falska idéer raderade och ersatta med de rätta. Jean Grey är alltid både Phoenix och Dark Phoenix – horribile e anche incredibile. Precis på samma sätt måste vi betrakta kapitalet och den värld som skapas i dess fotsteg; för kapitalet är, vilket många gärna bortser från, en både skapande och destruktiv kraft. Gilles Dauvé beskriver denna ambivalens med otrolig klarhet:

Kapitalet tar livet... reproducerar det och ger det tillbaka till oss. Det är på detta sätt som det skiljer sig från andra exploaterande system. Däri ligger dess styrka.

Särskilt inom vänstern (såväl bland socialdemokrater och leninister som bland syndikalister och anarkister) är det vanligt att betrakta kapitalet som någonting främmande yttre, som en parasit eller vampyr som lever på samhällskroppen – Förgöraren av världar. Kapitalet angriper jorden och etablerar allt eftersom sitt herravälde över mänskligheten, ungefär som en perverterad Invasion of the Body Snatchers på crack. Istället för med kollektivisering, underkastelse och subjektsupplösning som vapen anfaller kapitalet med individualisering, isolering och alienation. Om det är någonting som vi har lärt oss av femtiotalets science fiction-filmer så är det att ingenting samlar massorna lika enkelt som hotet från en yttre fiende – triffids, marsianer eller intergalaktiska robotar. Fienden, vare sig den tar sig uttryck som utomjordingarna eller kapitalet, är trots allt den samma – inte nödvändigtvis i form men alltid i sak. Fienden är alltid det yttre som hotar det oförstörda inre och det heliga rena. Det är bilden av mänskligheten som mer orörd, skuldfri och oskyldig än Adam och Eva i Paradiset som denna fiende anfaller. Eller det är åtminstone så som det alldeles för ofta framställs.

Men när vi ser oss själva genom varandra ögon så står det klart vi inte är några offer, vi har inte blivit utsatta för övergrepp och blivit berövade vår oskuld. Nej, den förlorade vi bra på egen hand, om vi nu överhuvudtaget någonsin haft någon oskuld att förlora. Vi är inte de förtryckta massorna som väntar på att bli befriade som vänstern ständigt försöker intala oss att vi är, närmast ovetande offer för den kapitalistiska förtrycksapparaten. Och såna skrönor vi får höra – likt tredje klassen science fiction-författare diktar vänsterns teoretiker för fullt. Absurda och hopplöst daterade konspirationsteorier kombineras helt ohämmat med kulturella vanföreställningar – vi är styrda av det militärindustustriella komplexet eller företag som Microsoft (som tillskrivs samma roll som judarna tillskrevs av nazisterna), dominerade av kapitalistisk kulturimperialism, passiviserade av teve, förgiftade av kommersiell popmusik, hjärntvättade av reklam, förlamade i väntan på det revolutionära ögonblicket och Gud vet vad.

Men oavsett vad mänsklighetens alla självutnämnda avantgarde (och det finns många av dem) säger så är vi inte i behov av något revolutionär uppvaknande eller vi behöver inte heller ryckas ur vår dvala likt Neo i The Matrix. Även om det kanske inte så verka när avantgardisterna far fram med sina modernistiska, sociopolitiska mätinstrument och kartläggningsverktyg så kvarstår det uppenbara faktumet att vi är klarvakna, våra ögon är öppna och vi kan tydligt se förbi alla dimridåer och lögner. Vi är inga offer, och vi behöver inga befriare eller beskyddare. Tiden av messiansk befrielse är sedan länge förbi; historiens genvägar och senvägar har fört oss till tröskeln till en slags spinozisk immanens, en inre och gemensam gudomlighet bortom slavmoral och offerfetisch, så vackert uttryckt av Thomas Müntzer:

Ja, vi köttsliga, jordiska människor skall bli gudar, genom att Kristus blev människa, och sålunda med honom Guds lärjungar och läras av honom själv och bli gudar. Eller snarare helt och hållet förvandlas i honom, så att det jordiska livet flyter över i himmelens.

Bara för att vi inte är några offer så betyder det inte att vi står utan straff. Nej, det vore naivt och dumdristigt att påstå någonting annat när det är så uppenbart för oss alla – vi ser det i vår fattigdom, i isolering och främlingskapet vi upplever från varandra och oss själva, i den desperata jakten att täcka ständigt växande behov, i hur vi försakar oss själva och våra begär i förmån för att bekräfta oss själva genom det yttre, genom det döda maskerande som levande – vi ser det hela tiden och vi är väl medvetna om vårt straff.

* * *

Kapitalet känner endast till behov, det har inga begär, inget inre driv, ingen egen kraft – det står helt och hållet i en underordnad position till transcendenta behov, som en slav till sina mest primitiva drifter. Som när det känner sin eviga hunger – denna hunger som får det att ständigt underkasta nya världar, sluka civilisationer och trampa sönder traditioner, kulturer och religioner. Det göra allt detta inte därför att det vill utan därför att det måste. Hungern måste stillas till varje pris, om och om igen. Mest av allt så drivs kapitalet av rädslan för sin undergång. Likt ett jagat djur som endast reagerar på sin omgivning. Kapitalet formas av hot mot dess överlevnad, och det har visat otrolig förmåga när det gäller att överleva och förändras efter tidens krav. Men dess förmåga att mutera sig själv är trots allt endast en reaktion på ett yttre hot, ett nödvändigt steg för att garantera sin fortlevnad och aldrig en produktion av verklighet, aldrig någonting annat än ett svar och en anpassning. Kapitalet är bundet till den darwinistiska evolutionen av rop och svar.

När kapitalet formar världen, det är helt sant att det formar världen, så är det bundet till parametrarna som existerar, till byggstenarna och begränsningarna. Det kan endast forma och transformera; på samma sätt som dr. Frankenstein inte kan skapa liv utan endast reanimera köttet kan kapitalet inte heller skapa en ny värld. Detta förutsätter något som är mänskligheten förunnat – begäret.

När kapitalet reproducerar livet så gör kapitalet det i sin egen avbild, dess infantila tillstånd får stå som mall för hur våra liv ska se ut. Kapitalets behov blir som våra egna, och vi förlorar våra begär (och med dem vår verklighetsproducerande kraft) när vi söker fylla behoven. Häri ligger dess styrka och häri ligger vårt straff. Det bekräftar sig själv (som ett litet barn finner det ingen trygghet i sig själv) genom att värdera och mäta allting runt omkring, med andra ord genom att överordna penningrelationen alla andra sociala relationer. Med penningen och värdet kommer en hel uppsjö nya brister och begränsningar som i sin tur direkt formar och reglerar våra liv och våra relationer till varandra. Kapitalets behov av att bli bekräftad (eller var det att bli tröstad?) mångfaldigas och sprids genom samhällskroppen likt en epidemisk social neuros. Våra känslor förvandlas till arbete och våra liv stöps om för att passa in i kapitalets olika processer – från skolan till arbetet, och till slut verkar inte ens förnedring av att dö ensam som en främling bland främlingar så konstigt. I kapitalet, vår mörkaste och mest primitiva spegelbild, har vi låtit oss fångas i det eviga ekorrhjulet som vi känner som behov. Det är vårt straff. Men att vara bestraffad är inte samma sak som att vara ett offer, och alla straff drabbar inte de oskyldiga.

Ändå både hör och ser man här genast att denna olympiske åskådare och domare är fjärran från att vredgas över dem och tänka illa om dem: ”så dåraktiga de är!” tänker han vid åsynen av de dödligas ogärningar, - och ”dårskap”, ”oförstånd”, lite ”oordning i huvudet”, så mycket tillät också grekerna för sin del, under sin starkaste, tappraste epok, som orsak till mycket som var dåligt och ödesdigert: - dårskap, inte synd! förstår ni det?... Men till och med denna oordning i huvudet var ett problem – ”ja, hur är det bara möjligt? Var kommer den ifrån egentligen, för sådana huvuden som vi har, vi människor av ädel härkomst, av det bästa samhället, lyckliga, välartade, förnäma och dygdiga?” – det frågade under många århundraden den förnäme greken sig själv vid åsynen av varje för honom obegriplig skräck och fasa, som en av hans likar hade befläckat sig med. ”Det måste ha varit en gud som förvillade honom”, sade han slutligen till sig själv och skakade på huvudet… Denna utväg är typisk för grekerna… På så sätt tjänade gudarna den gången till att i viss mån rättfärdiga människan också i hennes fördärvlighet, de tjänade som orsak till det onda – den gången tog de inte på sig straffet, utan, vilket är förnämare, skulden… (Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi)

* * *

När Camus var gammal drömde han om att återvända till Algeriet, inte som en vinnare, inte som mannen som lyckades. Nej, Camus drömde om att återvända till barndomens fattigdom, till enkelheten av ett liv, en kamp, som ”endast kan sluta på ett sätt: att döda eller att låta sig dödas” (Cavefors). Livet Camus längtade efter – enkelheten, fattigdomen – förstår vi endast i kontrast med hans livslånga främlingsskap. Förförd av marknadens frestelser, fångad av de ständigt ökande behoven, längtade han som gammal man inte längre efter illusorisk frihet utan efter en verklighet av akuta, brinnande behov – döda eller dödas. Han längtade tillbaka till det historielösa livet som slav… fast ändå inte.

Det är viktigt att förstå att enkelheten som han längtade till inte bara var en köttets enkelhet utan också en sinnets enkelhet. Det var en längtan efter oskuld, ärlighet, renhet, till myterna och sagorna. Camus drömde om Algeriet, men hans Algeriet fanns inte längre, det hade aldrig funnits. Camus längtade till en värld bortom vår, till en värld bortom illusioner och spel. I sin längtan efter att åter vara slav såg han framför sig en värld som inte fanns. Han drömde om sin längtans värld, han såg denna värld framför sig och den blev till verklighet.

I denna, vid första ögonkast, ångestladdade och defaitistiska vilja som Camus ger uttryck för ser vi någonting annat ta form. Som skuggor, bleka konturer av löften om någonting mycket större – ur viljan och begäret kommer nya världar. Camus dröm är ett bejakande av det mänskliga begäret, viljan till ett bättre liv befriat från begränsande behov. Müntzers allmänna gudomlighet, Nietzsches att vara förnäma och Spinozas immanens bär alla dessa löften. Genom Deleuze ser vi det i nomadens stillastående rörelse, och i lustens produktivitet. Och vi ser det i Franciskus av Assisis ödmjuka bejakande av våra begär:

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.

Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O Gudomlige Mästare, låt mig sträva
inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Franciskus av Assisi gör det enkelt för oss att förstå, det är genom att ge upp strävan efter den falska bekräftelsen som endast det yttre kan ge oss som vi kan förändra världen; med religiösa ord, nå frälsning. Det Franciskus av Assisi mer än någonting annat gör är att betrakta människan såsom ett subjekt (med egen aktivitet) snarare än objekt (fast i ett reaktivt tillstånd). Bejakandet av människans subjektivitet går hand i hand med viljan att inte så mycket sträva efter att uppnå transcendenta mål – att bli tröstad, förstådd eller älskad. Vi skall dock inte förivriga oss att tro att detta handlar om krav på uppoffring, försakelse och martyrskap – nej, tvärtom. Dessa krav handlar endast om att förlora sig själv i än fler transcendenta behov, att frivilligt reducera sig till ett objekt utan egen kraft, beroende av andras uppskattning. Men vi ska inte heller se Franciskus av Assisis bön som en lovsång till individen, till den ensamma starka, atomen. Sådana liberala vanföreställningar håller vi oss inte med. Snarare handlar det om ett bejakande av våra begär som tar oss bortom kapitalets kvicksand av behov – dess desperata skrik efter att bli tröstad, förstådd och älskad.

Det finns framför allt en textrad i Franciskus bön som kan upprepas om och om igen. Den håller ingen högre eller omvälvande sanning men fortfarande är den så ofantligt vackert: O Gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket efter att bli älskad, som att älska. Orden har rört sig likt en dröm, som ett ständigt begär, genom historiens alla entropiska förvecklingar; från Franciskus av Assisi till Jonathan Richman – varken som en början eller ett slut, utan en kontinuerlig fortsättning:

I used to walk all over town
All over town
Pass the streetcar lines and the reservoir

I used to wander all up and down
All up and down
Waiting for love from someone

I was waiting for affection
But I was looking in the wrong direction
What I need was not so much to be loved as to love

I used to walk all over town
All over town
Pass the streetcar lines and the reservoir

I used to wander all up and down
All up and down
Waiting for someone to love a long time

A young man is allowed to yearn
But it took me so long to learn
That I needed not so much to be loved as to love

Orden ekar vidare: Vi är de förnäma, gudarna som bär skulden till världens mörkaste avgrunder och mest lysande underverk. Vi är de gudomliga, de som håller vårt begärs skapande krafter närmast vårt hjärta. Vi är de som skapar en värld utan begränsningar – Omnia Sunt Communia, motherfuckers!

Utdrag ur Q av Luther Blissett

2004-12-07T16:11:00.000+01:00

Kapitel 5
Maj 21, 1525

Överallt på marknadsplatsen är det ett ständigt flöde av lådor fyllda med krigsbyte från byarna som lastas av och på; kaptener skriker ut order på olika dialekter; klungor av soldater rör sig i alla riktningar; folk köpslår och utbyter sitt rov i mitten av gatan, mellan legoknektar smutsigare än mig själv och luffare som hoppas på rester. Den andra sidan av förstörelsen som kantade vägen hit – bakom fiendelinjer i ett krig utan fronter, en avloppskanal för massakerns fläsk.

Hästen måste vila och jag behöver en ordentlig måltid. Men framför allt måste jag få reda på var jag är, hitta den närmsta vägen till Nürnberg och därifrån till Bibra.

’Det är inte en bra idé att lämna hästen utan tillsyn i dagar som dessa, soldat.’

En röst till höger om mig, från andra sidan av en trupp av infanterister som marscherar iväg. Rejäl och stark, läderförkläde och höga stövlar täckta av dynga.

’Du hinner precis skaffa dig ett rum innan de börjar servera den som middag till dig… Den är säkrare inne i stallet.’

’Hur mycket?’

’Två kronor.’

’För dyrt.’

’Din hästs kadaver är värt ännu mindre…’

Den betalda legoknekten på väg hem: ’Bra, men du måste ge honom hö och vatten.’

’Ställ honom där inne.’

Han ler – gator fulla av folk, massor av affärer för honom.

’Kommer du från Fulda?’

Soldaten som återvänder från kriget: ’Nej, Frankenhausen.’

’Du är den förste därifrån… Berätta, hur var det? Ett stort slag…’

’De lättaste pengarna i min karriär.’

Stallskötaren vänder sig om och ropar: ’Hej, Grosz, här har vi en som kommer från Frankenhausen!’

Fyra av dem kliver fram ur skuggorna, alla med legoknektens hårda ansikte.

Grosz har ett ärr som sträcker sig över hans vänstra kind ner till nacken, hans käke är sprucken där bladet krossade benet. De grå, tomma ögonen av någon som sett många slag, någon som vant sig vid stanken av lik.

Hans röst ekar som om den kom ur en grotta: ’Dödade ni alla bondlurkarna?’

Ett djupt andetag för stilla paniken. Nyfikna ansikten.

Soldaten som kommer tillbaka från kriget stammar: ’Var enda en.’

Grosz’ ögon sneglar ner på penningbörsen som hänger från mitt bälte. ’Var du med prins Philip?’

Ännu ett andetag. Aldrig tveka.

’Nej, kapten Bamberg, i hertig Georgs trupper.’

Hans ögon är helt stilla, möjligtvis misstänksamma. Börsen.

’Vi försökte nå Philip och förena trupper med honom, men vi kom för sent till Fulda. De hade redan dragit därifrån: han försvann som en tjuv i natten, den gamle stollen! Vi nådde Smalcald, Eisenach och Salza efter ilmarsch, hade inte ens tid stanna för att pissa…’

En annan: ’Det fanns bara några få smulor kvar för oss, vi anslöt oss till plundrandet som redan pågick. Är du säker på att det inte finns några bönder kvar att döda?’

Soldatens ögon, han som utrotar bönderna så vardagligt: glas, precis som Grosz’ ögon.

’Nej, de är alla döda.’

Han talar långsamt: ’Mühlhausen. Prinsarna planerar att belägra staden. Det kommer att ske en hel del plundring där. Handelshus, inte bondestugor… banker, affärer…’

’Kvinnor’, säger den kortaste av dem, flinades bakom ryggen på honom.

Men Grosz, jätten, skrattar inte. Inte jag heller, min mun är torr och mitt andetag har fastnat i bröstet. Han väger situationen. Min hand är på svärdet som hänger i bältet jämte pungen som är full av pengar. Han förstår. I strid skulle mitt enda slag var mot honom. Jag skulle skära halsen av honom, jag skulle klara av det. Det står skrivet i uttrycket på hans ansikte.

Knappt en rysning, han sluter sina ögonlock som svar. Det är inte värt risken.

’Lycka till.’

De fortsätter förbi i tystnad, ljudet av hur deras stövlar sjunker ner i leran.

* * *

Den feta mannen sitter mittemot mig, han tar stora tuggor av killinglår, dricker djupa klunkar från en enorm bägare av öl som också rinner ner i hans skägg. Tillsammans med bandaget över det vänstra ögat gömmer nästan skägget hans ansikte. Hans jacka, sliten och smutsig, döljer knappt beviset av alla tunnor som konsumerats under årtiondena i tjänst hos den herre som vill ha honom.

Under en paus frågar grisen mig: ’Vad gör en fin liten gentleman som du i en svinstia som denna?’

Han har rester och flott runt sin fulla mun. Han torkar bort det med sin hand och rapar.

Utan att titta på honom säger jag: ’Hästen behöver vila och jag behöver äta.’

’Nej, grabben. Vad gör du i detta jävla skithål till krig.’

’Försvarar prinsarna från rebeller…’ Jag hinner inte fortsätta.

’Ah… precis, jag fattar, jag fattar… från några nerlusade trashankar,’ han tuggar, ’från ett gäng tiggare,’ han sväljer, ’såna tider vi lever i, unga pojkar försvarar herrarna från bönderna,’ han rapar igen. ’Jag ska berätta för dig, kompis, detta är det skitigaste av alla skitiga krig som jag har sett med mitt enda öga. Det handlar pengar alltihopa, min vän, bara pengar och affärer så länge som de där skithögarna i Rom får bestämma. Biskoparna med alla sina horor och barn att försörja. Slantar, lyssna nu, prinsarna, hertigarna, de lyckliga jävlarna, de tänker inte på några andra grejer. Först tar de allt som bondlurkarna äger, och sen skickar de in oss för att banka livet ur alla som vågar bli förbannade. Jag börjar kanske blir för gammal för denna skit. Jävla kuksugare! Men den här gången borde vi ha vänt kanonerna mot prinsarna och påvens rövslickare. De visade verkligen vad de var gjorda av, de gjorde bönderna: de brände ner slotten och allting i dem, de knullade grevinnan i röven, styckade prästerna – herrejävlar! Åh, de snackade om Gud hela tiden, men samtidigt slog de sönder allting, det var nära att jag gick med dem men jag visste hur det skulle sluta, de fattiga får alltid stryk till slut. Och vi slutar alltid med bara lite mer än ingenting. Detta är för de där jävlarna.’ Han fjärtar, fnyser, dricker. ’Åt helvete med alltihopa!’

Jag slutar äta, någonstans mellan överraskning och äckel. Jag gillar den här feta gubben, han har en mun som kloak men han hatar herrarna. Jag är uppmuntrad: de är gjorda av kött och blod, inte bara av härdat stål.

’Och var nånstans var du?’ frågar jag honom.

’I Eisenach, sen Salza, sen tröttnade jag på att bryta armar och ben över de stackars jävlarnas ryggar. Det var verkligen motbjudande. Jag är alldeles för gammal för den här skiten. Jag är fyrtio år gammal, helvete, tjugo av dem har jag spenderat på den här skiten. Och du då, min unga herre?’

’Tjugofem.’

’Nej, nej: var har du varit?’

’Frankenhausen.’

’Herrejävlar!! Du var i mitten av den yttersta domen? Vad jag har hört så har det aldrig varit någonting liknande.’

’Det stämmer, kompis.’

’Berätta… den där predikanten, profeten, den där, hm, hårda gubben, vad var det han hette…? Just det, Müntzer. Myntaren. Vad hände med honom?’

Försiktig.

’De fångade honom.’

’Är han inte död?’

’Nej. Jag såg honom föras bort. En av männen som fångande berättade för mig att han slogs som ett lejon, det var svårt att ta honom, soldaterna skrämdes av blicken i hans ögon och orden ur hans mun. Medan de drog honom därifrån på vagnen kunde man fortfarande höra honom ropa: ”Omnia sunt communia!”’

’Och vad i helvete betyder det?’

’Allt tillhör alla.’

’Jävlar. Vilken man! Och du kan latin?’

Han fnyser. Jag sänker blicken.

* * *

Utdrag ur Luther Blissetts Q
sidorna 22-25, kapitel 5
Arrow Books 2004

Flesh of the multitude

2004-12-02T20:15:00.000+01:00

Den borgerliga ordningen […] har blivit en vampyr, som suger ur det hjärteblodet och hjärnans märg och kastar det i kapitalets alkemistdegel.
- Karl Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire

Marx brukar beskriva kapitalet hur suger livet ur arbetarna, men det är inte arbetarna mödor och lidande, deras arbete, som omvandlas till kapitalets livsblod. Nej, för Marx är det mycket direktare än så – kapitalet lever av arbetarnas verkliga blod. Kapitalet är en vampyr i ordets mest bokstavliga mening. Det är de levandes blod och inte bara deras arbete föder kapitalet, animerar det, smörjer dess maskindelar och flödar i dess vener; pengar har under alla tider kommit till världen färgade av blodet av de oskyldiga, men kapitalet kommer däremot ”till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå”. Marx gjorde ingen hemlighet av det – kapitalet förutsätter blodet på samma sätt som vampyren gör det! Vampyren fungerar samtidigt som både en metafor över och som en bokstavlig beskrivning av kapitalet. Bilden av vampyren väcker mörka associationer som är sammankopplade med en uråldrig och otvivelaktig ondska, men vampyren är också en exakt framställning av hur kapitalet är, av dess vara och modus operandi:

Dracula’s desire for blood is […] a metaphor for capital’s desire for accumulation. The more he gets the stronger he becomes, and the weaker the living on whom he feeds become. A constant hunger for blood means he is never satisfied and thus always seeking new victims. Like capital, Dracula is impelled towards a continuous growth, an unlimited expansion of his domain: accumulation is inherent in his nature. This vampire is thus capital that is not ashamed of itself. (Mark Neocleous, Bloody Capital and Dead Labour)

Det är lätt att förivriga sig att tro att Marx’ vampyr är bunden till kapitalet i sin förkroppsligade form, till fabriken och det som marxisterna kallar för den formella underordningen av arbetet. Men vi ska inte låta oss luras till att betrakta kapitalet som ett ting bara för att det framställer som ett. Nej, det är den borgerliga ideologin i sin helhet som är såsom en vampyr menar Marx. Kapitalets vampyriska natur kommer ur dess förmåga att reanimera det icke-levande och binda det i ett tillstånd mellan liv och död. Precis som vampyren har förmågan att åter låta sitt offer vandra bland de levande som en demonisk spegelbild av sitt gamla jag, död men ändå inte död, kan den borgerliga ideologin förmå det döda kapitalet att resa sig ur de dödas rike och te sig levande. Ja, kapitalet är dött, oförmöget att reproducera sig själv och beroende av blodet av de levande – men genom sin vampyrism kan det framstår att vara vid liv.

Den borgerliga ideologins demoniska begåvning är nära knuten till etablerandet av varans fetischkaraktär; aldrig ser vi så tydlig denna vampyriska förmåga att ge det döda ett skenbart liv som i just varufetischen. Den kapitalistiska produktionen binder arbetet till varan, arbetarens blod sammanflätas med det döda kapitalet och blir ”oupplösligt förenad med varuproduktionen”. Arbetaren, vampyrens offer, blir mindre levande i takt med att hennes livsblod sugs ur henne och överförs till varan som i sin tur framstår som allt mer levande. Ur de dödas kungarike reser sig varan och framträder ”såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna”. Tvåfaldig är den borgerliga ideologins vampyriska natur; den suger livet ur arbetaren och låter hennes blod bli till sitt eget, samtidigt slår den upp portarna till dödsriket och låter de döda vandra bland oss, som en odöd här i dess oheliga tjänst. Vampyren tillhör således både de dödas och de levandes världar. Det är genom sin förmåga att binda de levande till de döda och reanimera de döda såsom odöda som vampyren fortfarande sitter säkert i sin tron av blod – som mänsklighetens herre.

Marx’ vampyr har dock ett stort problem. Nej, nu tänker jag inte på de upproriska arbetarna som är beredda att döma vampyren till evigt lidande genom en träpåle genom hjärtat, utan på hur djupt otidsenlig den är, Marx’ vampyr är kommen ur en annan, sedan länge svunnen tid. Vampyren som ett förkroppsligande av den metafysiska ondskan; som det yttre, den onda, skräcken som kommer till trakten för att terrorisera människorna som lever där. Både vampyren som metafor och bokstavlig beskrivning är med andra ord en fortsättning av den gamla bilden av vampyren som en själlös parasit, driven endast av sin demoniska natur. Jämför gärna med Bela Lugosis Dracula, Max Schrecks eller Klaus Kinskis Nosferatu eller varför inte the Master i första säsongen av Buffy och vampyrerna. Ett 400 år gammalt monster – som otvivelaktigt fortfarande är både mäktigt och starkt men trots detta är hopplöst förlorad och impotent i den nya världen.

Denna anakronistiska vampyr har förlorat sin mörka, nekromantiska kraft – den kan inte längre göra någonting annat än att ingjuta fruktan i människors hjärtan, skrämma dem till lydnad. Men även denna kraft sviktar på samma sätt som kapitalets disciplinära krafter som en gång höll arbetarna i schack genom institutioner (familjen, skolan, fabriken, fängelset et cetera) idag rasar samman. Detta är dock inte samma sak som att kapitalismen idag rasar samman, kapitalismen har vuxit sig större än summan av sina fysiska manifestationer och kroppslighet. Vi ser hur kapitalet går från att vara en yttre kraft som lever av vårt livsblod och binder oss genom sina mörka krafter, till att forma sig som själva samhällskroppen och binda oss genom nya metoder. Kapitalet är överallt, det omger oss ständigt, det finns ingen flykt från det – Moses kan inte leda oss till det förlovade landet, kapitalet är redan där. Kapitalets sociala kropp är inte längre främmande för oss; hur skulle den kunna vara det när det är vi som utgör denna sociala kropp?

Om Marx analys av moderna kapitalets vampyriska natur gjorde det jämförbart med the Master i Buffy och vampyrerna så är det postmoderna kapitalet snarare jämförbart med the First som Buffy kämpar mot i den sista säsongen av serien. Caleb, the Firsts starkaste manifestering i den ”verkliga” världen, förklarar the First verkliga styrka och allomfattande existens:

You're everywhere. You're in the hearts of little children. You're in the souls of the rich. You're the fire that makes people kill and hate. […] They're just sinners. You are sin.

Kapitalet är i grund och botten en relation som vi alla är delaktiga i, ett av kapitalet vulgariserat förhållningssätt till varandra och oss själva. Och som relation kapitalet ständigt närvarande, som social kropp omger det oss inte bara, det är som en odelbar del av oss själva och våra liv, det finns till och med i våra hjärtan. Men samtidigt är kapitalet bara en illusion, en fata morgana – illusion som verklighet – en illvillig förvridning av våra relationer till varandra. Men denna förvandling har inte skett utan ett pris – och priset för att vara immanent är förlusten av det kroppsliga. I Buffy och vampyrerna begråter the First, som endast kan handla genom andra, avsaknaden av sin kroppslighet:

[...] but I know why they grab at each other. To feel. I want to feel. I want to wrap my hands around some innocent neck and feel it crack.

Den tid som Marx beskriver är förgången, kapitalet är inte längre det yttre som hotar det feodala samhällets sociala kropp. Vampyren har blivit kroppen! Eller rättare sagt har vampyren genom nekromanti och andebesvärjelse upphört att vara vampyr och övergått till en ny nivå som ett nytt väsen. Det som har hänt kapitalet är att det har gått från att vara vampyren som hotade och levde av folket, kraften som erövrade och underkastade det gamla samhället till att bli samhället i sig. En vampyr kan inte besegra den sociala kroppen och fortsätta vara vampyr – den måste låta sitt kött upplösas och ta dess plats eller dö av svält. Måttfullhet är inte en av kapitalets dygder och det är dess eviga hunger som ligger bakom dess förvandling. I och med att den borgerliga ideologin har tagit form som den nya sociala kroppen, med andra ord de sociala relationerna som binder oss samman, är det nu mer sårbart än någonsin tidigare. Och idag ser vi istället en ny vampyr träda fram, en likvärdigt mytisk varelse som uttrycker det Hardt och Negri kallar ”the monstrous, excessive and unruly character of the flesh of the multitude”. Som ett uttryck för mängdens kött utgör vampyren ett verkligt hot mot den sociala kroppen.

Count Dracula represents the physically ‘other’: the ‘dark’ unconscious, the sexuality that Victorian England denied, more specifically a sado-masochistic sexuality that recognizes no limits and that no structured order can accept. He is also culturally ‘other’: a revenant from the ages of superstition when people believed that the communion wafer was the flesh of Christ. But more specifically of all he is the socially other: the embodiment of all the social forces that lurked just beyond the frontiers of Victorian middle class consciousness: the psychically repressed and the socially oppressed. (Burton Hatlen, The Return of the Repressed/Oppressed in Bram Stoker's Dracula)

Återigen ser vi hur vampyren tar på sig rollen av den andra, det yttre i förhållande till den sociala kroppens inre. Även om vi ser likheter mellan Marx’ vampyr och denna nya vampyr så är de trots allt väldigt olika varandra. Visst de är odöda och blod är centralt för dem båda, och de utgör ett hot mot kroppen som den lever av. Men där Marx’ vampyr levde som Mannen i det höga slottet så att säga, lever vår tids vampyr bland oss. Eller rättare sagt, de lever bland oss – för den nya vampyren är inte ensam, den är legio. Vampyren är de marginaliserade grupperna i samhället, de som avviker, de som inte passar in. Så ser vampyrens fall ut, från mänsklighetens herre till en paria i samhällets utkanter. Men precis som utomjordingen i science fiction-filmerna hotar mänskligheten själva existens (genom invasion, kontroll, infiltration, utplåning) hotar vampyren den sociala kroppens existens, först och främst genom att angripa dess sexuella och reproduktiva ordning.

The threat of the vampire is, first of all, its excessive sexuality. Its desire for flesh is insatiable, and its erotic bite strikes men and women equally, undermining the order of heterosexual coupling. Second, the vampire undermining the reproductive order of the family with its own, alternative mechanism of reproduction. New vampires are created by the bite of both male and female vampires, forming an eternal race of the undead. The vampire thus functions in the social imagination as one figure of the monstrosity of a society in which the traditional social bodies, such as the family, are breaking down. It should come as no surprise, then, that vampires have become so prevalent in recent years in popular novels, film, and television. Our contemporary vampires turn out to be different. The vampires are still social outsiders, but their monstrosity helps others to recognize that we are all monsters - high school outcasts, sexual deviants, freaks, survivors of pathological families, and so forth. And more important, the monsters begin to form new, alternative networks of affection and social organization. The vampire is monstrous life, and its insatiable desire has become symptomatic not only of the dissolution of an old society but also the formation of the new.

We need to find the means to realize this monstrous power of the flesh of the multitude to form a new society. On one hand, as Merleau-Ponty makes clear, the flesh is common. It is elemental like air, fire, earth, and water. On the other hand, these various monsters testify to the fact that we are all singular, and our differences cannot be reduced to any unitary social body. We need to write a kind of anti-De Corpore that runs counter to all the modern commonality and singularity in the flesh of the multitude. Once again, Spinoza is the one who most clearly anticipates this monstrous nature of the multitude by conceiving of life as a tapestry on which the singular passions weave a common capacity of transformation, from desire to love and from the flesh to the divine body. The experience of life is for Spinoza a search for truth, perfection, and the joy of God. Spinoza shows us how today, in postmodernity, we can recognize these monstrous metamorphoses of the flesh as not only a danger but also a possibility, the possibility to create an alternative society. (Michael Hardt & Antonio Negri, Multitude)

Även om hotet som den nya vampyren utgör i första hand är sexuellt så finns det ett tyst löfte om mer, det finns en mycket större potential i vampyren än bara det sexuella och reproduktiva hotet. Hotet från vampyren sträcker sig förbi detta, den nya vampyren är, som Hardt och Negri genom Spinoza förklarar, ett förebud om ny social kropp, ett nytt samhälle i vardande. Vampyren är aristokraten och arbetaren, generalen och den namnlöse soldaten, eliten och massan, den utvalda och den fördömda, allt detta på samma gång; vampyrens många ansikten och speglingar är direkt kopplade till mängdens ”dividuella” existens. Som en singularitet utgör mängden en ny kropp i blivande, men det är en kropp som formas under kapitalets schizofrena herravälde. Borta är all likriktning och återupprepningen av de kapitalistiska hierarkierna som tydliggjordes i Partiet och dess enfant terrible – Sovjetunionen. Där det pånyttfödda, postmoderna kapitalet söker skapa splittring genom att positionera arbetare mot arbetare, folk mot folk, och alla kombinationer däremellan, finner mängden genom sin vampyriska natur sätt att återigen binda oss samman. Inte som en homogenitet utan som en singularitet av singulariteter, eller lite enklare; som en ny ras skapad av vampyrens bett, sammanbunden endast av våra relationer till varandra befriade från kapitalets korruption, som en svärm av kollektiv intellektualitet och samarbete, av olika uttryck, metoder och former.

Såsom den osynliga armén är vampyren överallt och ingenstans på samma gång. Den lever bland oss utan att utmärker sig eller öppet visa sig som en fiende. Istället för skapa vågor på vattnet låter den hela havsbottnen skaka. Underjordiska rörelser sprider sig, multipliceras och förstärks, genom nätverk och rhizom börjar marken under kapitalets sociala kropp att skälva. Det finns inget slott för dagens vampyrjägare att marschera mot för att bränna till marken, nej, denna vampyr lider inte av det högmod som dess avlägsna fäder led av, det går inte att resa arméer mot denna fiende. För att slå mot vampyren måste kapitalet slå mot sig själv, mot sin egen kropp. Men när den gör det så försvagar den sig själv samtidigt som vampyren fortsätter sin förvandling av den sociala kroppen på annan plats. Och kapitalet tvingas att återigen slå mot sig själv, allt mer urskillningslöst. I jakten på de nya vampyrerna, mängdens kött, får Gud sortera bland de döda.

Läs mer om den nya vampyren, dess potential och möjligheterna som den representerar här.

Italiensk storoffensiv

2004-11-22T01:37:00.000+01:00

Mathiavelli på Guldfiske har under de senaste dagarna, efter en längre tids tystnad, organiserat en comeback av LL Cool J-rang. En mängd spännande och intressanta artiklar har översatts i rasande takt. Artiklarna är alla antingen skrivna av italienare eller mer och mindre välkända italofiler... Guldfiske har lanserat en veritabel italiensk storoffensiv!

Med utgångspunkt från Marx’ Fragment om Maskiner och teorierna om det allmänna intellektet tar sig Matteo Pasquinelli an den postfordistiska (eller rättare sagt den postmoderna) ekonomin. Inte minst med hjälp av science fiction så målar Pasquinelli upp en bild av världen där det inte längre finns ett allmänt intellekt utan flera, som inte sällan står mot varandra:

”Medan det är sant idag att det huvudsakliga produktionsmedlet är hjärnan och att arbetaren kan direkt reapproriera produktionsmedlen, stämmer det också att kontrollen och exploateringen i samhället har blivit immateriell, kognitiv och nätverkad. Inte bara mängdens allmänna intellekt har växt, utan också imperiets allmänna intellekt. Beväpnade med sina datorer kan arbetarna reapproriera produktionsmedlen, men så fort de lyfter näsan från sina skärmar måste de möta en Godzilla de inte förutsett, Godzillan av fiendens allmänna intellekt.”

Paolo Virno har delvis samma utgångspunkter som Pasquinelli men han väljer att fokusera på de mer bejakande och upplyftande aspekterna av det allmänna intellektet. Han gör upp med den gamla traditionella arbetarrörelsen, ni vet de som fortfarande är stolta över att vara exploaterade och idag firar första maj som arbetets högtid snarare än som en högtidsdag mot arbetet. Men i och med det allmänna intellektets uppkomst återupptäcks den verkliga första maj:

”Den gamla mötesdagen nyuppfinns idag av massintellektualiteten, vilket innebär män och kvinnor som använder tankar och språk som redskap och råmaterial, vilket konstituerar den verkliga grundpelaren i nationernas välstånd. Migranter, prekära arbetare av alla sorter, de längst fram i frontlinjen mellan arbete och ickearbete, visstidsanställda på McDonalds och operatörerna på chatlinjerna, forskarna och informationsarbetarna: alla dessa utgör med full rätt det "allmänna intellekt" som Marx talade om. Det allmänna intellekt (kunskap, initiativ, subjektivitet, kreativ förmåga) som kombinerat är den huvudsakliga produktivkraften i den postfordistiska kapitalismen och den materiella basen för att göra slut på varusamhället och statens "monopol" på politiskt beslutsfattande.”

På Venedigs filmfestival, ni vet den där festivalen som Disobbedienti och de andra besökte i somras, fick filmen om piratradiostationen Radio Alice - Lavorare con lentezza skriven av Wu Ming en del olika priser. Collettivo A/Traverso, kollektivet som höll i Radio Alice, har skrivit en hallucinatorisk text om hur det var back in the days, en text som flyter samman med de tidigare, med maskinerna och det allmänna intellektet.

”Detta är en inbjudan att tala och att tänka, och en inbjudan att alltid vara närvarande i händelserna i staden - grannskapet - skolan - barackerna - fabrikerna - vägarna, låt oss trötta ut fienden, låt oss slita ut jättemonstret genom att slå den över hela dess kropp. Låt oss inte tala om begär längre, låt oss begära: vi är begärsmaskiner, krigsmaskiner.”

I Mängdens mörka sida gör Arianna Bove och Erik Empson upp med nya vänstern, de som är fast i kamper för återtagande, i motståndet och reaktionen mot kapitalets politik, i det utsiktslösa ställningskriget som istället för att befria oss fångar oss i nya fängslen av juridik och byråkrati. Men mot den nya vänstern står mängden (multitude, myller, whatever):

”I denna process ger vänstern upp och erkänner nyliberalismens monopol att representera begäret och den faktiska metoden för dess tillfredsställande: de försöker att attackera makten och begären i sig själva som något att skämmas över och som kräver någon form av exorcism genom terapeutiska regleringar. […] Det är till mängdens mörka sida vi måste vända oss när vi funderar på vad som går att göra, eftersom det är där som olika former av omstörtande inte bara uttrycks som en vägran, utan också som ett konstituerande, det vill säga ett aktivt skapande av nya former av liv och kollektivitet. Det finns inget oundvikligt över denna process. Men när vi utformar politiska strategier från utsidan eller från ovan så gör vi det på egen risk.”

Ida Dominijanni beskriver det italienska laboratoriets effekter, om hur de politiska idéer som vuxit fram ur den alldeles speciella sociala situationen i Italien korsbefruktats, förändrats, förädlats i det globala laboratoriet. Men artikeln behandlar också hur den postmoderna politiken, den som präglas av kampen mot terror, delvis ställer de samhälleliga tendenserna på huvudet och på så vis tvingar oss att återupptäcka våra teorier och omforma dem:

”I en värld där Imperiet återupptäcker flaggor och nationalistisk politik, där det postmänskliga visar sig som omänskligt, cyborgen inkarnerar sig själv som kamikazie, och soldaten Lyndie England torterar irakiska fångar med ett koppel, kan vi fortfarande ställa Spinoza mot Hobbes, hålla på en mängdens framtid som aldrig korsats med det negativa, hålla begärets politik vid liv, lita på kommunikationsteknologier och virtuella mötesplatser eller hitta ett värde det sexuellt avvikande? […] 90-talets teknologiska optimism stöter nu på en dubbel gräns: betonandet av den virtuella kommunikationen sker på bekostnad av kroppen och betonandet av infosfären sker på bekostnad av psykosfären. Kroppslighet, sexualitet, sensualitet, kontakt, känslosamhet och det omedvetna psykiska bearbetandet av information har i den kognitiva makten och den blixtsnabba kommunikationens namn fått packa ihop och ställas in.”

Den sista (eller senaste får vi hoppas) texten i den italienska offensiven är precis som den föregående hämtad från den australiska Italien Effect-konferensen som ägde rum i september. I Italien översatt förklarar Brett Neilson faran av att importera idéer rakt av (egentligen översätta texter) utan att plantera dem i den lokala myllan och låta dem bilda nya, egna rotsystem och anpassas till den lokala sociala miljön.

”Denna process måste alltid inbegripa översättningar, men inte bara i den lingvistiska bemärkelsen utan även i en vidare politisk och kulturell bemärkelse. Och som i alla översättningar är det alltid något som kommer till och något som går förlorat. Inget vore mer pretentiöst eller ineffektivt utifrån den australiensiska politiska kontexten, än att bara försöka flytta över koncept eller strategier sammanfogade i Italien till de lokala rörelsernas praktiker, som om de var färdigt förflyttbart gods, tankar lösgjorda från kontakt med levande kroppar.”

Som en röd tråd genom alla texterna går det franska inflytandet, det som går tillbaka till de Usual Suspects – ni vet vilka de är, Foucault, Deleuze och Guattari, Derrida… men också Grundrisse och den radikala tolkning som Hardt och Negri populariserade i och med Imperiet. De ständiga rövknullen, överfallen bakifrån, skapar nya teoretiska bastarder som befinner sig i gränsland mellan biopolitik, kontrollteori, lingvistik, feminism, cyberkultur, och ungefär tusen andra impulser. Det italienska laboratoriet är sedan länge globalt men trots detta är det fortfarande skönt att då och då återvända hem, hem till Italien.

Oj, ja just det, en italiensk storoffensiv är naturligtvis helt omöjlig, en oxymoron. Titta bara på Gabriele Salvatores Mediterraneo så fattar ni vad jag menar. Men om ni vill läsa om en verklig storoffensiv så rekommenderar jag Bo Cavefors’ briljanta artikel om tyskarnas storoffensiv och Pattons motanfall i Ardennerna 1944. Fast nu handlade det här om en storoffensiv av en helt annan sort…

Processed World

2004-10-26T00:08:00.000+02:00

Processed World has been taking riffs on technology, work, daily life, and the media.The result is an irreverant and urgent record of change and liberatory politics since the early '80s.

Punk, politiska serier, fanzines, gatuteater och gör-det-själv-kultur förenade en grupp politiska aktivister i San Francisco-området under namnet Union for Concerned Commies. Året var 1979 och de var trötta på allt vad vänstern, miljörörelsen och den traditionella arbetarrörelsen hette. De började bedriva ett slags postsituationistiskt häcklande av dessa grupperingar och deras politik, de tog över demonstrationer, ”infiltrerade” möten, publicerade texter – de gjorde kort sagt ett spektakel av det spektakel som kallar sig Vänstern. Men det var först när de började undersöka sin egna materiella situation som de fann en väg bortom den, må vara underhållande men rätt ointressanta verksamheten som de höll på med.

De var alla anställda inom den framväxande informations- och servicesektorn. Vikariat, tillfälliga anställningar, deltid – det som idag ibland kallas för prekära anställningsformer, utgjorde deras direkta verklighet. Det var ur ett brinnande begär att förstå denna verklighet som Processed World-kollektivet föddes, 1981 kom det första numret av tidningen Processed World.

Legioner av proletariserade tjänstemän, ”tayloriserade intellektuella arbetare och en immateriell arbetskraft som degraderas genom den industriella instrumentaliseringen och värdealienationen” (Negri, De fattiga är fienden), bankanställda, sekreterare, kontorister, databehandlare, servicearbetare; fast i en meningslös tillvaro, fast i en evig kräftgång mellan datorn och kopiatorn – men också utan lojalitet till jobbet, utan vilja till karriär – är det obevekliga resultatet av integrationen av den nya informationsteknologins i arbetet och informationaliseringen av ekonomin. White Collar-arbetare fast i en arbetssituation som varken är mindre alienerande och utsugande än något Blue Collar-arbete.

Dessa arbetare är anomalier i arbetarrörelsens och vänsterns ögon, fångade i den institutionaliserade ”tillfällighet” som utgör kapitalets omstruktureringsprocess. En process som allt mer har tagit formen av en strategi – en ny form av underordning. Ur ruinerna av fabriken, det mytiska arbetarfortet, där massarbetaren organiserades och exploaterades, allt på samma gång, har ett nytt kapital rest sig. Kapitalets mutation har splittrat det en gång så starka arbetarkollektivet; globala produktionskedjor, outsourcing, just in time, intern konkurrens, toyotaism, automatisering, et cetera, är alla olika metoder för att just splittra, söndra och härska. Men vi får inte glömma att det var kampen mot arbetet som tvingade fram kapitalets transformation – det vi ser idag är reaktionen på det som varit tidigare. William Morris beskriver denna kontinuerliga kamp, om dess föränderliga form och hur kapitalet ständigt försöker att maskera segrar som nederslag:

Människor kämpar och förlorar striden, och saken de kämpar för blir verklighet trots deras nederlag, men den visar sig vara någonting annat än de tänkt sig, och så måste andra kämpa för vad de tänkte sig, men under ett annat namn.

Men apparaten som söndrar och underordnar erbjuder också oanad potentialitet och möjlighet. När arbetarrörelsens nekromantiker gör vad de kan för att reanimera massarbetaren och hålla kvar kampen i fossilerna av de tidigare kampernas organisationer, så har Processed World i över 20 år sökt nya flyktlinjer och vapen. Istället för att fokusera på den formella organisationen, som har degenererat till en bekräftelse av arbetet snarare än en kamp mot det samma, så koncentrerar de sig på den informella kampen, på dolda tecken i det underjordiska. Med fokus på självvalorisering, tidsstöld, ett bejakande av teknologins kraft, på den revolt som tar form av ”on-the-job disorganizing-absenteeism, disinformation, sabotage”. Även om Processed Worlds utgångspunkt är arbetarnas självständiga kamp så är de väldigt odogmatiska i sin kritik av exempelvis det fackliga arbetet:

Here and there, tentatively and often almost invisibly, clerical workers in the US are questioning the situation they share, and are beginning some collective efforts to improve it. As with other kinds of workers, these efforts inevitably bring them into conflict with management. One of the ongoing purposes of Processed World is to report on such conflicts as well as on the conditions that produce them. While we are often severely critical of the groups, such as unions, that are currently trying to "organize" office workers, it's not because we oppose banding together to fight for better conditions within the current set-up. On the contrary, we believe it is vitally necessary for office workers to oppose speed-ups, counter divisive hierarchies of pay and responsibility, and win improved benefits such as childcare, as well as better pay and working conditions. But we think reliance on the traditional methods and forms of organization can only lead to more crushing defeats like the one experienced at Blue Shield, and in the long run, inhibits workers from finding effective ways to organize and act themselves. (Processed World #2)

Processed World är en spännande tidning, inte minst på grund av deras klarsynthet och styrkan som den håller i egenskap av tidsdokument. Visst den gapiga politiska auran och symboliken är tröttsam (de är trots allt amerikanska aktivister!) men guldkornen finns där. Nästa år kommer det sista numret någonsin.

Check it out!

http://www.processedworld.com/

Good Corporate Citizen

2004-10-13T13:12:00.000+02:00

Våra mardrömmar tar sig inte alltid form av apokalyptiska visioner a la Gamla Testamentet – ni vet, med svavelregn, vatten till blod och allt sånt där. Men det betyder inte heller att de alltid låter sig formas av våra moderna myter, de som vi så ofta ser i slasher- och skräckfilmerna – monstret i mörkret, psykopaten, den galna mördaren. Nej, sån tur har vi inte alltid. Ibland tar våra värsta mardrömmar mycket värre uttryck. Som obeskrivliga fasor manifesterar sig mardrömmarna i den fysiska verkligheten, reella och påtagliga men samtidigt lika abstrakt vansinniga. Våra värsta mardrömmar, verkliga…

Idag ser vi hur nya jurisk-politiska kombinationer tar form under det samlande namnet av kriget mot terrorn – kriget som ständigt gör sig påmint, som är påtagligt men vars fiende i högsta grad inte är det. Terrorn, ondskan, det onda – ett verkligt krig mot en metafysisk fiende, ett krig som påverkar våra liv och genererar allt bisarrare konsekvenser. Polisiära militärinsatser och militära polisaktioner, politiskt och juridiskt våld sammantvinade i nya former. Politiken underkastad juridiken, reglerade av internationella avtal framalstrade av ansiktslösa tjänstemän. Vi lever i det ständiga kriget, ett tillstånd där kriget är både normalt och norm – ett kontinuerligt State of Emergency. Fast, hur skrämmande detta än må vara så är våra mardrömmar verkliga än värre, än mer skrämmande.

Efter de senaste dagarnas minst sagt förbryllande händelser gällande Independent Media Centers beslagtagna servrar (se BBC eller IMC UK) så har vi fått en glimt av dessa mardrömmar. I ett pressmeddelande som det amerikanska men än dock Englandsbaserade företaget Rackspace gav efter att de lämnat över servrarna med IMC:s hemsidor till de amerikanska myndigheterna, trots att servrarna befann sig långt utanför USA, förklarar de:

"[Rackspace] is acting in compliance with a court order pursuant to a Mutual Legal Assistance Treaty (MLAT), which establishes procedures for countries to assist each other in investigations such as international terrorism, kidnapping and money laundering. [...] Rackspace is acting as a good corporate citizen and is cooperating with international law enforcement authorities."

Nu är det inget nytt att företag samarbetar med myndigheterna, det har nog alltid förekommit. Det är inte heller särskilt överraskande att de väljer att rövknulla sina kunder, i detta fall Indymedia, för att ställa sig på så god fot som möjligt med staten. Någonting annat kunde vi knappast räkna med. Nej, det skrämmande är förevändningen de gav för sitt samarbete – ”Rackspace is acting as a good corporate citizen”. Företaget som en medborgare bland många andra – en medborgare med ett eget moraliskt driv, en egen vilja att göra det ”rätta” – good corporate citizen. Jag ryser vid tanken…

Som fabrik fick kapitalet en samhällig kropp värdig dess ambitioner. Fabriken gav kapitalet en tyngdkraft och så ordnades världen runt fabriken efter denna kraft. Gravitationen fångade människor i disciplinära labyrinter där våra sociala relationer, vår kreativitet underordnades kapitalet och system för exploatering av det levande arbetet inrättades. Men ingenting varar för evigt, inte heller detta system. Fabrikens gravitation drog enorma mängder av arbetare till sig, likt till ett svart hål sögs dessa in exploatering och underordning. Men fabriken var inte bara basen för kapitalet utan den skapade även basen för arbetarrörelsen, en högsta grad konkurrerande tyngdkraft. ”Fabrikerna konstituerade individerna som ett korpus, med den dubbla fördelen att arbetsgivaren kunde övervaka varje element i massan, och fackföreningarna kunde mobilisera en massa som källa till motstånd[…].” Denna tyngdkraft försökte kapitalet balansera genom upprättandet av den industriella reservarmén, legionerna av arbetslösa och hungriga. Men det höll inte - det var under vikten av sin egen storlek, av den blotta ansamlingen av samhällelig gravitation, som fabriken som institution kollapsade. Men likt fågel Fenix reste sig kapitalet ur askan av det gamla samhället, och lät sig transformeras på samma sätt som Dr Doom i Secret Wars – ny form och nya krafter men samma plan. Ur det disciplinära samhällets ruin kom kontrollsamhället.

De disciplinära labyrinterna, med sina väggar och faktiska stabilitet, med sina begränsningar och ordnade flöden, har ersatts med ”ett tillstånd av evig metastabilitet som utvecklas via extremt komiska utmaningar, tävlingar och diskussioner”. Spel, kontroll i det fria och självdisciplin ersätter ordningen, burarna, och disciplinering och belöning – piskan och moroten. Produktionen har lämnat fabriken och finns nu som element i alla delar av livet. Och för att underkasta och exploatera denna produktivitet måste nya former av kontroll uppfinnas, nya system inrättas. ”I kontrollsamhället har fabriken ersatts av företaget, en själ, en gas”, skriver Deleuze i sitt briljanta Postskriptum om kontrollsamhällena. Företaget är inte en samhällelig gravitationskälla som fabriken en gång var, företaget är en biopolitisk entitet. En samhällelig spelare vars fokus inte längre centreras kring produktion av varor i formen av ting och vars makt kommer inte från ansamlingen arbetararméer, genom koncentrationen av arbete och produktivitet.

”Detta är en överproduktionens kapitalism. Den köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter: den köper färdiga produkter och sätter samman separata komponenter. Vad den vill sälja är tjänster, och vad den vill köpa är handlingar. Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism.”

Kapitalet är intresserade av inre krafter (handlingar, tjänster) och makten kommer ur upprättandet av nya former av kontroll, immanenta mekanismer snarare än transcendenta apparater – kontroll genom spelregler snarare än ordningsregler. Det muterade kapitalet ser heller en domare i huvudet på alla arbetare än en ordningsvakt i ryggen på dem. ”Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen.” Underordningen och exploatering tar som sagt nya former, och den kapitalistiska ”korruptionen en helt ny roll”. Korruptionen menar företagen att de bäst själva tar hand om, genom upprättandet av företagsetik och företagsmoral, egna normer och kulturella värden. Om företagen har syndat så måste de rena sina själar – botgöring, kommittéer och uttalande på uttalande. Företagets själ står på spel heter det. Företagen är inte vampyrer på det sättet som Marx beskrev kapitalet under fabrikens era, de suger inte det levande arbetet ur folk. Kapitalet är inte någonting yttre, en parasit som lever på andra även om den framställts som en fysisk sak, någonting verkligt. Dess samhälleliga kropp är så gott som förstörd, pålen driven genom vampyrens hjärta men fortfarande hänger den kvar, för stark för att bara ge upp. Men kapitalet är inte längre bundet till sin vampyriska kropp, till fabriken, inte nu när företaget tagit dess plats.

Företaget producerar inte varor, det suger inte livet ur arbetare, det förmedlar tjänster. Som sagt, precis som Dr Doom – ny form, nya krafter men fortfarande samma agenda; försäljningen av tjänster har inte bara förändrat kapitalets form utan också blivit dess själ, kapitalet gör inte om sitt gamla misstag och manifesterar sig själv såsom ett ting. Och det är då som det verkligen slår oss: ”Man berättar för oss att företagen har en själ, vilket torde vara det mest skräckinjagande man någonsin hört.” Och det är precis vad det är; våra värsta mardrömmar, verkliga…

Ny blog - Subaltern projektualitet

2004-10-09T17:55:00.000+02:00

Bakom ett ganska kryptiskt namn - Subaltern projektualitet - gömmer sig en ny blog som lovar gott för framtiden. Åtminstone om vi får tro programförklaringen. Vi håller tummarna och väntar med spänning på fortsättningen...

De subalterna är de ansiktslösa varelser som blivit exkluderade, som lever i skuggorna; de bär på hemligheten, potentialen för den Nya Människan som kommer att dominera världen. Den underjordiska armé av subalterna, exkluderade barbarer som kommer förgöra denna civilisation och bygga en Ny Värld, en annan verklighet, en annan tid, bortom Monsterlandet.

Oh Söderberg, fortfarande lika hopplöst naiv

2004-10-02T13:45:00.000+02:00

I Johan Söderbergs nya artikel Reluctant revolutionaries – the false modesty of reformist critics of copyright så fortsätter han sitt tappra försök att övertyga oss om Free Software-rörelsens (Open Source, GNU, Linux, Creative Commons, upphovsrättskritiker – kärt barn har många namn) revolutionära potential (se Copyriot för en bra sammanfattning). Inte helt oväntat eller originellt fortsätter han att måla upp en bild av en polariserad värld – de onda mot de goda, Microsoft mot röset. Ni vet kapitalet personifieras av en massa företag som av nödvändighet tvingas drar skruvarna, i detta fall ständigt skärpa upphovsrätten. Detta trots att de bara gräver sin egen grav i processen – det är som den gamla leninistiska grejen med att kapitalisterna är så giriga att de kommer att sälja oss snaran vi ska hänga dem – fast i modern tappning. Det är inte så att denna bild är helt och hållet felaktig, egentligen hjälper den oss att förstå vad det hela handlar om – det är en kamp mellan konkurrenter och de konkurrerar om makten över en för dem livsnödvändig resurs – information. De är ingenting mer än två sidor av samma mynt.

I artikeln förhåller sig Söderberg ständigt till den reella underordningen som ett slags komplement till den formella. I de exempel som han använder sig av är det oavlönade arbetet i samhällsfabriken ständigt kopplat till det avlönade arbetet inom företaget. Det oavlönade arbetet är aldrig självständigt, i sig själv underordnat kapitalet, utan det går alltid omvägen via det avlönade arbetet. Först underordnas det, i form av komplement (testning, gratis reklam osv.) till det avlönade arbetet (där den ”verkliga” produktionen sker) sedan underordnas det kapitalet. Tyvärr är det tydligt att Söderberg inte riktigt har gjort upp med sin arbetarfetisch och inte kan acceptera att det idag sker produktivt och inte bara reproduktivt eller komplementärt arbete i den sociala fabriken.

Skälet till att han ignorerar att den reella underordningen också omfattar rent produktivt arbete är troligtvis hans fascination med Free Software-rörelsen och de möjligheter som denna för med sig. I Söderbergs värld innebär Free Software ett slagkraftigt antikapitalistiskt alternativ, en möjlighet att övervinna kapitalismen genom nya former av ägande och arbete. Om det bara vore så enkelt. Visst är det sant att Free Software innebär en ny modell för organisering av arbetet, istället för den gamla världens låsta dörrar och hemliga koder så erbjuder denna nya organiseringsform öppna nätverk och fri tillgång till information. Precis som så mycket annat oavlönat arbete i den sociala fabriken så uppfattas inte heller detta arbete som vare sig alienerande eller påtvingat. Folk kodar och utvecklar av egen fri vilja, för att de känner för det, och Free Software-folket lyckas på något mystiskt sätt undkommer att fångas in av kapitalet… Men att tro att detta arbete inte exploateras av eller underordnas kapitalet är enbart naivt, snudd på skrattretande dumt.

Redan för snart 150 år sedan analyserade Karl Kautsky uppkomsten av det han kallade för kommunistiska kolonier, olika former av kommunistiska experiment inom det kapitalistiska systemet. Experiment där arbetet och arbetets frukter delades broderlig, efter mer eller mindre uttalade kommunistiska principer. Dessa experiment slutade alla med att de antingen blev utkonkurrerade av det dominanta produktionssättet eller så förvandlades från ”föreningar för produktivt arbete förvandlades de till föreningar av privilegierade". Samma sak gäller självförvaltning av fabriken och samma sak gäller Free Software.

Men, säger Söderberg och hans vänner, men produkterna som skapas inom de nya nätverken och regleras av de nya licenserna är fria och allmänt tillgängliga, produktionen är sig bortom kapitalets kontroll. Detta är sant samtidigt som det är så otroligt fel. Analogt med den generella tendensen inom den postmoderna ekonomin så innebär Free Software ingenting annat än en förflyttning från produktionen av varor (som de moderna jättarna fortfarande sysslar med) till en produktion av service- och tjänsteförutsättningar. Visst programvaran är gratis, men support, specialutveckling, skräddarsydda lösningar, utbildning osv. är det inte gratis. Inte på långa vägar, och häri vi ser kapitalets fortsättning, i en delvis ny kostym. Den otroliga mängden gratis arbete skapar förutsättningarna för nya affärsmodeller. Det är som sagt konstigt att Söderberg inte ser detta, uppenbarligen låter han sig förblindas av sin övertygelse. Det är en klassisk biverkan till Marxmissbruk.

Det sista stora misstaget Söderberg gör hör ihop med artikeln själva tes, den om de motvilliga revolutionärerna. I enlighet med Lessig och andra upphovskritikerna så jämställer även Söderberg de nya immateriella allmänningarna med de gamla historiska som existerade fram framtill den första inhägnaden. Det finns dock en hel del skillnader mellan de två, inte minst det faktum att de nya allmänningarna varken är fria eller allmänna. I sin iver att skydda det allmänna mot anstormning av monopolkapitalisternas ockupationsstyrkor, mot den ständiga utökningen av upphovsrätten, så väljer Free Software-rörelsen att använda upphovsrätten som ett vapen mot angriparna. De upprättar stängsel runt det allmänna och gräver skyttegravar av juridik, licenser och kontrakt. Där ägandet inte tidigare existerade har nu Free Software-rörelsen infört det, visst inte i förmån för ett fåtal företag men lik förbaskat har ägandet just införts. Och med ägandet kommer en massa regler och förordningar om vad som får göras och hur. Allt vi får är nya begränsningar och räfflor. Och Söderberg vill att vi ska ställa oss upp och jubla över den här utvecklingen? Tack, men nej tack!

Det enda denna reformerade upphovsrätt syftar till är att skapa ett nytt system, en stabilitet där kreativitet och produktivitet ordnas och justeras, allt för att passa nätverkets önskemål och vilja. Detta sker dels genom en juridisk process som resulterar i ett nytt formellt regelverk men ännu viktigare genom Free Software-folkets ideologiska övertygelse, deras idealism och patos. Deras intuitiva känsla för vad som är rätt och fel, de självdisciplinerande poliserna i deras huvuden, tillsammans med de formella begränsningarna skapar en effektiv kontrollapparat. Men nätverket kan lika lite som partiet eller staten utgöra basen för vår befrielse, och att vi underkastar oss ett nätverk, ett parti eller en stat gör oss inte fria. Vi har redan sett vad detta leder till och jag tror ingen vill upprepa dessa misstag. Nej, kollektivt ägande och kollektiv egendom är varken bättre eller sämre än privat, varken mer eller mindre skrämmande. ”Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.”

Det vi vill är inte att de nuvarande monopolkapitalisterna ska ersättas med pluralister, kooperativa lösningar eller självförvaltning. Till skillnad från Söderberg vill vi varken reformera, förändra eller förbättra denna värld, vi vill inte visa myntets andra sida. Vi vill bara ha myntets upplösning. Varför skulle vi vilja underordna oss under nya system där exploatering och ofrihet fortsätter? Det finns ingen mening med det. Ett slut på ägandet och egendom i alla dess former är det minsta vi kan kräva. En ny värld och inte bara en ny start, för det är just detta som Söderberg faktiskt föreslår i sitt naiva vurmande för reformisterna och de nya systemen – en ny start, en fortsättning av kapitalismen. Eller rättare sagt en reload av kapitalismen, en kapitalism med ett mänskligt ansikte.

Wu Ming: Historieberättarens rättigheter och skyldigheter

2004-09-27T18:49:00.000+02:00

Ännu mer Wu Ming... Den här gång blir det en liten bagatell, ett par noter till deras Deklaration av historieberättarens rättigheter och skyldigheter, som de skrev redan våren 2000, men som först nu blivit översatt till engelska. Jag vet, jag borde ta tag och översätta från italienska men vad kan jag göra. Min italienska suger... Hur som helst, ännu en Wu Ming-bagatell:

***

Noter till en
Deklaration av historieberättarens rättigheter och skyldigheter

http://www.wumingfoundation.com/english/storytellers.htm

Inledning
Vem är en historieberättare och vad är hennes rättigheter och skyldigheter? En historieberättare är någon som berättar historier och omarbetar myter, med andra ord historier med symboliska referenser som är delade – eller åtminstone kända av eller i alla fall ifrågasatta av – en grupp eller gemenskap. Att berätta historier är en grundläggande aktivitet i alla grupper eller gemenskaper. Vi berättar alla historier, utan historier skulle vi inte vara medvetna om vare sig vår historia eller våra relationer till våra grannar. Livskvalitet skulle inte existera. Men historieberättare gör berättandet av historier till sin aktivitet, sin specialisering; det är som samma skillnad mellan en gör-det-själv-hobbyreparation och en snickares arbete. En historieberättare återupprättar – eller borde återupprätta – en social funktion jämförbar med den som den afrikanska grioten, den keltiska barden eller poeten i antikens Grekland hade.

Berättandet av historier är ett underligt arbete, det kan vara till gagns för dem som utvecklar det, men det är alltid ett arbete som är lika integrerat i livet som att släcka eldar, plöja fälten, hjälpa de handikappade… Med andra ord är historieberättaren inte en konstnär. Historieberättaren är en skildringens hantverkare.

Skyldigheter
Historieberättaren är skyldig att inte tros sig vara överlägsna sina medmänniskor. Alla eftergifter till den förlegade idealistiska och romantiska bilden av historieberättaren som en mer känslig varelse, i kontakt med en upphöjd nivå av varat (även när hon skriver om absoluta banaliteter) är illegitim. De mest fåniga och mest komiska aspekterna skrivandet är i grund och botten baserade på en degenererad version av författarmyten, vilken förvandlar hantverkaren till en ”stjärna” eftersom hon på något sätt anses vara överlägsen vanliga dödliga – mindre bedrövlig, mer intressant och ärlig i en heroisk mening eftersom hon genomlider skapandets kval.

Stereotypen av den plågade och torterade konstnären skapar större intresse i media och hennes åsikter väger tyngre än åsikterna av dem vars arbete är att rengöra toaletter. Detta visar bara på vilken omfattning den nuvarande värdeskalan är förvriden. Historieberättaren är skyldig att inte blanda ihop fabulering, historieberättarens huvudsakliga uppgift, med en överdrift av tvångsmässig självfixering och narcissistiskt skryt. Förkastandet av dessa attribut gör det möjligt för historieberättaren att fånga ögonblickets autencitet och ha ett liv istället för en karaktär som ständigt måste tolka.

Rättigheter
En historieberättare som rättar sig efter skyldigheten att vederlägga de stereotyper som nämndes ovan har rätten att bli lämnad ifred av de tjänar sitt dagliga bröd på att sprida dessa stereotyper vidare (kändisreportrar och kolumnister, kulturella mellanhänder med flera, med flera…).

Alla försvarsstrategier mot denna form av intrång ska baseras på att inte stödja dess logik. Vem helst som vill vara en stjärna, posera på absurda fotosessioner eller svara på frågor gällande vilket ämne som helst har ingen som helst rätt att beklaga sig över intrången.

* Historieberättare har rätten att inte framträda i media. Om en rörmokare väljer att inte framträda så är det ingen som håller det mot henne eller anklagar henne för att vara en snobb.
* Historieberättare har rätten att inte förvandla sig själva till dresserade djur i en mediabur, föremål för litterärt skvaller.
* Historieberättare har rätten att inte svara på frågor som de inte anser är relevanta (privatliv, sexuella eller gastronomiska preferenser…).
* Historieberättare har rätten att slippa fejka expertis angående något ämne.
* Historieberättare har rätten att använda sig av civil olydnad för att motsätta sig alla krav från dem (publicister inkluderade) som försöker ta deras rättigheter ifrån dem.

Wu Ming

Våren 2000

Jag är typhoid Mary

2004-09-22T01:41:00.000+02:00

Jag tror det är svårt att stoppa spridningen av dessa teknologier. Jag känner mig som typhoid Mary, jag vill sprida det vidare, så långt som det bara är möjligt.
Vint Cerf, internets barnmorska

I början av 1900-talet utbröt tyfoidfeber ännu en gång i New York, denna gång verkade personer insjukna helt slumpmässigt. Myndigheterna försökte spåra källan men det tycktes inte finnas något mönster. Försöken att hitta källan fick snabbt karaktären av människojakt och pressen gjorde vad de kunde för att elda på denna hetsjakt. Till slut lyckades dock myndigheterna spåra smittkällan till en kokerska som var en kronisk bärare av sjukdomen. Mary Mallon, som gavs namnet ”typhoid Mary” av pressen, var en av de där obemärkta arbetarna som ständigt strömmade in i New York, en av de hundratusentals invandrarna som ingen egentligen minns. Namnlös och onämnd hankade hon sig fram som kokerska, både på restauranger och hemma hos mer välbärgade familjer. Det var i själva verket inte så konstigt att ingen hade lagt märke till henne, hon bara fanns där hela tiden.

Myndigheterna grep henne under våldsamma förhållanden, hon fruktade både polisen och den lynchstämning som piskats upp i New York vid tiden. Bara under 1906 rapporterades över 3000 fall av sjukdomen och fler än 600 dödsfall, den hätska stämningen i staden var lätt att förstå, så var även hennes rädsla. Hon informerades omgående om hennes sjuktillstånd och hon hölls till och med inspärrad ett tag innan hon fick återvända till samhället, förbjuden för all framtid att arbeta som kokerska. Av nödvändighet och av naivitet (hon förstod inte att hon var sjuk när hon var tillsynes frisk) trotsade Mary Mallon detta förbud vid flera tillfällen och tog om och om igen upp det enda arbete som hon kände till. Hon arbetade till och från som kokerska fram till dess att hon återigen greps av myndigheterna 1915. Hon spärrades in på en sjukhusö utanför New York där hon levde de sista 25 åren av sitt liv. I allt spred hon tyfoidfebern till ett 30-tal person av vilka en handfull dog.

Det som gör ”typhoid Mary” intressant är inte hennes egentliga livsöde eller hur många som smittades genom henne. Nej, det som gör att vi fortfarande fascineras av henne är den myt som än idag omger henne. Redan under hennes livstid växte berättelsen om ”typhoid Mary” bortom alla proportioner – hon smittade tusentals, de döda låg i drivor vid hennes fötter medan leendet aldrig lämnade hennes läppar. Ett efter ett försvann alla drag av oförstånd eller omedvetenhet, allting förmildrande sopades bort; ”typhoid Mary” levde enbart för att sprida smittan vidare. Det är som en apokalyptisk dödsängel som hon lever vidare som en del av vår moderna mytologi; hennes myt muterade sig till en popkulturell bastard i och med att Marvel omformade ”typhoid Mary” till en psykotisk och schizofren lönnmördare och fiende till Daredevil och Electra.

Det är just ur detta mytologiska perspektiv som ”typhoid Mary” blir någonting som vi kan ta med oss. För vad annars är det vill vi göra om inte sprida det vidare, och vidare, och vidare…

Ännu en intervju med Wu Ming

2004-09-17T01:00:00.000+02:00

Jag såg just att en annan favorit blog, Guldfiske, har lagt ut sin nygjorda intervju med Wu Ming. Vill inte gärna vara sämre här. Ok, lite sämre blir det kanske trots allt. Den här intervjun är som gammal skåpmat i jämförelse. Jag gjorde den här översättningen för ett tag sedan men visste inte vad jag skulle göra av den. Varför inte lägga ut den här, tänkte jag? Ja, varför inte! Orginalet är hämtat från Wu Mings nyhetsbrev Giap/digest#16, och intervjun gjordes av Snafu i samband med att Wu Mings senaste bok 54 släpptes.

***

Popkultur och kommunism

Snafu intervjuar Wu Ming

F: I en nyligen gjord intervju konstaterade du att ”popkultur är en nödvändig förutsättning för kommunism”. Cary Grant och David Bowie – protagonisten i Havana Glam, en roman av Wu Ming 5 – skulle vara ”bottom-up ikoner, formade av myllrets begär”. Det var dock genom en noggrann (industriell) process av selektion och filtrering som Bowie och Grant trädde in i stjärnsystemet. När de lever i böcker som 54 eller Havana Glam och kommer i kontakt med en svettig och illaluktande släpper dessa helgon taget kring en del av sin odödlighet. Rör sig kommunismen genom ett slags ”fame sharing”? Eller behöver vi skapa nya decentraliserade, P2P, ikoner?

S: Hm… skulle vi inte prata om skönlitteratur? :-)

Ja, vi konstaterade att 1900-talets västerländska popkultur (vilken idag håller på att förvandlas till någonting helt annat, som är alldeles för svårt att greppa) ofta var närmare socialism än 1900-talets ”socialistiska” regimer i öst någonsin var. Vi till och med la till att Andy Warhols serie av ikoniska porträtt av Mao Tse Dong har varit viktigare för revolutionen än de där officiella porträtten av Mao som maoisterna viftade med på demonstrationerna.

Detta har att göra med vår mångsidiga bakgrund: Antonio Gramscis idé om ”kulturell hegemoni”, autonom marxism (Toni Negri och de andra) och faktumet att några av oss är förre detta mods, skinheads och punkare.

Du vet, autonom marxism betonade kreativiteten och den revolutionära kraften hos arbetarna, ensamma, skiljda från stat och parti. Jämfört med typisk vänsterpessimism kan de autonoma verka drömlikt optimistiska, de ser kamp och seger när andra ser apati och nederlag. Där de flesta (över hela det politiska spektrat) ser kapitalet som aktivt och arbetet som reaktivt ser de autonoma kapitalet som den reaktiva sida av relationen.

Med ”arbetet” menar vi naturligtvis det levande arbetet i den sociala fabriken, med andra ord all kreativ kraft och socialt samarbete, vilket är nödvändigt för kapitalet men inte möjligt att helt tämja. Liv fortsätter att komma upp underifrån.

Vi tror fortfarande att en ny och rättvis form av produktion bara kan etableras genom återtagande av de existerande nätverken av socialt samarbete. Socialism måste baseras på den kollektiva naturen av den kapitalistiska produktionen.

Det är därför som vi, till skillnad från folk som Situationisterna (som är besatta av idén av ”återhämtning” och ”spektakel”), lägger fokus på den kreativa sidan av relationen mellan kapital och klassen. Vi lägger fokus på myllrets kraft.

Skapandet av popkultur (vi drar ingen klar gräns mellan ”underground” och ”mainstream”) var en kollektiv process under vilken, gränserna mellan de ständigt förändrande öppna gemenskaperna ritades konstant om, subkulturer omformade sig konstant kring myter. Vi måste bättre förstå vilka ”nödvändiga förutsättningar för kommunism” som var satta i rörelse under denna process, istället för att tro att miljontals människor blev hjärntvättade.

Nuförtiden håller många saker att förändras till det bättre i alla fall när det gäller återtagande, nej, de-propriation av kultur. Copyrightintrång, CD-bränning, P2P-utbyten, MP3-delning, OCR-scanning, plunderphonics, fri programvara… Den intellektuella egendomens institutioner faller sönder i bitar, och folk ber dem dra åt helvete. Det är en fantastisk gräsrotsprocess, och det är närmare socialism än Kina någonsin var.

F: Jag tänkte mer på auran (in Benjamins termer) som omger popikoner. Stjärnsystemet skapar ikoner som kan reflektera folks begär, producera identifikation, nya "livsstilar" och nya subkulturer. Ur detta perspektiv kan Luther Blissett - betraktad som en decentraliserad bottom-up myt - aldrig ha samma aura som Bowie eller Grant. Är det en fråga om brist på distans eller vad? Hur kan vi skapa folkliga historier som folk kan använda för att återuppfinna sina egna liv? Rollspel och do-it-yourself subkulturer är det enda svaret eller kan en kollektiv av författare som er själva föreslå någonting annat?

S: Vi kan bara tala för oss själva, vi spelar rollspel (vad annars är kollektivt skrivande när det kommer till kritan?) och en DIY subkultur frodas runt omkring oss. Vi försöker manipulera litterära genrers för att skapa folklig litteratur. Vi använder termen "folklig" i dess ursprungliga mening, som i de romanska språken (italienska, spanska, franska etc.), där det betyder "tillhör folket" eller "skapat av folket". Tänk på all de där folksångerna som inte verkar ha någon skapare, de beskrivs antingen som "folkliga" eller "traditionella".

Ok, här är vi; vi vill göra oss av med myter som Författaren, Geniet, Inspiration etc. Så vitt det gäller "auran" så tar vi hellre Benjamins sida framför Adorno, som var utomordentlig tråkmåns som till och med skrev rasistiska kommentarer om jazzmusiker.

Faktumet att de kulturella artefakterna förlorade sin auriska (med andra ord aristokratiska och elitistiska) kraft var någonting helt och hållet positivt, det tillåter myller av människor att bli mer involverade i remanipulation av kulturen. Benjamin kallade det för kulturens demokratisering, på ett sett förutsåg han DIY-kultur och P2P-kultur. Alla borde läsa The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction, den är fortfarande väldigt fräsch och absolut briljant, och ett bra motgift mot nihilistisk/post-situationistisk förgiftning.

F: Precis som i Q är 54 fylld av mikrohistorier som hela tiden korsar ramen av den "officiella" historien. Därför blir denna ram aldrig vare sig tillfällig eller rigid. Boken ger läsaren chansen att förstå kalla krigets spel inte bara som en binär kamp utan också som en utmaning inom utmaningen, där många val är lämnade öppna och obestämda. Tänk om Tito hade valt att göra en film med Cary Grant? Tänk om Diljas hade influerats av Titos politik? Om historien är så fylld av lager och möjligheter så finns det några trådar som ni använder er av för att väva samman alla dessa lager. Kan ni förklara vilka de är och hur ni valde dem?

S: Vi antar att vår metod tillåter historierna att berätta sig själva och reproducera sig själva genom partenogenes (självbefruktning eller jungfrufödsel).

Självklart så finns det en startpunkt men vi tror att historien varken är går rakt fram eller i cykler, den är "katastrofisk" och "fraktal"; konflikter producerar bifurkationer (förgreningar) och diskontinuiteter hela tiden. Historia som vetenskapen klarar knappt av att hantera med sådana diskontinuiteter, det verkar som om all rationell undersökning slutar med producera än fler oroande möten i skuggorna. Dessa dunkla områden är korsningar där historia och mytologi möts. Det enda sättet att undersöka dem är genom att leka med historien.

Du vet, vi skriver inte den vanliga sortens spekulativa ”tänk om” fiktion, såsom PK Dicks Mannen i det höga slottet (förutom i Havana Glam, som är en slags science fiction förströelse om 70-talets glamrock). Vi föredrar att undersöka "möjligheten" av förgreningar i historien, ögonblicket då historien "kunde ha tagit" en annan riktning. Vi är inte intresserade av att beskriva förgreningen i sig själv eller dess konsekvenser.

Vi brukar fundera på en historisk period som verkar fascinerande, sedan studerar vi mikrofilmer, läser källmaterial, gör research och skriver ner alla möjliga grejer i flera månader. Sedan kommer brainstormen och den varar i flera veckor. Vi har ett slags hallucinationer. Historisk research är som peyote för oss. Efter att chocken och flasharna har lagt sig så börjar vi att skriva.

F: Spegeln är ett annat av bokens huvudsakliga teman. En fantastisk teve, en McGuffin, färdas genom hela boken, "ett stumt vittne till alla sorts våld och bråk". Alla vill se den första tevesändningen men ingen kan sätta på teven. Men vad de inte förstår är att de redan är i bild, som ett svagt skuggspel. Hur kan vi jämföra 50-talets drömmar med den reality teve, till exempel "Big Brother", som vi har idag? Vilken funktion har televisionen idag och vem tar hand om våra drömmar och mardrömmar?

S: 50-talets Italien var födelsen av televisionens era; folk ville drömma för situationen var väldigt tuff, det var våld överallt.

90-talet (vi påbörjade arbetet med 54 1999) var ett laboratorium för nätverkseldad, "Big Brother"-pådriven kryptofascism som vände 40 år gamla drömmar ut och in, som reflekterade alla mardrömmar ("Brottslingarna är överallt!", "Vad i helvete vill alla dessa marockaner och albaner oss?") och ruttna fördomar ("Kommunisterna är tillbaka!"), och som producerade en enorm mängd symboliskt våld, vilket bara kan jämföras med 50-talets McCarthyism i USA. Förra året hjälpte detta symboliska våld Berlosconis gäng att ta över regeringen.
Nu försöker de att tvinga tillbaka landet till 50-talet genom att radera all förändringar och reformer som de sociala rörelserna (arbetare, studenter, feminister, rättigheter för de homosexuella och free speech-aktivister med flera) har kämpat fram sedan 1968. Italien loopar loopen. Efter elfte september verkar hela västvärlden göra mer eller mindre likadant.

Vi tror att historien är vare sig går rakt fram eller i cykler, det finns inte en chans att makten kan fånga dess komplexitet och planera för allt. Precis som i vår bok så speglar dagens Italien sig själv i 50-talets, men samtidigt så är det inte samma land längre. Berlusconi och hans polare kommer att avsättas, nej, bli "avkastade". Deras regim kommer att falla tidigare än någon tror och hela världen kommer att lära sig en läxa av detta.

Buffy och vampyrerna

2004-09-13T23:28:00.000+02:00

Hjälp! Lås dörren! Häng upp vitlöken och göm dig under täcket. Glöm för Guds skull inte krucifixet. Lika bra att du ber en still bön också. Det kan liksom inte skada. De är här nu, vampyrerna alltså. De stryker runt på gatorna och hänger på alla möjliga ställen. De är verkligen överallt där ute. Överallt. På kaféer, i kiosken, affären, jag lovar. Jag tror till och med att jag sprang in i en på jobbet. Nej, ingen plats är säker. Förutom hemma alltså – hemma är säkert, hemma är tryggt. Om du inte bjuder hem en vampyr såklart. Bjuder in dem så är det inte säkert hemma heller. Då blir hemma som ute. Så lyssna på mig, stanna hem och släpp aldrig någon genom dörren. Inte din pojkvän, inte din mamma – du kan aldrig vara säker, de kanske också har blivit vampyrer.

Så funkar världen, och svårare än så är den inte att förstå. Är du hemma så befinner du dig i ditt privata rum, där är du avskild från oss andra med allt vad det innebär. Om du däremot går ut så hamnar du i ett offentligt rum. Ja, det gäller alla ställen som inte är någons hem. Och det offentliga rummet börjar direkt utanför dörren, på verandan eller trappuppgången. Det är viktigt att inte blanda ihop det offentliga eller allmänna rummet med det som Henri Lefebvre kallade för det urbana rummet. Du vet, tomrummet mellan hus och byggnader, där på gatorna och torgen där ”en folkmassa samlas, objekt hopas, en fest utvecklas, en händelse, förfärande eller behaglig, utspelas”, som just Lefebvre beskrev det. Och visst, det urbana rummet är också offentligt men det offentliga rummet är så mycket mer än bara det urbana.

Men byggnaderna och husen då, kanske du tänker, är inte de också privata? Om de är privatägda alltså. Är inte de privata? Nu är det så att vampyrer är mytologiska varelser – olaga intrång, privategendom och allt det där betyder ingenting för dem. För vampyrerna är dessa lagar bara ord på papper och ingenting annat, och ord på papper kan inte skydda dig. Sen hjälper det inte om du ställer dig i dörren till din affär eller vad det nu kan vara med kontraktet i hand och säger: ”Nej, nej, nej, här kommer ni inte in!” Vi snackar trots allt om vampyrer och inte ett gäng fulla gymnasister. För säkerhets skull tar jag det en gång till – så länge som det inte är någons hem, tja, då är det en allmän plats. Visst är det enkelt?

Ungefär på samma sätt funkar det med idéer och sånt. Om du har en idé och inte vill att någon ska stjäla den från dig, ja, då måste du hålla den för dig själv. För utanför dig själv finns det offentliga rummet. Så låt tankarna vara kvar i sitt alldeles egna privata rum, i ditt huvud, för där ute finns vampyrerna, redo att insuga alla idéer som tar sig ut ur det privata rummet. Och ja, vampyrerna är fortfarande överallt och de blir fler och fler hela tiden. Det ironiska är det faktiskt är idéerna ligger bakom ökningen av vampyrer. Idéer har skapat fler vampyrer än någonting annat. Du måste förstå att idéer är som ett virus, både mer effektivt än Ebola och mer smittsamt än det där zombieviruset i 28 dagar senare. Varje gång du låter en idé smita ut ur huvudet så riskerar du att smitta ner någon och förvandla dem till vampyrer, förvandla dem till idétjuvar.

Fast om vi tänker på det är det kanske inte så farligt. För i en värld där idéer binds upp bakom ord på papper och andra konstiga konstruktioner, måste vi förvandlas till vampyrer för att förstå vad som är allmänt och vad som är påhittade begränsningar. För en idé fäst på vinyl, film eller papper är inte mindre allmän eller offentlig, det är precis samma sak som med hus och byggnader. Att idéerna göms i varuform förändrar inte faktumet att ord på papper bara biter på vanliga människor, mot vampyrer har de inget värde. Men under 400 år har idéerna gömts bakom ett allt omfångsrikare lager av ord, under 400 år har idéerna separerats från det allmänna. Det är först idag som vi alla kan se genom rökridåerna – digitaliseringens och multipliceringens krafter har spridit idéerna med en sådan hastighet att vi alla förvandlas till vampyrer. Vi stryker omkring på jakt efter nya idéer att sätta huggtänderna i, för att insuga och leva lite mer. På sätt och vis har zapatisternas gamla stridsrop ”Vi är alla zapatister” förvandlats av våra lustar och begär till ett tyst ”Vi är alla vampyrer”.

Men vänta lite nu! Backa bandet och ta det där igen. Vadå vi är alla vampyrer? Buffy är på vår sida, hon hjälper oss och hon är tamejfan inte på vampyrernas sida. Hon är ju trots allt the Slayer. Och de där vampyrerna är riktigt onda, det visste till och med gubben Marx. Redan för sisådär 185 år jämförde han dem med kapitalet och det är inte bra: ”Liksom vampyren kan det endast väckas till liv genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.” I och för sig låter det där med att leva mer intensivt låter rätt bra faktiskt. Men Marx visst allt vad han talade om, i alla fall ibland, som i det här fallet. När kapitalet separerar idéerna från vår sociala verklighet, från det allmänna, genom sina absurda illusioner så har vi inget val, vi måste bli vampyrer. Vi väljer att leva direkt av det levande arbetet, av varandra. Vi mångfaldigar idéerna, låter dem omformas och spridas vidare så att vi alla kan leva mer intensivt.

Roky Erickson må ha varit sprittsprångande galen men han förstod ändå att: ”Tonight is the night of vampire…”

Ps. Det där med vitlök funkar inte, det är bara en myt. Sen behöver du inte lås dörren heller, vampyrerna kan inte ta sig in i ett olåst privat rum. Så mäktiga är inte ens vampyrerna. Och just det, den där stilla bönen kommer inte att hjälpa dig… men mer om det lite senare.

Ps.2 Buffy gillar en del vampyrer och en del vampyrer mer än människor. Fast nu var det inte riktigt henne som allt det här handlade om.