: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, February 21, 2006

Satans verser #4 – Chewing gum

Hey Annie, well look at you
is that a new boy stuck on your shoe?
C'mon Annie, how is it so
you've always got a new bubble to blow

Annie, Chewing Gum. Vad tror du egentligen att den handlar om? Flicka möter pojke, flicka dumpar pojke, flicka hittar ny pojke, flicka dumpar honom också? Jo, förvisso men inte bara.

Oh no! Oh no! You've got it all wrong
you think you're chocolate when you're chewing gum
Oh no! Oh no! A slip of the tongue
you think you're chocolate but you're chewing gum

Partier, fackföreningar och organisationer står alla med hakan i backen, förbluffade, förstummade. Med blanka, oförstående ögon frågar de: - Varför? Varför har du lämnat mig, vi som hade det så bra? De kan inte förstå att de inte är speciella, att de inte är choklad. De begriper inte ens att de har blivit utspottade, att de redan ligger i rännstenen, stela och smaklösa. Att deras tid är över.

Det borde vara den mest naturliga saken i världen egentligen, det är trots allt så, om vi tänker efter – vi tuggar tills smaken försvinner och sen börjar vi på ett nytt. Tuggar, spottar ut och börjar om på nytt. Vem vill hålla fast bara därför, fortsätta när smaken är borta, när det är gammalt, förlegat, som en relik från en annan tid? Vem håller kvar?

- I'm the World Record holder of chewing gum. I'm not afraid of anything!
- Why hold onto it? Why not start a new piece?
- Because then I wouldn't be a champion. I'd be a loser. Like you.
(Roald Dahl, Charlie and the chocolate factory)

Ja, vem håller kvar? När det har stelnat och förlorat sin smak så finns det några som alltid håller kvar, som fortsätter tugga i hopp om att bli en vinnare, att få en karriär av gentjänster och ryggdunk. Att få bli kapten på den sjunkande skutan. Det är i alla fall tydligt vilka som inte tuggar vidare. Folket, arbetarklassen, är notoriskt otroget och illojalt, alla förbund och organisationer faller sönder över tid. Det finns inget som varar för evigt. Vissa har bara en smak som håller längre än andra. Men allting fast förflyktigas.

I don't want to settle down, I just wanna have fun
I don't want to settle down, I just wanna chew gum

Världen är, och detta gäller i synnerlighet vänsterns alla avarter, fylld av nekromantiker som försöker blåsa liv i sina organisationers döda kroppar. De kastar sina besvärjelser i hopp om att hålla dem vid liv lite längre, bara lite längre och samtidigt så intalar de sig själva att egennytta är lojalitet. Välkommen till de dödas värld.

De dödas vinnare! Vinnare av en plats på första parkett till det oundvikliga sammanbrottet. De är undergångens administratörer, sin egen dödgrävare. Arbetarklassen är å andra sidan undergångens arvtagare; alltid i rörelse, rastlös, febril, alltid med en fot över relingen redo att överge skeppet när det väl springer läck, vilket det också alltid gör. Starta om på nytt, om och om igen.

Nytt tuggummi, min vän? Ja tack!

I'm gonna tell you how its gonna get done
I'm just a girl that's only chewing for fun!
Spit it out when all the flavour has gone
wrap it round ya finger like you're playing with gum

Thursday, February 09, 2006

Krigarens själ – farväl till Tomas Repka

24 april, 2005 – Withdean Stadium i Brighton kokade. Allting var bara för mycket; trots bitvis strålande spel så hade vi slarvat bort trepoängaren och med den, verkade det som, möjligheten att knipa den sista Play off-platsen. Så nära, så nära att man nästan kunde ta på det men drömmen förblev dröm och vittrade bort, som våra drömmar alltid verkar göra. Det var bara att börja förbereda sig för ännu ett år i helvetet. Men inte än, inte nu, först skulle spelarna och de andra få sitt – de 700 tillresta fansen började unisont bua ut laget, all frustration och ilska välde ut. I synnerlighet riktades kritiken mot Alan Pardew, buropen och svordomarna haglade över honom.

- Fuck off!

För ett ögonblick som tycktes vara i en evighet tystnade buropen, fansen stod som förstenade över Repkas ord. Han hade klivit fram till fansen och bett dem att dra åt helvete. Ingen trodde att det var sant, vare sig fansen på läktaren, de andra spelarna eller Pardew. Alla var helt förbluffade. Repka vände sig om och försvann ner i spelargången. Ögonblicket var över. Det var inte snyggt, det var inte smart, men fans eller inte, ingen trampar på de Repka tagit till sitt hjärta.

Det finns ingen spelare som ber fansen att dra åt helvete och kommer undan med det. Ingen. Ingen förutom vår tjeckiske hårding Tomas Repka, Super-Tom, Mr 100 %. Saken är den att om det hade varit någon annan spelare så hade det effektivt varit över för honom i klubben. Ingenting sluter samman fans som spelare som tror att de är någonting. Det finns vissa saker som man inte får göra, gränser man inte får kliva över. Det här är en av dem. Fast sen finns spelare som är undantagna från dessa regler; spelare som Paolo di Canio och Tomas Repka.

Han är inte världens bäste fotbollsspelare. Det är kanske det vanligaste betyget för Repka under hans tid hos oss. Inte världens bäste. Det är helt sant, han saknar vissa kvaliteter som fotbollsspelare (även om han inte är så hopplös som vissa vill få det till). Vi Hammers är ett kräset gäng, så enkelt är det. Vi vill ha flärd och elegans. Vi vill se fotboll spelas så som det var tänkt att spelas. För de spelare som inte kan leva upp till våra krav på spelskicklighet och teknik så finns det bara en kvalitet som kan rädda dem – passion. Det man inte har i benen är det bäst att man har i hjärtat. Och Repkas hjärta är fullt av glöd och lidelse. Det är fullständigt uppenbart och det är därför som han inte bara kom undan med sitt påhopp på fansen i Brighton, utan hyllades ännu mer veckan efteråt. Han brinner. Inget snack om den saken. Alla kan se det. Killen har passion.

När Repka lämnade den italienska storklubben Fiorentina var han känd som ”serie A:s effektivaste back”. Han värvades av vår dåvarande tränare Glenn Roeder för klubbrekordet fem och en halv miljoner pund inför säsongen 01/02. Det var framförallt vår tjeckiske hjälte Ludek Miklosko som lyckades övertala Repka att lämna Florens för East End. Fiorentina var vid den tiden helt körda i botten och konkursmässiga, den ständigt lojale Repka ville hjälpa klubben även om det betydde att han var tvungen att gå. Hans övergång till oss var en uppoffring och han hymlade inte med det, han hade helst av allt stannat i Fiorentina:

"Jag accepterar att lämna Fiorentina för att jag älskar klubben och vill hjälpa dem när de är i en svår kris. Nu när jag skriver på för West Ham kan mina lagkamrater få ut två stycken löner."

I dagar som dessa, när fotbollsspelare får lära sig bedyra sin livslånga kärlek till vilken klubb de än råkar hamna i så är Repkas ärlighet uppfriskande och i det närmaste omvälvande. Repka är tystlåten och reserverad vid sidan av plan, mer spelare än stjärna om vi säger så. Han pratar inte ofta med pressen men när han gör det så gör han det från hjärtat, han häver inte bara ur sig plattityder och floskler som så många andra fotbollsspelare. Hans fåordiga stil understryker hans seriositet och professionalitet. Sen lämpar det inte sig för en tuffing som Repka att flörta för mycket med pressen. Och tuffing är precis vad han är, vilket vi blev varse redan från början.

I debuten mot Middlesbrough, bara 24 timmar efter att affären hade gått i lås, fick Repka samma mottagande som så många utländska hårdingar har fått före och efter honom – rött kort. Repka följde upp med ytterligare ett rött kort i sin nästa match och vi var många som började undra om han verkligen ville vara här. Även om hans kompromisslösa spelstil ledde till att han fick 55 gula kort och sammanlagt 4 röda så rådde det aldrig något tvivel om hans inställning. Han gav järnet hela tiden och krävde inget mindre av sina lagkamrater. Oavsett om han gjorde sitt livs bästa eller sämsta så var han alltid konstant när det gällde att ge 100 %.

Mycket genom att vara den han är plockade Repka upp många billiga kort, domarna i England har som bekant en förkärlek till att bestraffa kända busar. Men i ärlighetens namn så hade han själv ett finger med i spelet, hans hetlevrade temperament i kombination med hans notoriska oförmåga att acceptera domslut resulterad i mer än ett kort. Roeder visade sig fullständigt oförmögen att anpassa Repka till den engelska fotbollen, vilket ledde till att Repka allt oftare fick bära hundhuvudet för lagets misslyckanden. Det är ingen överdrift att säga att Roeder och Repka inte drog jämt mot slutet, men trots detta förblev Repka lojal mot klubben som han nu tagit till sitt hjärta.

När det stod klart att våra stjärnor hade lyckats med det otänkbara – spela oss ur Premier League – så valde Repka att återigen visa prov sin otidsenliga känsla för lojalitet. Den ena stjärna efter den andra letade efter dörren, vissa skötte det snyggt, andra inte. För Repka var det inte ett alternativ att först misslyckas kapitalt och sedan bara lämna klubben; han blottade sitt krigarhjärta och förklarade: ”Jag flyr inte från en strid, inte ens om det går illa.” Repka stannade och han fick sin belöning.

Vändningen för Repka, och för all del för West Ham också, kom när Alan Pardew tog över rodret. Den negativa och destruktiva stämningen som Roeder hade skapat under sitt styre ersattes av ett fruktansvärt smärtsamt stålbad och till sist en befriande pånyttfödelse. Pardew hade med små medel på kort tid skapat en positiv vi-känsla och Repka spelade som en ny man. Jämnare, säkrare och framförallt mer kontrollerad, Pardew hade återuppväckt den spelare som Repka varit under sina glansdagar i Italien. Varningarna minskade i takt med att de stabila insatserna radades upp. Repka hade fått tillbaka glädjen och spelade med ett leende på läpparna för första gången på många år. När Pardew sommaren 2005 bad honom att förlänga sitt kontrakt med ett år så accepterade Repka trots att det redan var bestämt att han skulle återvända till Prag. Så starkt var bandet mellan de två.

Hur djup den ömsesidiga respekten och samförståndet mellan Pardew och Repka bekräftades i matchen mot West Brom i november. Repka tar hand om en frispark som hittar fram till Teddy Sheringham genom en nick av Christian Dailly. Sheringham gör inga misstag i straffområdet utan sätter kallt den vinnande bollen. Hela laget stormar fram till Sheringham och jublar över målet. Alla utom Repka, han tvekar inte en sekund utan rusar direkt fram till Pardew och de två kramar om varandra som om vi hade vunnit FA-cupen.

Repkas familj lämnade London under sommaren 2005 och flytta tillbaka till Prag som planerat. Utan sin familj, framförallt närheten till sina två barn, Veronika och Tomaso, blev livet ohållbart för Repka och han bad om att få lämna klubben trots att gick mot sin kanske bästa säsong någonsin. Vemodigt och något motvilligt gick Pardew naturligtvis med på att låta Repka återförenas med sin familj och sin moderklubb Sparta Prag. Det var det minsta han kunde göra för honom.

Och på vilket sätt som han lämnade oss – först fick vi se Anton Ferdinand återigen överglänsa sin bror med ett mål som heter duga. Sedan fick vi se Yossi Benayoun bjuda på ett stycke magi som vi sent kommer att glömma. Men målen och nerviga avslutningen bleknar i jämförelse med det känslosamma och storslagna avskedet som Repka fick av vår trogna publik. Omfamnad av sina lagkamrater med tårar i ögonen avtackades Repka med sång och jubel utom denna värld. Det var uppenbart att Repka lämnar oss med ett sorgset hjärta; för en andra gång i karriären var det yttre omständighet som han själv inte kunde rå över som fick honom att söka sig vidare, denna gång hemåt.

Det blev aldrig några mål i Claret and Blue för Repka; en nick som räddades på mållinjen och en klockren stolpträff, närmare än så kom han aldrig. Visst hade det varit kul om han hade lyckats peta dit en boll eller två men allvarligt talat så spelar det ingen roll. Det var hans andra kvaliteter som gör honom oförglömlig.

Det är hans vilja, bångstyrighet, inställning, ärlighet och brinnande passion som vi kommer att sakna. Super-Tom, en sann krigarhjälte, rakryggad och lojal bortom ord; vi kommer att sakna dig, för alltid!