: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Saturday, January 07, 2006

Den förnäme

Sebastian Hiram Shaw was born with a rusted spoon in his mouth and holy fire raging in his belly. Not a religious man, but a man of boundless faith. In his hopes… his dreams… himself. The German philosopher Friedrich Nietzsche once posited that whatever fails to kill a man only serves make him stronger. He dubbed this mythical survivor the Übermench. An ideal personified… by a poor boy from Pennsylvania.

Ben Raab, X-Men – The Hellfire Club #4 – Also Sprach Sebastian

Wednesday, January 04, 2006

Häng dom högt!


Det var som om mina ögon inte vill registrera eller min hjärna inte komma ihåg det, för jag kan än idag fortfarande inte minnas vilket väder det var. Det borde ha varit solsken och behaglig värme, det brukar det vara så här i slutet av april.

Till skillnad från låglandet, inte minst där nere i syd så kunde fascismens klor aldrig få grepp om våra berg. Vi höll dem alltid på stången här uppe. Vi reste oss ett år tidigare, under ’44, och kastade ut fascisterna men de kom tillbaka tillsammans med sina nazistiska herrar.

Den italienska sociala republiken, vilket skämt!

Nu hade vi äntligen möjligheten att slutligen göra upp med dem. Det allmänna upproret inleddes 25 april, alla partisaner i norra Italien reste sig tillsammans och vi tog dem med överraskning, städerna föll, folket reste sig och från bergen slog vi hårt mot svartskjortorna.

Min bror brukade säga att jag blev partisan när jag låg i mammas mage. Vår far dog tre månader före jag föddes efter konfrontation med fascisterna. Jag hade alltid burit med mig hatet, och nu skulle det få sitt utlopp. Två dagar efter att det allmänna upproret utropats slog vi till mot en grupp fascister på väg mot ett flygfält vid Comosjön. Jackpott! I vår räd hade vi tagit Mussolini tillfånga. Vi hade tagit honom, den jäveln, vi hade honom nu. Glädjen kände inga gränser.

Vi förde honom och de andra till den närliggande byn Guilino de Mezzegra där vi höll dem över natten. Våra befäl behövde prata med ledarna om vad vi skulle göra med dem. Vi sköt dem under dem vid lunchtid dagen efter och gjorde oss i ordning för att röra oss till fria Milano.

Vi kom till Milano på morgonen, ryktet hade nått staden före oss och vår konvoj möttes av lyckliga, fria människor redan flera kilometer utanför staden. Vi rörde oss i snigelfart mot centrum. Jag satt på motorhuven av lastbilen som hade liken och bara njöt. Jag kände mig oövervinnerlig, jag tror alla delade den känslan med mig. Tusentals milanobor och några hundra partisaner mötte upp när vi kom fram till centrum. Alla ville se Mussolini, alla vill se om det verkligen stämde. Om det verkligen var sant. Att han verkligen var död!

Vår chef, colonnello Valario, ställde sig på taket till lastbilen och ropade till den jublande folkmassan:

– Så vafan ska vi göra med dom jävlarna?

Folkmassan tystnade, bara för ett ögonblick men det var ett ögonblick som verkade vara en evighet. Rop bröt ut, sporadiska önskningar från ett befriat folk som nu hade liket av sin tyrann och hans band i sina händer, till sitt förfogande. Det var ett underbart vackert och euforiskt hat som fick sitt utlopp. Det var inte en vilja att göra rätt utan endast ge igen, och ge i igen på det nesligaste av sätt för all skit de, nej, som vi tvingats ta emot under de fascistiska åren.

– Häng dom! Häng dom högt, dom förbannade svinen!

Ropen tilltog och snart var alla rörande överens. Jag och några andra kamrater plockade genast fram rep ur vår ryggsäckar. En av Milano-partisanerna förslog att vi skulle ta oss bort till Piazzale Loreto. Sagt och gjort, vid tog oss dit med viss möda och inom kort hängde alla där, hela rövarbandet; Mussolini, hans hora Claretta Petacci och alla ministrarna och partitopparna som vi tillfångatog tillsammans med Il Duce.

Alla arton hängde, upp och ner till folkets glädje. Kvinnor och barn, gamlingar och män gick förbi kropparna, spottet och svordomarna ven genom luften bara för att i nästa sekund omvandlas till kramar och gigantiska leenden. Det var en makalös syn som jag fortfarande minns som igår.

En gammal kvinna omfamnade mig, kysste mig på båda kinderna och tackade mig. Tårarna rann ner för hennes kinder. Det var över nu och vi visste det.

– Så går det för fascister, sa hon till mig.

– För varenda en av dem, svarade jag.

Lyckoruset höll oss alla sin famn.

Nini Meazza, ur En partisans dagbok, 1948