: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Saturday, December 24, 2005

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant
Av Wu Ming

Idag är Archibald Alexander Leachs, mer känd som Cary Grant, hundraårsdag. Vi kommer aldrig att veta om denna händelse var sedan länge skriven i stjärnorna eller om den var väntad endast på grund av en serie bisarra händelser. Det är dock en viktig händelse av följande skäl.



Någon kommer att tro att vår är en verklig besatthet. Som kollektiv har vi nämnt denna skådespelare många gånger, vi har studerat hans liv och arbete, och framför allt har vi placerat honom bland karaktärerna i vår roman 54, inspirerade av ett viktigt men inte särskilt välkänt kapitel ur hans biografi: hans samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten för att avslöja nazistinfiltration och –sympatier i Hollywood.

Det skulle kunna vara en besatthet men tillåt oss att förklara vem han var och kanske kommer du att förstå.

Archie Leach/Grant var och är en av 1900-talets mest älskade popkulturella personligheter. Född i den engelska staden Bristol (hans bronsstaty kan beundras på Millennium Square) i en fattig proletär familj. Redan vid tidig ålder anslöt han sig till Bob Penders cirkus och blev akrobat (in många av sina filmer utförde han själv sina volter och saltomortaler). När cirkusen turnerade USA beslöt sig Archie för att stanna i New York, där tog han många olika arbeten. Det mest minnesvärda var som smörgåsförsäljare på styltor. Han arbetade inom teatern, fick ett par små roller i några filmer och till slut flyttade han till Kalifornien där han tog sitt nya namn under vilket han till slut blev mer än känd.

Han påbörjar en lång period av disciplinerad och noggrann utveckling av sin nya identitet, ett heltidsjobb som hans mest briljanta levnadstecknare, engelsmannen Graham McCann, kallar för ”skapelsen av Cary Grant”. När han väl kommer ur sin kokong medverkar han i ett par filmer utan få vare sig ris eller ros, och detta fortsätter fram till 1937 när han imponerar i huvudrollen i Min fru har en fästman, en milstolpe inom så kallad screwball-komedi.

Inom baseball är termen screwball namnet på ett slags skruvat kast. Bildligt talat betyder det något som återvänder från dess ursprungliga, motsatta riktning, därav uttryck som ”skruvad”, ”excentrisk”, ”bisarr” och ”helt galet”. Den är en sentimental, lättsinnig komedi, hektisk och med missförstånd som följs av dramatiska ögonblick, skarpa kontraster mellan personer och i nästan alla filmer jakt och kamp mot klockan. Screwball-komedin är den mest populära formen av underhållning under Depressionen och den fortsätter vara det fram till efter kriget.

Cary är screwball-komedi personifierad eftersom det är filmens manliga huvudroll som bestämmer takten i denna genre. Förutom Min fru har en fästman så finns det också Ingen fara på taket (1938), Det ligger i blodet (1940), En skön historia (1941) och Jag var en manlig krigsbrud (1949). Cary har hjälp av sin förmåga att improvisera som han har tagit med sig från sin tid på cirkusen och från musikkomedier (några av hans bästa komiska ögonblick är just improviserade). Men tag i akt, Cary får dig inte bara att skratta, hans ”mörka sida” utforskas av Alfred Hitchcock i Illdåd planeras (1941) i den berömda scenen med mjölkglaset och i Notorious (1946) där han (sällsynt händelse) ger prov på introvert och kyligt skådespeleri.

Under tiden så för en chock honom tillbaka till det förflutna och hans forna identitet; hans mor, Elsie Leach, som han har trott död sedan trettio år återfinns på en asyl där hans far (nyligen avliden) hade låst in henne. Lycklig över att återigen ha en mor låter Archie/Cary flytta henne till ett bekvämt ålderdomshem där han under resten av hennes liv tar hand om henne.

Inom Hollywoods politiska ekonomi är Cary talesmannen för en innovation, han är den första oberoende stjärnan, en frilansare, utanför studiornas kontroll. Detta oberoende tillåter honom, bland många andra saker, att själv välja om och när han skall dra sig tillbaka från scenen. I början av 50-talet när en ny generation av skådespelare (Brando, Dean, Clift) gör entré försvagas hans stjärnglans och han väljer att kliva åt sidan.

Efter ett års tystnad övertalar Hitchcock honom att medverka i Ta fast tjuven (1954).

Vid slutet av årtiondet är Cary den viktigaste och mest berömda skådespelaren i Hollywood, det är han som radikalt har omdefinierat standarden för manlig elegans; om stela tredelade kostymer byts ut mot kostymer utan väst så måste del av förtjänsten tillskrivas den bild som han har artikulerat. Han är en förebild åtminstone när det gäller stil, fanbärare av en älskvärd och avslappnad virilitet (in sina filmer är det alltid han som blir förförd, han är aldrig förföraren). Vid den här tidpunkten kan han precis vad han vill, till och med gå så långt som att experimentera med droger (han erkänner att han har tagit LSD ett hundratal gånger) och medverkar i Stora vargen anropar (1964) i en (fantastiskt) skabbig och ovårdad version av sig själv. 1966 abdikerar han slutligen från skådespeleriet. 1970 erhåller han en Oscar för sin karriär och 1986 lämnar han livet som legend.


När vi betraktar hans liv kan vi se hur Cary har blivit ett slags sekulärt helgon. Välorganiserade fanbaserade subkulturer har växt fram kring kulten av hans elegans, via brev eller i filmklubbar och idag via Internet. Det finns ett stort urval hemsidor (den mest uttömmande är http://www.carygrant.net/) och debattforum har också vuxit snabbt i antal. Cary tillhör den grupp av persona som står bortom tid, som blir öppna ikoner, berättelser som skapar band av gemenskap, höjer livskvaliteten bland dem som berättar och för dessa berättelser vidare. På detta sätt spelar popkultur på några av de ”nödvändiga förutsättningarna för kommunism” som domedagsvänstern så ofta misstar för delar av den borgerliga ideologin eller som resultat av social hjärntvätt. Att förstå Cary Grants myt kan vara användbart när vi möter verklighet idag och därför även för att finna strategier för motstånd.

McCann gav sin biografi namnet Cary Grant: A class apart [ungefär Cary Grant: En klass för sig]. ”Klass” betyder både savoir faire och social klass. Självförbättringens hårda arbete, den besatta självdisciplinen från Archie Leachs sida höll honom kvar i karaktären han hade skapat … Allt detta är väldigt ”arbetarklass”. Det är en karaktär, och det tåls att upprepas, som får sin styrka genom kontinuerlig utmaning av sociala roller, nationella identitet, klass och stereotyper. ”Cary Grant” är en transatlantisk karaktär, en ständigt omdefinierande syntes mellan Europa och Amerika (hans accent är odefinierbar). ”Cary Grant” är inte längre arbetarklass såsom Archie Leach var men han är inte heller över- eller medelklass. Han är just precis en klass för sig. Hans maskulinitet går det inte att ta miste på men den är, som nämndes ovan, väldigt annorlunda från den solida manligheten som finns hos Clark Gable och Gary Cooper. I denna tid som vi lever i, fylld av skit och elände, när vi ser hur solen går ner för ännu en cykel social kamp (en cykel som påbörjades i Seattle, november 1999), är det mer än viktigt att återupptäcka nonchalansen som ett enskilt och kollektivt kampvapen.

Stil är en kampsport, den europeiska arbetarklassen förstod detta under sin tid. Det gick att visa bossarna att det var fullt möjligt att, till liten kostnad, se mer elegant och värdig ut än dem, allt som krävdes var en smula uppfinnelserikedom. Fotografier från första maj-demonstrationer eller Togliattis begravningsparad visar stolta ansikten och huvuden hållna högt, perfekt strukna om än något slitna kostymer, klanderfritt knutna slipsar runt stärkta kragar, kvinnorna bara håret uppsatt i komplexa knutar och deras hemmagjorda klänningar var perfekt skurna. Det som sticker ut är deras mån om detaljer, kärleken till renlighet bland dem som sliter och svettas i smutsen varje dag. Budskapet är mer eller mindre det följande: ”Bossar, det ni ser framför er är vare sig djur eller infödingar, och samma omsorg som vi lagt ner för att visa er detta kommer vi att lägga i kampen mot er.”

Detta är hur Giovanni Falcone beskriver Palermos arbetarklass under 50- och 60-talet i sin bok Cose di cosa nostra: ”Jag brukade bo i det gamla centrumet, vid Piazza Magione, i ett hus som vi ägde. Alldeles intill låg catoi, fuktiga rum där arbetarklassen levde. Det var ett verkligt spektakel att se dem komma ut ur sina hål på söndagarna; vackra, eleganta, oljat hår, putsade skor, stolta ansikten.” För två sedan, efter publiceringen av 54, var det till vårt stora nöje som vi tog emot följande kommentar från en kvinnlig läsare:

Min far, en aktiv och militant kamrat, grundskoleutbildad, bra dansare, väldigt fattig, arbetade i fabriken sedan tio års ålder, men i sin enkelhet hade han en gentlemans hållning. Detta var mycket tack vare att min mor spenderade nätterna igenom med att sy om skjortor och kostymer så att de passade honom perfekt. Stryka skjortor var en ritual som fortfarande fascinerar mig. Värma strykjärnet på spisen, inte en gest som vare sig var malplacerad eller undergiven, en ritual som aldrig tröttar ut mig. Pappas vita skjorta som skulle strykas på grund av den stora förvandlingen som ägde rum på söndagsmorgonen. Jag brukade sitta på trappen till badrummet, jag väntade på att min far skulle komma ut, välrakad, kammad och jag följde honom när han klädde sig i sina finkläder, han skulle gå till partiets lokalavdelning för att distribuerar deras tidning L’Unità. Han lämnade huset med ett leende, väldigt elegant, silkesnäsduken i bröstfickan hade samma färg som slipsen och skorna var putsade. Kostymen var alltid den samma och den var skräddarsydd för att passa just honom.


En liknande attityd finner vi i den afroamerikanska kulturen (ytterligare ett element att beakta i relationen klass/ras). Lloyd Boston, författaren till Men of Color: Fashion, History, Fundamentals (1998), skriver: ”För i synnerlighet svarta amerikanska män har kläder alltid haft en symbolisk betydelse. Vad vi bär ger signaler som indikerar vem vi är och, vilket är än viktigare, vem vi vill vara. Oberoende om stilen vi har är tuff, förmögen, afrocentrisk eller preppie, vår klädstil är också en överlevnadsfärdighet.”

På egen hand tillförde Cary någonting fundamentalt: lätthet. Inte den typ av lätthet som Coca Cola och Philadelphia pratar om, inte heller lätthet som ytlighet utan den lätthet som Calvino pratar om i Lezioni Americane (Amerikanska lektioner), lätthet som hjälper oss att fly från en värld av lättja och tristess och som förknippas ”med precision och beslutsamhet, inte med slapphet och oklarhet”.

För hundra år sedan i Bristol föddes en man. Hans öde var att lämna ett avtryck på världen.

Hämtad från Wu Mings osorterade strumpor.

God jul önskar Svarta pantrarna!


Panter: Vad vill du ha till jul, min son?
Son: Ett maskingevär, hagelgevär, en låda handgranater, en låda dynamit och en ask tändstickor.

Rama lama lama fa fa fa, God jul allihopa!

Monday, December 12, 2005

Fascisten


It was the new civilian-military act which saved him. He was like a man who had been for a long time in a swamp, in the dark. It was as though he not only could see no path ahead of him, he knew that there was none. Then suddenly his life opened definite and clear. The wasted years in which he had shown no ability in school, in which he had been known as lazy, recalcitrant, without ambition, were behind him, forgotten. He could now see his life opening before him, uncomplex and inescapable as a barren corridor, completely freed now of ever again having to think or decide, the burden which he now assumed and carried as bright and weightless and martial as his insignatory brass: a sublime and implicit faith in physical courage and blind obedience, and a belief that the white race is superior to any and all other races and that the American is superior to all white men, and that all that the American uniform is superior to all men, and that all that would ever be required of him in payment for this belief, this privilege, would be his own life.

William Faulkner om Percy Grimm, Light of August 1932

Sunday, December 11, 2005

Richard Pryor är död!


Richard "the funniest motherfucker in the world" Pryor är död!

Future/Past rekommenderar i första hand Live in concert från 1979. Briljant komik, helt jävla briljant!