: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Sunday, November 20, 2005

Despoten


Despot (-en; er) s. Envåldsherre, förtryckare, tyrann.

Despoten är inte människa. Den är en … korrekt, realistisk och exakt plan … som kommer att ge dig lösningen så fort problemet har tydligtgjorts. … Denna plan har gjorts upp långt borta från … de röstberättigades rop eller klagosången från samhällets offer. Den har gjorts upp av fridfulla och klartänkta huvuden. (Le Corbusier)

Saturday, November 19, 2005

En helt normal tjej


Jag är djupare än du tror att jag är. Och jag pratar inte om min fitta…
[…]

Under mitt första år i branschen gjorde jag inte tjejer så ofta. Jag gillade kvinnor före jag gillade män. Jag har mina kvinnor för att knulla och mina män för förhållanden. Jag är bi. Om mitt förhållande inte funkar så kommer jag att gå tillbaka till att knulla killar. Jag är en romantiker och jag kan inte ge upp sann kärlek.

Jag berättade för dem att jag var involverad med honom och att jag inte visste hur allvarligt det var. Om förhållandet utvecklades så skulle jag sluta knulla killar. Det bara inträffade tidigare än vad de hoppades på. Men han hade problem med det och jag hade inte kul längre. Och jag gör ingenting som jag inte gillar.

Min pojkvän och jag började bli allvarliga och min moral tog överhanden (jag vet, moral i en porrstjärna!). Det kändes inte rätt att ligga med andra män när jag var känslomässigt bunden till någon annan. Det verkade inte rättvist för vare sig honom eller mig.

Jag kan inte hjälpa det, jag är en romantiker. Tja, en romantisk slyna!
[…]

Du kan kalla mig för hora när du knullar mig men de här killarna kallar mig för deras vita hora. Det är de som drar in ras i bilden. Jag har fått massor av hatbrev eftersom jag aldrig gjort interracial med en svart kille. Jag är hemskt ledsen men om jag hade hittat en som är snäll mot mig och behandlar mig väl samtidigt som han knullar skiten ur mig, så skulle jag göra det. Det är inte en fråga om ras. Jag skulle knulla Kobe Bryant utan tvekan.
[…]

Jag provade på att strippa under en dag i Orange County på en klubb i Fullerton före jag halkade in i (porr) branschen och det var inte min grej. Jag pallar inte att ge lapdances till killar och få dem att tro att jag gillar dem. Det är inte jag. Jag knullar hellre på film och får betalt för det.

Jag tror inte på att folk ska kunna komma in och välja en kvinna och betala för att ha sex med henne. Jag har sex med folk som jag känner, som jag har valt och som är testade.
[…]

Jag älskar att jag har chans att ha sex med en massa människor och leva ut mina fantasier och fortfarande vara säker. Om jag inte hade varit i branschen hade jag antagligen varit ute och knullat runt med alla möjliga människor som jag träffar på olika klubbar. Vem vet vad jag hade fått då?

Folk försöker alltid övertala dig att gör någonting litet extra… En tjej måste stå på sig när det gäller vad hon kan och inte kan göra. Jag blev typ övertalad att göra min första dubbelmacka, men så fort de satte igång så älskade jag det.

Jag gillar inte alla dess artonåriga tjejer som kommer hit och inte vet vad de gör med sina liv och det finns en massa folk som kommer att pressa tjejerna till att ställa upp på grejer och de gör det. Och det slutar med att de förstör sina liv eftersom de inte är säkra på vad de gör. Det suger att tjejer gör det här mot sig själva. Jag ser tjejer som blir dubbelmackade av killar när de inte ens är bekväma i sin egen sexualitet.

Jag läser lite grejer på internet om tjejer som blir slagna i några filmer online. Vad i helvete är det där? Jag gillar hård sex. Jag gillar att strypas lite grann. Jag gillar när nån drar mig i håret. Jag gillar att bli kallad för både det ena och det andra. Men bli slagen eller att nån ska skita på en, det är alldeles för mycket för mig.

Jag är bara en helt normal exhibitionistisk tjej som gillar att knulla framför kameran.
[…]

Mina föräldrar vet vad det är jag gör och det tycker inte om det. Vi pratar helt enkelt inte om det längre.

Om hon är arton så skulle jag inte kunna säga nej. Jag har själv gjort det. Jag skulle säga: Ok, vi ska ta och göra det ordentligt, på rätt sätt. Det är en svår fråga. Jag skulle inte vara glad men samtidigt så vill jag inte hålla tillbaka henne. Ingen vill se sina barn hålla på med porr.
[…]

Alla citat av stonertjejen Jenna Haze, plockade från olika håll och kanter.

Friday, November 11, 2005

Republikens bortglömda barn

Femton nätter av uppror i Frankrikes förorter och först nu ser vi tecken på att de kan komma att avta. Ur förorternas trista betongkomplex har republikens bortglömda barn rest sig och övervunnit tystnaden som har varit deras verklighet. Genom våldets icke-kommunikation har de flyttat sin värld och sig själva ut ur skuggorna.

Undantagstillstånd

Det tog den franska regeringen tolv nätter av uppror och kravaller att godkänna den lagen som tillåter lokala myndigheter att under tolv dagar att förklara undantagstillstånd.

Lagen, som skrevs år 1955 under det förödande Algerietkriget, har väckt ont blod. Undantagstillståndet tillåter myndigheterna att bland annat utlysa utegångsförbud, vilket är den åtgärd som har diskuterats mest. Så nu håller en cirkel på att slutas, lagen som skrevs för att klara av oroligheterna som kriget mot de algeriska självständighetsförespråkarna förde med sig användas idag för att slå ner deras barnbarn. Denna bild fungerar som en kristallklar illustration över hur den franska politiska idéns, den franska republikanismens, har misslyckat.

”Oavsätt ursprung är vi alla Republikens barn och vi kan alla förvänta oss samma rättigheter. Alla har rätt till respekt och lika möjligheter.” (Jacques Chirac, president, i BBC)
Republikanismen är Frankrikes bärande pelare, den bygger på den till synes självklara politiska idén att alla medborgare är lika inför staten. Inom republiken lever alla i lika frihet, jämlikhet och broderskap, åtminstone skall staten och dess representanter inte skilja medborgare från medborgare. Det är den röda tråden som har bundit samman Republiken, från Revolutionen fram till idag. Den är på denna idé som modèle républicain d'intégration bygger på; oberoende varifrån en medborgare kommer så är de alla exakt lika i sitt vara fransk. Tanken är god men den har sina klara nackdelar. Bland annat är det olagligt att genomföra undersökning om hur många är av utländsk bakgrund, hur skolresultat skiljer sig mellan ”vita” och invandrare av arabiskt och afrikanskt ursprung och så vidare. I Frankrike, förklarar den franska republikanismen, finns det endast fransmän och icke-fransmän.

Häri ligger den stora nackdelen med republikanismen. Det går inte att erkänna att det finns etniska, språkliga och religiösa minoriteter utan att vara mot idén av Frankrike. Detta perspektiv omöjliggör riktade insatser och specialprogram för att bekämpa de problem som är specifika för immigranterna i förorterna. Bilden av allas likhet är falsk, den är en illusion som vi ser brytas ner. Immigranterna har hela sina liv fått höra att de inte existerar, att de inte finns. Nu när de revolterar visar de med all tydlighet att de faktiskt gör just det. Upproren har satt de identitetslösa i ett blivande, de håller på att skapa en egen subjektivitet. De träder fram ur skuggorna av Frankrike och ur sin ofrivilliga osynlighet.

”Folk som lever där bor granne till Frankrike. Republiken handlar med medborgare inte individer. Men vi är inte medborgare. Vi vet inte vad vi är. Inte araber och inte västafrikaner men inte heller fransmän. Vi är inte erkända och vi är inte ihågkomna. Inte konstigt att folk revolterar.” (Yasser Amri, tredje generationens invandrare, i The Guardian)
Upproren understryker det faktum att Frankrike är splittrat, det finns idag områden som inte längre är delar av republiken. De franska förorterna är präglade av arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Det är ett institutionaliserat problem som den franska staten under de senaste 30 åren inte har lyckats tackla, mycket på grund av republikanismens brister. Men också eftersom förorterna inte ses som viktiga röstgrupper och har därmed inte givits tillräckliga resurser: parlamentarismens osympatiska baksida. Misshanteringen av förortsproblematiken har resulterat i stora befolkningssegment som lever utanför, fast i fattigdom utan hopp om en bättre framtid. Exkluderade trots att de ska vara jämlika och delaktiga.

Trots sitt utanförskap eller kanske direkt genom det har ungdomarna hittat ner till essensen av Republiken, upproret. För vad är mer franskt än förtryckta massor som revolterar i Paris? Det är denna tradition som de bär med sig, traditionen från 1789, 1792, 1830, 1848, 1871, 1934, 1961, 1968, 1981, 1995 och alla de hundratals gångerna däremellan som har fallit i glömska.

Här finns lejon

Under den romerska republiken och även senare under imperiets dagar bevarandes outforskade områden vita på karta och markerades med texten Hic sunt leones – Här finns lejon. De vita fläckarna markerade den yttre gränsen för Rom, skiljelinjen mellan civilisation och barbari. I de sydligaste norrafrikanska kolonierna var det också vanligt att sätta vägskyltar med Hic sunt leones på vägarna söderut. Det var ett sätt för de romerska administratörerna att säga: ”Detta område är bortom vår kontroll, rör dig här på egen risk.” Det var en varning och samtidigt ett tecken på Roms begränsning, den romerska civilisationen omfattade inte hela världen.

Idag ser vi hur dessa vita zoner breder ut sig på nytt. Men i en värld där det inte längre finns någonting yttre, några barbariska vildmarker så uppträder dessa vita zoner mitt i samhället. Förorterna har successivt förvandlats till veritabla No go areas för de franska myndigheterna, framförallt för polisen. Just polisens roll är väldigt obekväm i förorten både för dem själva men framförallt för de boende. Frankrikes förorter bär samma stigmata som andra getton runt om i världen, befolkningen, i synnerlighet de unga, betraktas som kriminella och utsätts för ständiga trakasserier. Det är tydligt att polisen inte ses som deras, utan som en främmande makts styrkor. Detta understryks ytterligare genom polisens konstanta och ofta hänsynslösa jakt på papperslösa immigranter och det akuta hotet av utvisningen som hänger över dem. Förorternas invånare står under det ständiga hotet att aldrig se sina vänner igen.

I genomsnitt brinner någonstans mellan 20-30 bilar varje helg i de franska förorterna, alltså innan upproret startade. Våld är vare sig ovanligt eller oväntat. Våldets konstanta närvaro kan fungera som en förklaring till myndigheternas långsamma och svaga reaktion till de första dagarnas kravaller.

Men allt eftersom upproren fortsatte och spred sig så tvingades regering till allt kraftfullare handlingar. Det tog fyra nätter för kravallerna att sprida sig från Clichy till Saint-Seine-Denis och andra parisiska förorter, ytterligare en natt för dem att sprida sig vidare över landet och sammanlagt tolv nätter för myndigheterna att utförda undantagstillstånd.

För myndigheterna är det klart, man har nått en punkt då våldet inte längre kan tolereras, det måste stävjas. Det ser vi tydligt i språkbruket, man kallar nu upproret inte längre för vandalism och oroligheter utan för kristillstånd inom republiken. Egentligen kan de lika väl kalla det för en förbittrad underklass som rest sig. Vad vi än ska kalla det, så står det klart för de franska myndigheterna att någonting måste göras åt de vita zonerna på kartan. Det måste återinförlivas i samhället på ett sätt eller annat.

”Polisnärvaro i förorten är livsnödvändig. Polisen är republikens polis. De bevarar ordningen i republiken. Om de inte gör det, vem ska då göra det?” (Nicolas Sarkozy, inrikesminister, i Le Monde)
Utplåningen av de vita zonerna kan bara stavas på ett sätt, invasion. Republikens ordningsmakt måste gå in en force och garantera säkerheten eller snarare återta den reella kontrollen över områdena. Invasion syftar här till en ökad polisnärvaro och ökade befogenheter för hela rättsapparaten. Invasionen sker i två steg – avskärmning och passivisering. Försvårad rörelse till, från och mellan förorterna genom indragen kollektivtrafik, poliskontroller och utegångsförbud är avskärmningens tecken. Passiviseringens effekterna ser vi också tydligt – arresteringar, påskyndade rättegångar, lugnare nätter men också övervåld och övergrepp.

Vi måste komma ihåg att även om statens agerande inte är riktat mot invånarna per se så är det inte heller för dem. Utan det är för att återskapa statens totalitet. Det är statens viktigaste mål. Trots att många anser att polisen och de hårdare tagen till mångt och mycket har föranlett upproren så har myndigheterna inget val. Ordningen måste återställas för att republiken återigen stå hel och ohotad. Först när detta sker kan andra åtgärder träda i kraft. Staten kan inte acceptera hot mot dess suveränitet.

Ockupation, integration och det nya landet

Invasion är som sagt bara ett första steg i den process som ska göra slut på oroligheterna och säkra förorternas plats i Republiken. Nästa steg tillåter myndigheterna två vägar som båda syftar till att upplösa det vita rummet och på inget sätt utesluter varandra – ockupation och integration. Ockupation, med andra ord göra den ökade polisnärvaron mer eller mindre permanent, det kommer att ta form genom insatser mot till exempel kriminella gäng och illegala invandrare. Det är inget konstigt med detta, problemet är dock att det här just vad polisen redan har försökt att göra med resultat att folk upplever sig trakasserade, förföljda och utsatta för rasism, säkert helt korrekt också. Befolkningen i de fattiga förorterna fruktar polisen, den som sagt inte deras. Och med extra resurser och högre intensitet så kommer detta snarare fördjupa utanförskapet och klyftan mellan Republiken och de andra. Ockupation är nödvändig för staten, men också djupt destabiliserande.

Om ockupation är piskan som menar hålla befolkningen i schack så är integration moroten. Alla erkänner idag, även president och regering, att integrationspolitiken har misslyckats, att bland annat fattigdom tillsammans med rasism har skapat en djupt rotad ojämlikhet. Försök har gjorts tidigare att tackla dessa problem, både av höger- och vänsterregeringar, och det har gått framåt sedan upproren i Lyon 1981 som var startskottet för ett flertal stora förortsprojekt. Men dessa projekt har alla misslyckats bland annat på grund av bristande engagemang från etablissemanget och för få resurser som har spridits för tunt över för stora områden.

Det vi troligtvis har att vänta oss nu är en ny satsning på förorterna, höghus kommer att upprustas eller rivas, nya hus byggas, kollektivtrafiken byggas ut och så vidare. Detta i kombination med åtgärder på arbetsmarknaden och i skolorna kommer vi att över de närmaste åren se stora förändringar. Detta säkerligen helt oberoende vilken politisk färg regeringen kommer att ha. Det handlar trots allt om frågor som överskrider det politiska, det handlar om Republiken.

Förorterna har varit fångade i ett tomrum, ett tillstånd där inte längre fanns några kommunikationsvägar. Deras problem har varit okommunicerbara, inga ord har kunnat beskriva dem för resten av samhället, inga ord kunnat fånga deras verklighet. Även om revoltörerna inte har fört fram några krav under kravallerna (i alla fall inte genom någon central kanal, det finns som bekant inga ledare eller språkrör), så är det samtidigt uppenbart att krav har ställts. Revoltörerna har genom sin kamp ställt de exkluderades krav på arbete, värdigt liv och identitet. De har utnyttjat möjligheten att förgöra sin värld i hopp om att få det bättre; den fattiges privilegium – när man inte har någonting att förlora, då har just ingenting att förlora. Genom kamp har de övervunnit det okommunicerbara, kampens icke-kommunikation har gjort det paradoxala, den har skapat en kommunicerbar bild av deras verklighet.

Frågan är om staten kan se den, förstå deras språk. Staten talar Republikens språk, de för kommunikation genom betoningen av jämlikhet, det är nyckeln för förståelse av den republikanska rättens effektivitet, giltighet och legitimering. Hur kan den franska staten lära sig en kommunikation som inte fungerar utifrån likheter utan utifrån skillnader: en singulariteternas kommunikation snarare än folkets – utan att förlora sin själ, humanismen förkroppsligad genom Republiken? Och om den inte klarar av det, om Republiken dör, vilket monster kommer då ta dess plats?

Saturday, November 05, 2005

Remember, remember the fifth of November

På med slängkappan och slokhatten, ta fram klotbomberna och smyg ut ur källarlokalerna. Den femte november är här och det är dags att fira Guy Fawkes igen.

Ok, ok, Guy Fawkes och de andra konspiratörerna är egentligen ett klassiskt fall av freakfabrikens produkter på nya äventyr. Men samtidigt är det en charmig liten historia om fanatism och mod.

En liten hemlig grupp revolutionärer som var fast beslutna att störta regering och stat genom ett par beslutsamma aktioner, i deras fall att spränga upp det engelska parlamentet och all i det, för att på så sätt upplåna kungahuset och adeln i ett avgörande slag. Efter att parlamentet var förstört planerade gruppen att kidnappa tronarvingen och andra viktiga person runt landet för att själva fylla det maktvakuum som hade skapats. Genom sin nyvunna maktposition ville konspiratörerna att förbättra livet för Englands katolska minoritet som led under det protestantiska oket.

Som så ofta, både förr och senare, misslyckades konspiratörerna, och alla torskade, rejält. Föga förvånande var det förräderi som spräckte gruppen.

Ända sedan Guy Fawkes greps, den femte november 1605, i källaren under parlamentet med de 36 krutdurkarna runt om sig har engelsmännen firat sin seger över de katolska konspiratörerna genom att tända brasor och eldat upp Guy Fawkes-dockor. Eller är det för att minnas konspiratörernas försök att göra sig kvitt adeln, deras mod och deras vilja att förändra världen?

Guy Fawkes, eller Guido som han föredrog att kallas efter sina år som legosoldat i Spanien, har blivit symbolen för hela konspirationen trots att han inte var vare sig ledare eller hjärnan bakom det hela. Guy Fawkes var endast mannen som skulle "blown him up, house, himself, and all". Hans intentioner var inte att ta makten utan att skapa vakuum genom sin handling, att möjliggöra förändring. Guy Fawkes förblir, trots sitt förräderi mot kronan och sina mordiska intentioner, ren. Han var driven inte av egennytta eller ambition utan av religiös iver och en vilja att rädda den katolska tron.

The only man to enter parliament with honest intentions.



"Last of all came the great devil of all, Guy Fawkes, alias Johnson, who should have put fire to the powder. His body being weak with the torture and sickness he was scarce able to go up the ladder, yet with much ado, by the help of the hangman, went high enough to break his neck by the fall. He made no speech, but with his crosses and idle ceremonies made his end upon the gallows and the block, to the great joy of all the beholders that the land was ended of so wicked a villainy." (Vittnesmål från Guy Fawkes avrättning, januari 1606, där han skulle hängas, halshuggas och slutligen styckas.)



Bates (längst till vänster på bilden) var den ende av gruppens medlemmar som var arbetarklass. Tydligen ansåg konstnären inte att han var viktig nog att minnas med både för- och efternamn (hans namn var Thomas Bates om någon undrar).