: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, September 27, 2005

Dårskap och döden


Ända till den andra halvan av 1400-talet och till och med litet längre regerar dödtemat ensamt. Människans öde, tidernas öde, har pestens och krigets ansikte. Det som överskuggar den mänskliga existensen är detta fullbordande och denna ordning från vilken ingenting undslipper. Närvaron som hotar själva världens innersta, det är en avköttsligad närvaro. Och då i seklets sista år vänder sig denna stora ängslan mot sig själv; förlöjligandet av vanvettet tar dödens och dess allvars plats. Från upptäckten av den ofrånkomliga döden, som fatalt reducerar människan till ingenting, har man passerat till föraktfull kontemplation av det ingenting som själva existensen är. Fruktan för dödens absoluta gräns går över i ihållande ironi. Man desarmerar den i förväg. Man förlöjligar den genom att ge den en vardaglig och kuvad form, genom att sprida ut den i varje människas laster, svårigheter och löjligheter. Att utplåna döden är inte längre någonting därför att den redan var i allting, därför att livet självt bara var futiliteter, fåfänga ord, ett mischmasch av bjällror och narrstav. Huvudet är tomt liksom kraniet skall bli. Vanvettet är dödens ”redan här”.

Michel Foucault, Vansinnets historia (1983), sidan 27

Friday, September 23, 2005

Forget everything and remember

Det var 1984 och gruvarbetarna strejkade, vi gick på demonstrationerna och allt det där. Vi pallade bara med två veckor eftersom hälften av dem verkade vara medelklassungar som protesterade för sakens skull – de hade egentligen ingenting att protestera om.
[...]

Det måste vara a-kassekulturen. Det finns gäng av grabbar med massor av tid över och alla sitter i samma båt … du är aldrig ensam på a-kassan i Manchester. Och så var det storhetstiden också när du kunde få hyresbidrag och matersättning och allt det andra.
[...]

Jag kunde se vilken tid vi levde i, och jag såg hur Bono poserade. Han är en sån posör, eller hur? När han gjorde Live Aid, vilken förvandlade dem till en världsgrupp, och han tittade ut och såg den där svarta tjejen mitt bland alla människor, hon var från Hackney eller nåt sånt, och han bara: ”Det här blir ett bra foto som visar världen att jag är Mr Africa.” Det är som kolonialismen med en stor vit hatt.
[...]

Folk brukade komma fram till mig och be om en autograf och jag sa: ”Nej, jag är bara en vanlig snubbe precis som du. Varför vill du ha min autograf?” Då började folk tro att du är en popstjärna eller bara en dryg idiot. Folk vill hylla folk. Så jag gav upp, jag fick lära mig att folk faktiskt vill ha hjältar.
[...]

Kolla, jag skrev den [Fools Gold] baserad på den där filmen, Sierra Madres skatt, vilken berättar historien om musikindustrin, vad människan är och alla frestelser som hon ställs inför. De här tre gubbarna, alla har blivit knullade förut, drar och letar efter guld. De lägger in ett öre var och skaffar sig spadar och hackor och efter ett tag så har de lagt ner så mycket svett och möda och de har inte sovit och de är smutsiga och sover i det vilda men varje man har en liten bit guld under sin kudde och han tänker: ”Fan, den här gubben kommer att försöka stjäla mitt guld. I helvete heller, det är bäst att jag skär halsen av honom utifall att han verkligen gör det. Jag kan faktiskt ta hans guld eftersom jag arbetar lite hårdare än honom. Jag är däruppe på berget och han är bara här nere och lagar mat.” Och det är då allt blir …
[...]

Fängelserna är fulla av ungar från barnhem. Du är sexton år gammal och du lever på gatan. Hur ska du ta hand om dig själv när du är sexton och inte har nån utbildning? Du kommer att söka dig till brott. Det var ungar i rätten klädda i linne och ett par stulna joggingbyxor, jag tänkte: ”Snyggt att dyka upp i rätten klädd så där.” Det var först när jag satt på kåken som jag fattade att det där är allt de har. Det är verkligen trist eftersom det är precis likadant idag som det var för 150 år sedan.

Alla citat av apmannen Ian Brown, tagna från Simon Hattenstones artikel i The Guardian.

Tuesday, September 20, 2005

Cthulhu är ett monster

Multituden är ett monster, därför att den inte har ett väsen eller ens en bestämning. Den är i sig skapande av ett oändligt antal väsen, och ett oändligt antal bestämningar.
(Fredrika Spindler om multituden [mp3, transcript])

Allvarligt talat, multituden är inte alls ett monster. Det kan inte ens skrämma ett barn. Hur skulle det kunna göra det? Monster är skrämmande eftersom de finns, på riktigt. Med väsen och bestämning, och inte minst ett sätt att förgöra dem. Monster har kroppar och är av kött (oftast i alla fall). Till och med übermonster som Cthulhu har en kropp och är begränsad av en utsida (bara en väldigt, väldigt stor sådan). Det är lite av det som krävs för att vara ett monster liksom. Kött. Multituden saknar uppenbarligen allt det där och kan omöjligtvis vara ett monster. Låter mer som om det är metafysik, som terror eller fruktan. Monster är trots allt dessa attribut förkroppsligade. Fast det är klart , "multituden är metafysik", låter inte tufft.

Thursday, September 08, 2005

Plåga och åter plåga blir min lott

Jag äcklas av livet. Jag kan inte hålla tillbaka min klagan, jag vill ge ord åt min bitterhet. Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig, låt mig veta varför du söker sak med mig. Vad har du för glädje av att förtrycka, att förkasta den du själv har skapat, medan ditt ljus lyser över de gudlösa? (Job 10:1-3)

Men vad du hade i sinnet var detta, jag vet vilka planer du hyste: att vakta på om jag syndade och aldrig fria mig från min skuld. Om jag är skyldig - ve mig! Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri utan mättas av skam och elände. Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon, jag får åter känna på hur underbart du handlar. Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig och eggar upp dig mot mig mer och mer. Plåga och åter plåga blir min lott.
(Job 10:13-17)