: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Wednesday, August 31, 2005

Vilken copyleft?

En intervju med Wu Ming om copyleft och intellektuell egendom
Blow Up Magazine (Italien) #86/87, sommaren 2005
Intervju av Michele Coralli
Hämtad från Giap/digest #31, augusti 2005
Nu även på Wu Mings hemsida!

Q: I de intervjuer som vi har gjort så här långt om copyright i klipp-och-klistra-åldern har ett antal intressanta frågor ställts, dessa kan agera utgångspunkt för detta samtal. Det mest slående är att på så många ställen där ni pratar om internet och nya digitala teknologier så råder det fortfarande en alldeles bestämd känsla av oro och osäkerhet. Det är nästan som om rädslan att förlora sin position, som är i det närmaste dominant, är det enda som dikterar redaktionernas handlingar när de ställs inför en förändring som bär dragen av global revolution. Vad är det som fortfarande skrämmer folk?

A: Om du pratar om underhållningsindustrin så kommer rädslan från vetskapen av en förlorad möjlighet, från att helt uppenbart har kommit för sent, att tvingas anpassa sig till innovationer istället för att ha förutsett dem, och allt detta efter årtionden av retorik och propaganda som bygger på ”det nya”, ”nästa stora grej”, ”cutting egde” och ”state of the art”. Kulturindustrins bossar fruktar det nya, de fruktar det rent instinktivt, men de kan inte erkänna det, skäms över sin rädsla: att frukta det nya är … antikapitalistiskt … det är … antiliberalt! Kulturen i vilken de formar sina idéer accepterar inte överhuvudtaget andra plats, och absolut inte sista plats med den svarta tröjan (likt den som cyklister på 80-talet tvingades bära, Gambirasio).

Det är skrämmande och oroande att när du upptäcker att dina åsikter är otidsenliga, ”konservativa”, förvandlade till gårdagens fluga av en massiv kognitiv förändring, ett av de viktigaste stegen framåt gällande spridning och socialisering av kunskap sedan den neolitiska tidsåldern. Så vad gör du? Avfärdar det nya så att det kan kriminaliseras senare: ”Vilken kognitiv förvandling? Vilken copyleft? Vilken peer-to-peer? Det heter stöld, det heter bedrägeri, det heter att vara svekfull! Vad är det som är så epokbrytande med att begå brott?”

Bossarna hade vant sig vid förhållanden som gav dem jättelika vinster eftersom de hade kontroll över formatet (cd, dvd) och exklusiv tillgång till produktionsmedlen (inspelningsstudior, filmstudior, bränningsfaciliteter och så vidare).

Den gradvisa förflyttningen från fokus på format (dataflödet i sig är viktigare än hur det paketeras) och demokratiseringen av datorer (idag har alla hem bredband och en cd-brännare) har slagit mot deras plånbok. De måste vänja sig vid ”normala” vinster och vid att producera och sälja underhållning på andra sätt. De borde ha agerat tidigare, fångat vågen i början, men de har saknat den rätt inställningen, inte haft den rätta informationen.

Internet har funnits och vuxit i ungefär 11 år, nätet självt betydligt längre, uppkopplingshastigheterna har blivit snabbare och snabbare (från telefonmodem till isdn till adsl till fiberoptik). Dessa människor har spenderat enorma summor på gallup- och marknadsundersökningar men ändå har de inte varit förmögna att se den här trenden. Vidare har inte heller traditionella medier varit dem till hjälp: kvällspressens sensationsjournalistik har skapat en helvetesbild av internet, fylld av pedofiler, pirater, lösenordstjuvar, kreditkortsklonare; sällan beskrivs de verkliga framstegen som äger rum. Vanligtvis dyker media upp efter att något har skett, de beskriver fjolårets situation. Det finns gott om trångsynthet och oförstånd till och med i specialpressen, nischjournalistiken: för ett par månader sedan beskrev någon idiot i en italiensk musiktidning copyleft som ”frihet att stjäla”.



Q: Tanken att fri nerladdning har kapaciteten att öka försäljning av en redaktionell produkt, må så vara en bok eller skiva, kämpar fortfarande för bli accepterad. Varför?

A: Du har helt rätt när du skriver ”har kapaciteten att” och syftar till en potentialitet. Det sker inte per automatik. En artist måste lägga ner arbete på det, erbjuda en kvalitetsprodukt, visa att hon tror på den, följa produktens cirkulation och effekterna den för med sig, sedan när ryktet vuxit sig starkt så finns det ett begär att upptäcka andra verk av författaren etc. Om kultur cirkulerar så produceras det en välgörande cykel. I fallet med en bok så fungerar det verkligen bra. Vid det här laget finns det siffror att peka på – det är upp till andra att bevisa att vi har fel. Våra böcker fortsätter att sälja på grund av det rykte som de har, ett rykte som de har fått genom fri nerladdning.

När det gäller musik så krävs det en förändring av inställning. Frågan handlar inte längre om formatet musiken levereras i; huvuddelen av vinsten kommer fortsättningsvis att i allt mindre utsträckning komma från försäljning av cd-skivor. Vi pratar inte om vackra cd-boxar med utförliga böcker, det kommer alltid att finnas saker som är värda att köpa, röra och känna. Vi pratar om hur en vanlig skiva släpps. Cd-skivan är idag en accessoar, om än en viktig sådan så fortfarande just en accessoar. Den är ett av många sätt att cirkulera musiken och artistens namn, som att släppa ner flaskpost i strömmen. Den är ett sätt att spara musikens minnen och skicka dem vidare till efterkommande generationer (även om cd-skivan skadas lätt till skillnad från vad som sades när den släpptes på marknaden). Men det verkliga ögonblicket av validering och förtjänst kommer i allt större utsträckning att komma från livespelningar, vid sidan om andra kommersiella utflykter (soundtracks, tevereklam, radiojinglar). Detta gäller också för laptop-orienterad musik – du kanske säljer färre cd-skivor men ställen kommer vilja att du dj-ar, bygger ljudinstallationer och så vidare.

Q: Kooperativt arbete som en kraft för utveckling och innovation. Detta är utmaningen för initiativ som har fötts under vingen av Open Source som till exempel online-encyklopedin Wikipedia eller Creative Commons-projekt med fria licenser som syftar till att främja utbyte mellan författare. Finns det en verklig konflikt mellan dessa tendenser och de som strävar efter att skärpa upphovsrättslagarna allt mer, som när den amerikanska kongressen skrev ”Musse Pigg”-lagen ad hoc för Disneys räkning, eller handlar det om impulser som kan uppnå en fredlig samexistens?

A: Det en Woody Allen-aforism som lyder ungefär så här: ”Lejonet och lammet kan sova tillsammans men kalven kommer inte få mycket till sömn.” Fredlig samexistens är omöjlig, kanske kan vi prata om konfliktfyll samexistens. De är två hästar som drar åt olika håll. Tes och antites kommer att skapa en lång rad av prekära synteser till dess att en stabil utgång har nåtts, vilken vi hoppas kommer vara en radikal omformning av upphovsrättslagstiftningen. Men det kommer att ta år och åter år.

Q: Er copyleft-förklaring är första hand baserad på en intellektuell ärlighet som lägger ansvaret på den om använder materialet att inte göra så kommersiellt. Är det inte naivt att tro att jag kan tillåtas kopiera allt om jag bara lovar att inte tjäna pengar på det?

A: Copyleft har, som sitt fundament, upphovsrätten. En copyleft-förklaring är ingenting annat än en upphovsrättsförklaring med en lista av undantag till reglerna. Texten är min eftersom jag är författaren, det är upp till mig att bestämma och jag bestämmer att om du vill så kan du reproducera och använda den på detta och detta sätt… men inte på ett sådant där. All otillåten användning av den är brott mot upphovsrätten. Utan upphovsrätt så har du ingen copyleft, du har verk i den allmänna sfären [public domain]. Det är fallet med den stora 1800-tals litteraturen vilken nu står utan upphovsrätt. Vemhelst kan återutge dem, även med slarviga och dåligt gjorda översättningar. Med copyleft kan detta inte ske eftersom nyttjanderätten är tydligt definierad. Tillit är en väldigt bra grej, man kan alltid hoppas på intellektuell ärlighet men om det saknas så finns alltid domstolarna. Om du faller från en trapets när gör ett hopp så är det inte en dålig grej om det finns ett nät där nere.

Q: Ett ”elektroniskt” eller ”digitalt” förhållningssätt är otvivelaktigt tydligare hos en musiker än hos en författare. Hur tror ni att denna teknologi som är definierad i en grundläggande förändring i relationen mellan producent och produkt har varit kapabel att påverka människans kreativa tänkande? Med andra ord, är vi endast i en fas som startade med det som Walter Benjamin identifierade 70 år sedan eller är detta någonting mer?

A: Vi tror inte att digital sensibilitet idag är ”mindre synlig” hos en författare. Övergången från skrivmaskin till ordbehandlare som vi kan säga var klar vid slutet av 80-talet har redan revolutionerat hur en text sammanställs. Utvecklingen av nätet har gjort resten. Skrivandets ”rekursitivitet” (alltså möjligheten att modifiera någonting ett oändligt antal gånger utan att förstöra det temporära dokumentet, utan tippex, utan att slänga någonting och så vidare), slutet på rädslan för den blanka sidan, klipp-och-klistra-funktionen, hastigheten med vilken du kan sända texter till andra för att få deras åsikt, enkelhet med vilken du går från manuskript till bok (en gång i tiden sattes manuset för hand med små bokstäver av bly!), den ökade interaktionen mellan författare och läsare via e-mail, bloggar, hemsidor… Allt detta förändrar radikalt skrivandets psykologi och förhållningssättet till det skrivna ordet. Det återger skrivandet dess sociala dimension.

Q: Vilka artister tolkar bäst denna delningsorienterade teknologiska estetik?

A: Snarare än artister är det intressant att prata om ”initiativ”. ”Cd brulé”-initiativet av Einsturzende Neubauten och Elio e le storie tese (vid slutet av spelningarna kan du köpa cd-skivorna billigt), ”The Grey Album”-initiativet av DJ Dangermouse (och rent allmänt hela bootleg-remix estetiken som var så populär för ett par år sedan och nu transformerats till någonting helt annat), Beatallica-operationen (en kreativ parodi som har etablerats och utvecklats genom nätets resurser), och alla de som inte är rädda för att lägga ut sin musik online för nerladdning eftersom de vet – om de är smarta i alla fall – att de har allt att vinna. När det gäller skrivande så pratar vi inte om oss själva och vi kommer ”begränsa oss själva” till att enbart peka på den fantastiska framväxten av litterära bloggar.

Q: Bill Gates konstaterade nyligen att ”det idag finns mer intellektuell egendom än någonsin tidigare. Det finns färre kommunister i världen än någonsin har funnits. Det finns några nya kommunister av idag som under olika förklädnader vill ta bort incitamenten för musiker, filmskapare och mjukvarutillverkare.” Ser ni er själva som kommunister?

A: Låt oss låta faktan tala för sig själv, bortom ideologiska etiketter.

Sunday, August 21, 2005

Stolpskott

I en nyhet på Piratbyrån – Unhappy birthday – från i torsdags så dyker det upp en konstig formulering som jag inte riktigt blir klok på: "Men (den extremt simpla) texten copyrightades år 1935 av en viss Jessica Hill." Vad har den där formulering – "den extremt simpla" – med saken att göra egentligen? Spelar det någon roll om en text är intrikat uppbyggd, 134 rader lång och med fler än tio ord med fyra stavelser eller mer, eller inte? Förhoppningsvis missuppfattar jag alltihopa, jag brukar göra det, men inte kan Piratbyrån insinuera att färdigheten att uttrycka sig kort, koncist och väldigt direkt är väsenskilt från mer långrandiga uttryck. Det låter nästan som om de menar att eftersom Hill lyckades formulera sig på ett sätt som människor minns och kan ta till sig så "förtjänar" hennes verk inte att upphovsrättsskyddas, hade hon däremot varit omständlig så...

Oscar Swartz var inne på sådana tankegångar under sin predikan vid releasen av Copy Me. Bland annat gjorde han sig lustig över någon tidig poplåt från femtiotalet som inte levde upp till hans krav på variation och konstnärlighet. Som vanligt fick popmusiken bära hundhuvudet – för simpelt, för kommersiellt, för korkat, för vanligt – som om det vore lättare att skriva en poplåt som alla sjunger på än att dikta fram en sämre Bob Dylan-låt.

Upphovsrätten är ett stolpskott oavsett om verket är pop eller poesi. En uppdelning mellan simpla och komplicerade uttryck är rent av kontraproduktivt eftersom det fortsätter vanföreställning om det konstnärligas särart, något finare, något värt att beskydda. Det är naturligtvis bara olika former av hantverk. Vare sig mer eller mindre.