: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, May 30, 2005

Satans verser #3: Bubblor och drömmar

The strangest illusion play upon the eye and ear, and the menacing walls of the trench inspire a sense of loneliness, like that of a child that has lost its way on a dark heath. (Ernst Jünger, The Storm of Steel, 1920)

Det stora kriget var just slut, det första kriget som vanns inte av soldater utan vetenskapsmännens tekniska innovationer hade rivit sönder Europa. Tusentals och åter tusentals ynglingar låg begravda i omarkerade gravar på slagfälten runt om på kontinenten. Desillusionerade veteraner, soldater som överlevt sina stålbad, sina elddop, som vadat genom resterna av sina fallna kamrater, segrare och förlorare båda, försökte skaka av sig krigets fasansfulla minnen, få någon ordning på sina känslor, och kanske förstå. Och mer än någonting annat hitta en väg ut ur mörkret, ur ensamheten. Tillbaka till hoppet, passionerna, till det som särskiljer människan från djuret, till våra drömmar och begär.

I'm dreaming dreams,
I'm scheming schemes, I'm building castles high.

They're born anew, their days are few, just like a sweet butterfly.
And as the daylight is dawning, they come again in the morning!

Det stora kriget var just slut, den gamla världen låg i ruiner. Det moderna kriget hade förstört de sista resterna den romantiska världen, världen av myter och magi. Kanonernas sönderslitande bombardemanget, det eviga ställningskriget, de vansinniga framstötarna, maskingevären, senapsgasen, massakrerna, stöveltrampet; det första världskriget gav inga nationer några bestående segrar; vetenskapen underkastade kriget, och teknifierade det och i krigets koppel följde industrin, och till slut, som alltid, följde samhället. Ur det stora kriget framträdde inga segrare utom en – när svavelröken lagt sig över Europa var modernitetens herravälde totalt. Världens förtrollning var bruten, kvar fanns endast stål, logik och kyla.

When shadows creep, when I'm asleep, to lands of hope I stray!
Then at daybreak, when I awake, my bluebird flutters away.
"Happiness, you seem so near me, happiness, come forth and cheer me!"

Det stora kriget dränkte världen i ljus, häri ligger dess storhet, dess kraft och till synes, dess paradox. Det stora kriget som kostade så många liv, som ödelade det gamla livet, omkullkastade årtusenden av traditioner, gjorde det inte under raseri i ett barbariskt mörker utan med kirurgisk precision i det starkaste av ljus. Med mörkret försvann inte bara det fasansfulla, mardrömmarna och monstrerna, utan också sömnen, drömmarna, den underbara flykten och strävan. I modernitetens ljus har vi blott en klarvaken förbittring kvar. Tristess blandas med paranoia, en evig sömnlöshet. Själen dör, hoppet försvinner. Men så finns sången där, vecka efter vecka; genom seger, jubel, glädje – genom kval, förluster och lidande. Den får oss att leva igen, den ingjuter hopp i oss, den får oss att tro, att drömma. Aldrig annars är världens återförtrollning så reell, så påtaglig. Den sprider skuggor, det är inte ett lyckoland vi drömmer om, utan blott förmågan att fortfarande just kunna drömma. Att kunna se en annan värld skymta fram genom ljuset, likt ekon från det förflutna, glimtar av framtiden. Sången som får oss att fortsätta drömma och ständigt sträva vidare – framåt, bortom.

I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air,
they fly so high, nearly reach the sky,
then like my dreams they fade and die.
Fortune's always hiding, I've looked everywhere,
I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air.

Tack! Inga ord kan beskriva glädjen. Vi har kommit hem.


I’m forever blowing bubbles – Jaan Kenbrovin, 1919

1 Comments:

Blogger Spöknippet said...

Jünger konstaterade ju omkring tjugo år senare följande.

"Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt."

Var och en som skådat in i solen känner ljusets förblindande verkan. Det är i skymning oxh gryning sinnena skärps.

11:16 PM, June 09, 2005  

Post a Comment

<< Home