: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, May 30, 2005

Satans verser #3: Bubblor och drömmar

The strangest illusion play upon the eye and ear, and the menacing walls of the trench inspire a sense of loneliness, like that of a child that has lost its way on a dark heath. (Ernst Jünger, The Storm of Steel, 1920)

Det stora kriget var just slut, det första kriget som vanns inte av soldater utan vetenskapsmännens tekniska innovationer hade rivit sönder Europa. Tusentals och åter tusentals ynglingar låg begravda i omarkerade gravar på slagfälten runt om på kontinenten. Desillusionerade veteraner, soldater som överlevt sina stålbad, sina elddop, som vadat genom resterna av sina fallna kamrater, segrare och förlorare båda, försökte skaka av sig krigets fasansfulla minnen, få någon ordning på sina känslor, och kanske förstå. Och mer än någonting annat hitta en väg ut ur mörkret, ur ensamheten. Tillbaka till hoppet, passionerna, till det som särskiljer människan från djuret, till våra drömmar och begär.

I'm dreaming dreams,
I'm scheming schemes, I'm building castles high.

They're born anew, their days are few, just like a sweet butterfly.
And as the daylight is dawning, they come again in the morning!

Det stora kriget var just slut, den gamla världen låg i ruiner. Det moderna kriget hade förstört de sista resterna den romantiska världen, världen av myter och magi. Kanonernas sönderslitande bombardemanget, det eviga ställningskriget, de vansinniga framstötarna, maskingevären, senapsgasen, massakrerna, stöveltrampet; det första världskriget gav inga nationer några bestående segrar; vetenskapen underkastade kriget, och teknifierade det och i krigets koppel följde industrin, och till slut, som alltid, följde samhället. Ur det stora kriget framträdde inga segrare utom en – när svavelröken lagt sig över Europa var modernitetens herravälde totalt. Världens förtrollning var bruten, kvar fanns endast stål, logik och kyla.

When shadows creep, when I'm asleep, to lands of hope I stray!
Then at daybreak, when I awake, my bluebird flutters away.
"Happiness, you seem so near me, happiness, come forth and cheer me!"

Det stora kriget dränkte världen i ljus, häri ligger dess storhet, dess kraft och till synes, dess paradox. Det stora kriget som kostade så många liv, som ödelade det gamla livet, omkullkastade årtusenden av traditioner, gjorde det inte under raseri i ett barbariskt mörker utan med kirurgisk precision i det starkaste av ljus. Med mörkret försvann inte bara det fasansfulla, mardrömmarna och monstrerna, utan också sömnen, drömmarna, den underbara flykten och strävan. I modernitetens ljus har vi blott en klarvaken förbittring kvar. Tristess blandas med paranoia, en evig sömnlöshet. Själen dör, hoppet försvinner. Men så finns sången där, vecka efter vecka; genom seger, jubel, glädje – genom kval, förluster och lidande. Den får oss att leva igen, den ingjuter hopp i oss, den får oss att tro, att drömma. Aldrig annars är världens återförtrollning så reell, så påtaglig. Den sprider skuggor, det är inte ett lyckoland vi drömmer om, utan blott förmågan att fortfarande just kunna drömma. Att kunna se en annan värld skymta fram genom ljuset, likt ekon från det förflutna, glimtar av framtiden. Sången som får oss att fortsätta drömma och ständigt sträva vidare – framåt, bortom.

I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air,
they fly so high, nearly reach the sky,
then like my dreams they fade and die.
Fortune's always hiding, I've looked everywhere,
I'm forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air.

Tack! Inga ord kan beskriva glädjen. Vi har kommit hem.


I’m forever blowing bubbles – Jaan Kenbrovin, 1919

Böcker

Visst känns kedjebloggande lite sektigt, gruppaktiviteter lockar inte heller Future/Past och som Spöknippet mycket riktigt iakttog ganska pöbelaktigt. Men samtidigt är det intressant och inte minst inspirerande. Så precis som just Spöknippet före oss fortsätter vi och passar facklan vidare.

Totalt antal böcker som någonsin har varit i min ägo?
Drygt ett hundratal skulle jag tro, lånar mest på biblioteket faktiskt

Senast köpta bok?
Ernst Jünger, The Storm of Steel och The Glass Bees

Senast lästa bok?
Ernst Jünger, The Glass Bees (med ett snabbt avbrott för att läsa samlingsvolymen av Peter Davids Madrox #1-5), samt ständigt delar av Bibeln.

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)
* Antonio Negri & Michael Hardt, Empire
* Stephen King, Maratonmarschen
* Robert A. Heinlein, Starship Troopers
* Gilles Deleuze & Felix Guattari, 1227 – Traktat om Nomadologin, Krigsmaskinen
* Alan Moore, V för Vendetta

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.
Café Exposé
Guldfiske
Centralisering/Desorganisering
Yellow Fox™
Runkbåset

Monday, May 16, 2005

Att hålla fast vid - Om moral

The fact is – and it must be a strange, deeply rooted one – that a person, however many legal methods of action he has at his disposal, is still dependent on loopholes for carrying his plans. The legal sphere, small or large, always borders upon the illegal one. The borderline advances with the prerogatives. For that reason transgressions are found more frequently among those on top than among those on the bottom. When prerogatives become absolute, the frontiers tend to blur, and it is difficult to distinguish between right and wrong.

Ernst Jünger, The Glass Bees, 1957

Det finns på alla sätt alltid förhållanden som sätts samman i sin ordning, i enlighet med hela naturens eviga lagar. Där finns varken Gott eller Ont, men däre­mot bra och dåligt. »'Bortom Gott och Ont'... Det be­tyder åtminstone inte 'bortom bra och dåligt'.« Bra - det är när en kropp direkt sätter samman sitt förhål­lande med vårt, och ökar vår kraft med hela eller med en del av sin. Det är exempelvis fallet med ett födo­ämne. Dåligt för oss - det är när en kropp tar isär vår kropps förhållande, trots att den fortfarande går sam­man med våra delar, men då med avseende på andra förhållanden än de som motsvarar vår essens: likt ett gift som bryter ned blodet.
[…]
Det är alltså på det viset som Etiken, det vill säga en typologi av immanenta sätt att existera, ersätter Moralen, som alltid relaterar existensen till transcendenta värden. Moralen är Guds dom, Omdömets sys­tem. Men Etiken vänder upp och ned på omdömets system. Den kvalitativa skillnaden mellan existens-modi (bra-dålig) ersätter värdenas motsatsförhållande (Gott-Ont). Värdenas illusion är ett med medvetan­dets illusion: medvetandet misskänner hela Naturen därför att det väsentligen är ovetande, därför att det inte känner till orsakernas och lagarnas ordning, för­hållandena och deras sammansättanden, därför att det nöjer sig med att invänta och skörda verkningar. Men det räcker med att inte förstå för att sätta igång och moralisera. Det är uppenbart att så fort man inte förstår en lag, framträder den i en moralisk skepnad som ett »man skall«.

Gilles Deleuze, Om skillnaden mellan Spinozas Etiken och en moral, 1981

Moral fiber. So, what is moral fiber? It's funny, I used to think it was always telling the truth, doing good deeds, basically being a fucking boy scout. But lately I've been seeing it differently. Now I think moral fiber's about finding that one thing you really care about. That one special thing that means more to you than anything else in the world. And when you find her, you fight for her. You risk it all; you put her in front of everything, your life, all of it. And maybe the stuff you do to help her isn't so clean. You know what? It doesn't matter. Because in your heart you know, that the juice is worth the squeeze. That's what moral fiber's all about.

David Wagner, Stuart Blumberg & Brent Goldberg, The girl next door, 2004

Saturday, May 14, 2005

Leendet

I always liked to imagine my funeral – another of my weaknesses. I would die poor and inglorious, but I supposed two or three cavalrymen would stand by my grave with Teresa. In the evening they would have a glass of wine. Tommy Gilbert would probably get drunk again. […] The smallest amount of alcohol was sufficient to make Tommy sentimental. He was then a source of high amusement. Since he knew me well, he would tell about the things we had done together, not only because he loved to tell anecdotes, but also to cheer up Teresa a little; and, indeed, a smile would lighten her face like a ray of sunshine after a cloudy day. I preferred this to the sermon of a clergyman. I had never allowed Teresa to wear dark clothes. It would certainly be a delightful day.

Ernst Jünger, The Glass Bees, 1957, s160-161