: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Friday, March 11, 2005

Fem gånger Tristan Tzara

Efter att den nyskapade bloggen Café Exposé fullkomligt har bombarderat oss med uppbrutna men stilfullt välvalda citat, dikter, strofer och utdrag så var jag helt enkelt tvungen att svara med ett par fragment ur Tristan Tzaras produktion. Tristan Tzara… den rumänske flyktingen, som drog sig bort från kriget i sin ungdom bara för att återvända till det som vuxen man. Det var först efter att han själv upplevt kriget, närheten till döden, hur den ständigt svävade över honom, som bitterheten grep tag i honom, inte den förlamande bitterhet, inte den nerslående, utan den tar tag i en, som ett uppvaknande. Borta var de ideologiskt färgade illusionerna om jordiska tusenårsriken, och det stillsamma livet i Edens lustgård här på jorden. Den bedrägliga längtan efter resans slut, den absoluta förvandlingen av dröm till ting. Kvar fanns bara förståelsen av att det inte är målet i sig utan kampen som formar människan, som lyfter henne och gör så att hon kan nå sin fulla potentialitet. Endast i kampen, desperationen, tvingas vi bejakandet av våra drömmar och begär, vilka i sin tur förändrar verkligheten.

Tzara var sitt rykte till trots i hög grad bunden av moral, det färgade hans poesi, band den till öppenhet och konstant flykt. Dada, förklarade han senare i livet, föddes ur ett ”urgent moral need, from an implacable desire to attain a moral absolute, from the deep feeling that man, at the centre of all creation of the spirit, must affirm his supremacy over notions emptied of all human substance, over dead objects and ill gotten gains…”. Konst, och kanske i synnerlighet poesi, blev som en katalysator inte bara för den enskildes förvandling utan också för samhällelig förvandling. Poesin gav liv till ett nytt språk, måttlösa brott mot alla konventioner, och framför allt mot den kvävande socialrealismen. Poesin bejakade det omöjliga och räddade oss från det självpåtvingat nödvändiga. Tzara var i varje ögonblick fullkomligt övertygad om det nödvändiga i det vad han gjorde.

* * *

The individual… lives poetry every moment that he affirms his existence. The poetic image itself, as much as experience is not only a product of reason and imagination, it is valid only if it has been lived. Every creation therefore, for the poet, a conquest, an aggressive affirmation of his consciousness.

[…]

The reader must battle to conquer the sense and content. He must re-create the poetry to his own image. Poetry is an object to be conquered, all passivity before it leads only to deception.

Dialectics of poetry, 1947

* * *

no joy able to warm with human tenderness
but what use to climb the magpie to filter the clouds
when human kindness no longer knows how to warm my joys
what does a friend matter alone at night boredom
I’m all soft bread inside death friend
and the degree of cold increases in me each day friend
becomes friend what does the custom matter
what does a friend matter alone at night boredom
one day one day one day I’ll put on the cloak of eternal warmth
buried forgotten by others in their turn forgotten by others
if only I could gain the glowing forgotten


Utdrag ur The Approximate Man, 1931 (skriven 1925-1930)

* * *

may my rejection of the world be of stone
hatred my answer sweet death my only friend
and depth you loneliness of my oblivion among things and beings

so spoke the man in the middle of the path
and I heard the slow suns of voices
that skirted stone the shadow and the ashes
the blood of the unvanquished

I’ve heard the protest I’ve seen people pass
bowed uncaring under the rain’s deafness
each one carried within himself a part of the light
curbed joys and put blinkers on suffering

Utdrag ur The Inner Face, 1953 (skriven 1937-1942)

* * *

I believed I saw my freedom in the turbulent water
Although late in the day untouchable mistress
Who with all your life sewed a dress of visions
I’ve followed your arguments what does it matter a fine caravel
Carried within myself the promise of the future diamond
At the height of certainty
With the faith to live

An ocean of salt swarms at my door
The magnet closes up by too many fallen
Trampled on shamed days dark iron storms
Among the rains of insects a single hour strikes
In a broken breast of fine flour bread
What festivals on this vast world
Breast broken in the dead flank of maize
So that silence fires a man’s sleep
The hard insensibility to be absent


Utdrag ur Without striking a blow, 1949

* * *

I struggle on
I’ve seen lost eyes the war
beseeching eyes turned away from the war
wide-eyed the war
cowardly eyes low ignoble eyes
the eyes of little girls lovers
and mothers
but don’t talk anymore about mothers’ eyes
their brightness has forever
dulled the brightness of ours

[…]

the vineyard still lies fallow
man has laid his greatness
at the foot of the abyss

the sun prepares peaceful feelings
the forest will pale
with an explosive thirsty for greenery

it’s true I struggle on
but in every laughing face
appears the apple of my eye
my love
the present and future love
the weight of the world


Utdrag ur The Weight of the world, 1950

0 Comments:

Post a Comment

<< Home