: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Thursday, March 31, 2005

Also sprach Joss Whedon

Våra kompisar på Slayage, som i vanliga fall ger ut en essäskrift om Buffy och Vampyrerna, har precis gjort en tio sidor lång sammanställning av smarta grejer som Joss Whedon har sagt. Här är ett par godbitar:

“That's why when we aired ‘Innocence,’ when Buffy slept with Angel and his curse went into effect and he became evil again, I went on the Internet and a girl typed in, `This is unbelievable. This exact thing happened to me,' and that's when I knew that we were doing the show right.”

“But nowadays I'm really cranky about comics. . . . Because most of them are just really, really poorly written soft-core. And I miss good old storytelling. And you know what else I miss? Super powers. Why is it now that everybody's like ‘I can reverse the polarity of your ions!’ Like in one big flash everybody's Doctor Strange. I like the guys that can stick to walls and change into sand and stuff. I don't understand anything anymore. And all the girls are wearing nothing, and they all look like they have implants. Well, I sound like a very old man, and a cranky one, but it's true.”

“Ultimately, stories come from violence, they come from sex. They come from death. They come from the dark places that everybody has to go to. . . . If you raise a kid to think everything is sunshine and flowers, they’re going to get into the real world and die. . . . That’s the reason fairy tales are so creepy, because we need to encapsulate these things, to inoculate ourselves against them, so that when we’re confronted by the genuine horror that is day-to-day life we don’t go insane.”

Resten av citaten hittar ni här (pdf-format) eller här (html-version av Google).

Slayage - http://www.slayage.tv/

Wednesday, March 30, 2005

Wu Ming 1: Fascisterna!

I det senaste nyhetsbrevet, Giap/digest #27, från våra favorititalienare i Wu Ming Foundation skriver Wu Ming 1 en fantastiskt liten grej i strålande gonzostil om fascisternas återkomst och sina tidiga antifascistiska äventyr. Mycket nöje!

Fascisterna!
av Wu Ming 1

Jag ville bara säga det här: ”Fascismen” är inte problemet, *fascisterna* är det, jag menar snubbarna, de verkliga personerna.

För inte så länge sedan levde fascisterna i Tony Binarellis ”femte dimension” [1], nu är de närmare, du öppnar dagstidningen och känner deras dåliga andedräkt, du sätter på teven och undrar när du sist ringde efter slamsugarna? Är den septiktanken full? När jag var ett barn är jag inte ens säker på jag såg någon fascist i köttet. Jag hade lärt mig förakta de där människorna, jag fann dem motbjudande av ren instinkt. Utan överdrifter, mina gamla föräldrar katekiserade mig aldrig, ingenting sånt där. Kanske var det omgivningen. En av mina vänner har två små barn, en dag frågade en av dem honom: - Pappa, vad är en fa-sist? Till detta svarade han mjukt: - Fascister är kloakdjur.

Det är stor pedagogik om jag får säga så själv, men det fanns inget behov för sånt hemma hos oss, vi var en familj av kommunister, och det där var en redan besvarad fråga.

Jag växte upp i en liten by, ungefär ett tusen människor. Jag har inte varit där på många år, nej, jag träffar mina föräldrar men jag går aldrig runt i byn. Nyligen, hände det konstiga saker där nere. En gång om året samlas nazistiska träskallar och fascistiska krigsveteraner i grannkommunen för att hedra sina ”fallna kamrater” – förhoppningsvis föll de från höga höjder om jag får säga det så, de skadade inte sig själva tillräckligt.

Varje år blir mässan en parad av motbjudande freaks i tajta, blekta byxor och strumpor i skrevet. När de går förbi monumentet för Motståndsrörelsen svär de, kastar ägg och höjer sina långfinger. Varje år orsakar de en skandal, det förekommer upprörda kommentarer i lokalpressen, myndigheterna fördömer dem öppet, men ingen gör ett jävla skit! Inga hinkar av skit kastas på de där jävla svinen. Ingen gammal förre detta partisan plockar fram sitt perfekt inoljade 1945 gevär, tittar ut ur fönstret och skjuter ner de där skitstövlarna om det så är det sista han gör. Ingenting.

En annan konstig grej hände just i min hemby, för mindre än en månad sedan. Under 1944 lyfte en flygare från den kollaboratoriska Salo republiken med sitt plan och sköts ner av RAF (inte tyska RAF, Ulrike Meinhofs – jag menar det brittiska RAF, Royal Air Force). De sköt ner honom i närheten av Argenta, i mitten av en vidsträckt sumpmark. Han försvann. Inte ett spår efter vare sig honom eller planet. Ett flygplan kan inte försvinna bara så där, men det gjorde det, just så där. Killen var från samma by som mig.

Sextio år senare strök ett gäng ”amatörletare efter nedskjutna plan” (de finns på riktigt, jag läste om dem i tidningen) runt på landsbygden och, vadå, om de hittade planet? Tro fan det.

Vad hände efter det: byborna skyndade sig för att organisera en stor samling och ett välkommen hem för byns… son, just det. Knappast oförutsägbart men poängen är att händelsen uppvaktades av de militära myndigheterna (1944 var det lagliga regeringen den Södra under ledning av marskalk Badoglio, vad har de militära myndigheterna att göra med en kille som slogs på order av marionettregeringen som var installerade av nazisterna?), och även några av de där gamla högerskurkarna som jag nämnde ovan – de kan mycket väl också ha strumpor i skrevet, jag vet inte.

Enkelt uttryckt, samlingen blev ett revanschistisk möte för svartskjortorna. Den vänsterdemokratiska borgmästaren sa: - I helvete heller, jag går inte dit! och någon klagade, pratade om ”taktlösheten som borgmästaren uppvisade”, ”borgmästarens splittrande val” etc. Herregud, vad skulle killen göra? Gnugga armbågar med nazisterna, gör romerska hälsningar, köra en kvast upp i röven så att han skulle kunna gå och sopa kyrkotorget? Nej, jag tycker han gjorde det enda rätt.

I korthet, fascisterna går runt på de gatorna jag brukade gå på när jag var barn. Det fanns inga på den tiden. Fascisterna var långt borta, i en avlägsen bakgrund. Så mycket atmosfär mellan mig och dem, de verkade inte vara svarta, de var ljusblå. Första gången jag såg en fascist på nära hålla var de lik förbaskat långt borta. Jag menar fascistfascister, de riktiga hårda, inte de där posörerna som man träffade på i skolan. Det var våren ’91 när en grupp av dem stormade det Vita Rummet vid Institutionen för Litteratur, 38, via Zamboni, Bologna. Det Vita Rummet var ”självförvaltat av studenterna”, med andra ord av de Autonoma [2], med andra ord av oss. Om sanningen ska fram så var det faktiskt bara en plats att hänga, det fanns ingenting där. De bröt sig in med påkar, heroiskt slogs de mot ingen, spred allt ingenting över hela stället, och gick stolta därifrån.

Jag kommer inte ihåg vilken underart de tillhörde – Ungdomsfronten, Förenade Fronten… Om minnet inte sviker mig så var det ett par dagar före studentvalet. Högerns kandidater gick under namnet ”Sturm und Drang” (vi döpte omeddelbart om dem till ”Strunz und Sprang”, låtsastyska för ”Stronzi e spranghe”, Skitskallar med påkar), men de två grupper kan mycket väl inte ha haft någonting med varandra att göra.

Någon hade sett dem före räden, de hade samlats vid en bar på via Belle Arti, vilken jag kallade för Nyckelpigan. Vi beslöt oss för att attackera dem medan de drack kaffe, tvinga dem känna klubban mellan deras läppar och koppen (utan några underförstådda metaforer). Problemet var att de väntade på oss. De kom ut från under en byggställning, med hjälmar viftandes sina påkar. Vi stannade på andra sidan gatan, vi var inte redo för det här. Jag vet inte varför båda grupperna frös ett par meter från varandra. På byggställningen var det en knegare, han klättrade tyst ner, gick över gatan… och gav oss en skyffel! Wow, tack så mycket, broder! Du är välkommen, ha en bra dag.

Vi kände oss uppmuntrade av folkets solidaritet, vi sprang tillbaka och grävde upp några kvadratmeter av via Zamboni. När vi dök upp igen var fascisterna borta. De var bara ett par snutar där och baren var helt oskyddad. Vi drog gatstenarna genom rutan, bara för att runda av dagen. Barägaren, jag lovar, sprang ut och skrek: - Snälla, gör det inte, ni har helt fått det om bakfoten, jag är inte höger, jag brukade ge pengar till Prima Linea! [3]. Vilken omskakande sak att höra. Visste inte vad vi skulle göra härnäst, vi anordnade ett öppet möte, precis som de judiska revolutionärerna i ”Life of Brian”.

Jag har nästan inga minnen från det mötet, den enda meningen jag minns är: - Fascisterna är vare sig bara ett politiskt problem eller bara ett militärt problem. De är *både* ett politiskt och militärt problem. Åh, vilka höjder av visdom!

Dagen efter hade några fascister placerat en petition vid ett bord vid dörren till den Juridiska Institutionen. Vi visste inte om det var samma gubbar eller inte, jag menar, vem brydde sig? Det Vita Rummet öppnades och ut steg krigare i helrustning. Dagstidningarna hade täckt gårdagens bråk och vi ville se grymma ut. Rånarluvor av ylle (i slutet av maj!) och träpåkar i olika storlekar. En snubbe hade till och med plockat med sig en brandsläckare och en annan hade gjort en primitiv eldkastare av sprayburk och tändare. Till och med de mest blodtröstiga kamraterna titta på honom som om han vore en galning bäst att inte reta upp.

Vi tog oss mot Piazza Verdi, vårt Ok Corral. Gatan var blockerad av uppställda kravallpoliser, bortom dem bordet med petitionen. Fascisterna var där nere, ungefär tvåhundra meter bort, knappt större än streckgubbar. Mellan polishjälmarna såg vi uppsträckta armar, påkar (eller var det ihoprullade affischer?), och rövhål som bar Ray Bans, även om det kan ha varit ett fall av kognitiv dissonans: fascisterna ska bära Ray Bans därför såg vi Ray Bans.

Vi var en bunt clowner. En av kamraterna började förklara sin syn på situationen, viftade sina armar i luften, naturligtvis med klubban han hade i handen. Han lyckades träffa en annan kamrat över näsan, olycka. Vi tvingades ta den stackars killen tillbaka till det Vita Rummet, blodet sprutade ur näsan. Vi skadade oss själva genom att inte göra ett skit.

Där stod vi och ingenting hände när Luca, som kom att bli Wu Ming 3, lyfte foten från marken, pekade mot den och sa: - Jag har de här kängorna som är gjorda på Leoncavallo-ockupanternas affär. Sulan håller på att lossna, vad ska jag göra om snuten stormar oss, huh?

Och i just detta ögonblick stormade snuten fram. När vi drog oss tillbaka lossnade Lucas sula, hela vägen från tåspetsen, det såg ut som om en mun som öppnades för att bita tag i trottoaren. Luca snubblade samtidigt som en snut skrek åt honom: - Din jävla skit! Din förbannade jävla skit! Luca försökte skydda sitt huvud med armarna och fick ta emot åtskilliga slag. Hans händer kom att vara svullna långt in i natten.

Den slutgiltiga skaderapporten: två skadade. En nerklubbad av en kamrat av misstag, den andre ordentligt knullad av sina Leoncavallo-kängor. Snacka om fraktionsstrider på vänsterkanten.

Dagen efter publicerade L’Unità en bild av oss i full stridsutstyrsel i den lokala delen av tidningen, det såg ut som Karnevalen i Cento, vi var helt hysteriska. Bildtexten löd: ”Autonomia uppställda på via Zamboni”. Stor grej.

Ett par månader senare, mitt i natten, fångade vi fascisterna när de klistrade upp affischer. Den gången åker de på stryk utan något stort ståhej. En tyst, diskret grej.

Vad var det vi pratade om? Just det, fascisterna är närmare, slamsugning, septiktankar, etc. Jag vill bara säga det här: fascisterna är inte några vaga synvillor i Ray Bans längre. De är inte heller snubbarna som du jagar bort eller de som ibland jagar bort dig, och de som mitt i ett slagsmål drar kniv eller nåt sånt, som om de levde på en annan planet, som de där rymdvarelserna i japanskt tecknat från 70-talet. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det är som om de är *för nära* nu, och de är avskyvärda på ett sätt som du inte ens kan föreställa dig. Kanske var det allt skitsnack på ”foibe” som gjorde mig förbannad, kanske var det alla squats som nazisterna brände ner, kanske det där kanske det här, men situationen är fruktansvärd.

Åh, jag glömde berätta för er: killen, flygaren, som sköts ner av britterna 1944. Hur kommer det sig att han är listad på en fascistisk hemsida (”Amici della Folgore”) som ett offer för efterkrigstidens ”hårda kommunistiska rättvisa”, som om han blev dödad av underjordiska celler av förre detta partisaner. De kanske blandade ihop Winston Churchills RAF med Ulrike Meinhofs? Vem vet? Hur som helst, det är ett bra exempel på pålitliga dessa ”listor av offer” är. Och detta är ingenting mot ”foibe”-bluffen, men det är en annan historia.

* * *

Översättarens noter:
[1] Tony Binarelli är en välkänd italiensk trollkarl. Höjden av hans popularitet kom på 80-talet då han verkade vara på teve tjugofyra timmar om dagen. På den tiden när han låtsades hypnotisera någon sa han: ”Slappna av… Tänk inte på någonting… Nu är du i den femte dimensionen.” Det är antagligen inte samma femte dimension som The Byrds sjöng om. Besök Tonys hemsida på http://www.tonybinarelli.com/
[2] Autonomia var en strömning inom den italienska extremvänstern. Se http://www.answers.com/topic/autonomist-marxism och http://www.geocities.com/aufheben2/auf_11_operaismo.html
[3] Prima Linea (Frontlinjen) var en beväpnad extremvänsterorganisation vilka lade ner på det tidiga 80-talet.

Ps. Nu kan man läsa den här också. Den är illusterad! ds.

Friday, March 11, 2005

Fem gånger Tristan Tzara

Efter att den nyskapade bloggen Café Exposé fullkomligt har bombarderat oss med uppbrutna men stilfullt välvalda citat, dikter, strofer och utdrag så var jag helt enkelt tvungen att svara med ett par fragment ur Tristan Tzaras produktion. Tristan Tzara… den rumänske flyktingen, som drog sig bort från kriget i sin ungdom bara för att återvända till det som vuxen man. Det var först efter att han själv upplevt kriget, närheten till döden, hur den ständigt svävade över honom, som bitterheten grep tag i honom, inte den förlamande bitterhet, inte den nerslående, utan den tar tag i en, som ett uppvaknande. Borta var de ideologiskt färgade illusionerna om jordiska tusenårsriken, och det stillsamma livet i Edens lustgård här på jorden. Den bedrägliga längtan efter resans slut, den absoluta förvandlingen av dröm till ting. Kvar fanns bara förståelsen av att det inte är målet i sig utan kampen som formar människan, som lyfter henne och gör så att hon kan nå sin fulla potentialitet. Endast i kampen, desperationen, tvingas vi bejakandet av våra drömmar och begär, vilka i sin tur förändrar verkligheten.

Tzara var sitt rykte till trots i hög grad bunden av moral, det färgade hans poesi, band den till öppenhet och konstant flykt. Dada, förklarade han senare i livet, föddes ur ett ”urgent moral need, from an implacable desire to attain a moral absolute, from the deep feeling that man, at the centre of all creation of the spirit, must affirm his supremacy over notions emptied of all human substance, over dead objects and ill gotten gains…”. Konst, och kanske i synnerlighet poesi, blev som en katalysator inte bara för den enskildes förvandling utan också för samhällelig förvandling. Poesin gav liv till ett nytt språk, måttlösa brott mot alla konventioner, och framför allt mot den kvävande socialrealismen. Poesin bejakade det omöjliga och räddade oss från det självpåtvingat nödvändiga. Tzara var i varje ögonblick fullkomligt övertygad om det nödvändiga i det vad han gjorde.

* * *

The individual… lives poetry every moment that he affirms his existence. The poetic image itself, as much as experience is not only a product of reason and imagination, it is valid only if it has been lived. Every creation therefore, for the poet, a conquest, an aggressive affirmation of his consciousness.

[…]

The reader must battle to conquer the sense and content. He must re-create the poetry to his own image. Poetry is an object to be conquered, all passivity before it leads only to deception.

Dialectics of poetry, 1947

* * *

no joy able to warm with human tenderness
but what use to climb the magpie to filter the clouds
when human kindness no longer knows how to warm my joys
what does a friend matter alone at night boredom
I’m all soft bread inside death friend
and the degree of cold increases in me each day friend
becomes friend what does the custom matter
what does a friend matter alone at night boredom
one day one day one day I’ll put on the cloak of eternal warmth
buried forgotten by others in their turn forgotten by others
if only I could gain the glowing forgotten


Utdrag ur The Approximate Man, 1931 (skriven 1925-1930)

* * *

may my rejection of the world be of stone
hatred my answer sweet death my only friend
and depth you loneliness of my oblivion among things and beings

so spoke the man in the middle of the path
and I heard the slow suns of voices
that skirted stone the shadow and the ashes
the blood of the unvanquished

I’ve heard the protest I’ve seen people pass
bowed uncaring under the rain’s deafness
each one carried within himself a part of the light
curbed joys and put blinkers on suffering

Utdrag ur The Inner Face, 1953 (skriven 1937-1942)

* * *

I believed I saw my freedom in the turbulent water
Although late in the day untouchable mistress
Who with all your life sewed a dress of visions
I’ve followed your arguments what does it matter a fine caravel
Carried within myself the promise of the future diamond
At the height of certainty
With the faith to live

An ocean of salt swarms at my door
The magnet closes up by too many fallen
Trampled on shamed days dark iron storms
Among the rains of insects a single hour strikes
In a broken breast of fine flour bread
What festivals on this vast world
Breast broken in the dead flank of maize
So that silence fires a man’s sleep
The hard insensibility to be absent


Utdrag ur Without striking a blow, 1949

* * *

I struggle on
I’ve seen lost eyes the war
beseeching eyes turned away from the war
wide-eyed the war
cowardly eyes low ignoble eyes
the eyes of little girls lovers
and mothers
but don’t talk anymore about mothers’ eyes
their brightness has forever
dulled the brightness of ours

[…]

the vineyard still lies fallow
man has laid his greatness
at the foot of the abyss

the sun prepares peaceful feelings
the forest will pale
with an explosive thirsty for greenery

it’s true I struggle on
but in every laughing face
appears the apple of my eye
my love
the present and future love
the weight of the world


Utdrag ur The Weight of the world, 1950

Thursday, March 03, 2005

Satans verser #2: Hank Williams

Nåd, att vara i Guds nåd, är frälsningens och trons yttersta mening, dess själva epicentrum. Det är vad allting faller tillbaka på. Nåd. För att enklast förstå Guds nåd är genom att beakta vad det innebär att stå fjärran nåd, bortom. Att vara där dit omfamningen inte når.

The darkness is falling, the sky has turned gray
A hound in the distance is starting to bay
I wonder, I wonder, what she’s thinking of
Forsaken, forgotten, without any love

Alone and forsaken
by fate and by man
Oh, Lord, if you hear me,
please hold to my hand
Oh, please understand

(Hank Williams, Alone and forsaken)

Ensamhet, isolation, alienering – att vara främmande inför andra inför likväl inför sig själv, detta är själva motsatsen till nåd. Det är skärselden – helvetets lågor som plågor oss genom våra liv. Illa dolda demoner förgiftar våra sinnen (individen som avskärmar oss varandra som öar i ödsligt hav eller kollektivet som upplöser oss i en grå massa) och fjärmar oss från den enklaste av sanningar – vi är inte ensamma.

I saw the light, I saw the light
No more darkness, no more night
Now I'm so happy, no sorrow in sight
Praise the Lord, I saw the light

Just like a blind man, I wandered along
Worries and fears I claimed for my own
Then like the blind man that God gave back his sight
Praise the Lord, I saw the light

(Hank Williams, I saw the light)

Guds nåd är gemenskap. Det är att vara med Gud, inte längre ensam, inte längre främmande vare sig andra eller sig själv. Men nåd är inte en privat gemenskap mellan Gud och dig själv – nej, det är ”gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13). Guds nåd är upplösning av barriärerna mellan människan och hennes systrar och bröder. Det är kraften av att verkligen vara tillsammans. Det går inte enklare att förklara nåd.

There’s coming a day
When the world shall melt away
And Jesus shall come to claim His own
No more tears, no more pain, no woe

(Hank Williams, Ready to go home)

When God comes and gathers his jewels
All his treasures of diamonds and gold

(Hank Williams, When God comes and gathers his jewels)

Men gemenskapen i Guds nåd är väsenskild från den vi upplever idag; på arbetet, sjukhuset, skolan, köpcentret eller varhelst i världen. Gemenskapen av idag är kodad av framförallt en konstant, penningen, det universella värdet som tillskrivs allt och alla. ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket” (Matt 19:23); inte för att den rike har förbannad själ medan den fattige är renare än den vitaste snö. Nej, den rike kan inte vara Guds nåd eftersom i nåd finns ingen plats de värden som rikedomen bygger på.

The rich man like all, will be judged at that time,
but all of his wealth, will be left behind.
For no matter how much earthly wealth you get hold,
well my friend it won't save, your poor wicked soul.

When the world is on fire, on that judgement day,
for all of our wrongs, then we must pay,
but the debt can't be paid, with silver and gold,
no friends it won't save, your poor wicked soul.

(Hank Williams, Wealth won’t save your soul)


I Guds nåd finns inte längre någon rikedom eller någon fattigdom; alla värden som någonsin har separerat oss från varandra är förgjorda och kvar bara ett överflöd av måttlöshet och härlighet. ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in” (Matt 23:13). Vi får inte tveka när de jordiska makterna försöker hålla oss tillbaka. Himmelriket måste vi här på jorden bygga så det kan åtnjutas av oss de levande. Tillsammans, i Guds nåd.