: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, February 14, 2005

You can click, but you can’t hide

Häromdagen lyckades den amerikanska filmindustrin branschorganisation – MPAA – stänga ner ännu en BitTorrent-tracker. Den amerikanska trackern LokiTorrent.com plockades ner och ersattes med ett propagandameddelande från just MPAA. Återigen visade de centraliserade fildelningslösningarna sin sårbarhet och om någonting så underströks behovet av nya decentraliserade, anonyma lösningar. Fördelarna med de centraliserade lösningarna måste överföras till decentraliserade system, inte minst när det gäller sökbarhet, tillförlitlighet, bekämpning av korruption av filer och så vidare. Ja, ja, MPAA angrep pirater, det kan vi läsa om varje dag på olika hemsidor och bloggar. Så varför är detta något att skriva om?

Det är ganska uppenbart för att kriget mot piraterna inte kan vinnas. Polisen har inte resurser eller ens vilja kan man tro, politikerna vet inte riktigt vad de lagstiftar om och det finns ingen som helst förankring bland vanligt folk för ett förbud. Men branschorganisationerna fortsätter sin kamp mot piraterna. Mot alla väderkvarnar, likt en armé av genomcyniska och bittra Don Quijote som sedan länge har slutat tro på sagornas magi och världens förtrollning fortsätter de att kämpa för de vet ingenting annat. Det som gör att MPAA:s senaste tilltag intressant är inte att de angriper en daterad fildelningslösning och tvingar fram bättre program och system. Det gör kapitalet alltid, det ligger i dess reaktiva natur. Vad som inte ligger i dess natur är ett sinne för humor, men i kampen mot piraterna verkar det ha utvecklat just detta. På LokiTorrent.com kan vi nu läsa följande:

ILLEGAL DOWNLOADING – Inappropriate for All Ages

You can click, but you can’t hide

Det är svårt att inte skratta, om kriget mot piraterna inte kan vinnas så kan det åtminstone vara underhållande. Mot alla väderkvarnar – nu lite fyndigare!

Den roligaste sidan på internet just nu hittar du här: http://www.lokitorrent.com/

Sunday, February 06, 2005

Satans verser #1: Gangs of New York

Satans verser kommer att bli en (förhoppningsvis frekvent) återkommande punkt här på Future/Past. Idén är enkel – sampling. Först ut är lite av den rakt igenom fantastiska dialogen i Martin Scorseses något underskattade och förbisedda film Gangs of New York. Det trettioåriga kriget fortsätter i New York, de fattiga krigar mot varandra och blodet som osar religiös iver förlöser en stad i blivande. Gängen stryker omkring i skydd av varandra, arbetarkvarteret Five Points är laglös, okänd mark – hic sunt leones. Från sina elfenbenstorn försöker de rikas gäng – Schermerhorn och Tammany Hall-maffian – att kontrollera staden genom valskådespel och spektakel. Religion, klass, våld och uppror, Gangs of New Yorks är en modern opera, en hyllning till myter av igår.

Mr Schermerhorn
Now what is it that you are so fond of saying, Mr Tweed? You can always hire one half of the poor to kill the other half.

* * *

William Cutting
Is this it Priest? The Pope’s new army – a few crusty bitches and a handful of rag tags.

Priest Vallon
Now Bill, you swore this was a battle between warriors not a bunch of Miss Nancy’s. So warriors is what I brought.

William Cutting
Bene. On my challenge by the ancient laws of combat we are met at this chosen ground to settle for good and all who holds sway over the Five Points. Us Natives – born right wise to this fine land – or the foreign hordes defiling it.

Priest Vallon
By the ancient laws of combat I accept the challenge of the so called Natives. You plague our people at every turn but from this day out you shall plague us no more. For let it be known that the hand that tries to strike us from this land shall be swiftly cut down.

William Cutting
Then may the Christian Lord guide my hand against your Roman Popery.

Priest Vallon
Prepare to receive the true Lord.

* * *

William Cutting
Oh Mighty Lord, you are the dagger in my hand.

Amsterdam Vallon
Guide my hand on this day of vengeance.

Mr Schermerhorn
We give thanks to the Lord, for he is good.

William Cutting
From you the swift cannot flee nor the strong escape.

Amsterdam Vallon
Let my sword devour till its thirst is quenched with blood and my enemy sleep forever.

William Cutting
For you are the Lord God of retribution.

Amsterdam Vallon
For the Lord crushes the wicked.

Mr Schermerhorn
The Lord is merciful and his love endures forever.

William Cutting, Amsterdam Vallon & Mr Schermerhorn
Amen.

* * *

William Cutting
Fear. The spectacle of fearsome acts. Somebody steals from me, I cut off his hands; he offends me, I cut out his tongue; he rises against me, I cut off his head and stick it on a pike. Raise it high up so all in the streets can see. This is what preserves the order of things. Fear.

That was the finest beating I ever took. My face was pulp, my guts was pierced and my ribs was all messed up. And when he came to finish me, I couldn't look him in the eye.

Civilization is crumbling…

Friday, February 04, 2005

Fler bra bloggar på svenska

Två nya (eller nya och nya, jag vet inte) har dykt upp, båda lovar gott och jag hoppas på det bästa. Den första av de två som jag kom i kontakt med är Centralisering/Decentralisering som är en blogg med fokus på postfordismen och den postmoderna ekonomin. Bland annat kan vi läsa texter om scratching och hiphopestetik utifrån ett smart marxistiskt perspektiv. Även om Speech1 lovar att bloggen ska uppdateras ofta så kan vi tyvärr konstatera så inte är fallet. Men snälla, plocka upp farten, vi gillar vad vi ser!

Den andra bloggen är äldre, sedan september förra året, och den är lite bättre uppdaterad. Runkbåset (sitter vi inte alla där då och då?) är namnet på Lars blogg och här kan vi läsa om allt från Jim Goad till psykogeografi. Bloggen är väldigt intressant och hyfsat enkelt skriven trots att det inte alltid är helt enkla grejer som berörs. Särskilt intressant är The Partridge Family Temple och The Wu Ming Foundation, denna post i sig själv gör bloggen spännande att följa. Att han sen blandar upp med en massa hip hop gör inte saken sämre.

Länkar:
Centralisering/Decentralisering – http://centralisering.blogspot.com/
Runkbåset – http://runkbaset.blogspot.com/

Thursday, February 03, 2005

Från Franciskus av Assisi till Jonathan Richman

Questo mondo a volte horribile / e anche incredibile / In che mondo viviamo / Incredibile / Ooh, incredibile (Jonathan Richman, In che mondo viviamo)

Världen vi lever i är en av många uttryck och ansikten. Både förfärlig och otrolig, mer fruktansvärd än vi kan tänka oss men samtidigt också mer förtjusande och direkt förförande. Dystopierna och de skräckinjagande mardrömsvisionerna som är så vanliga inom science fiction-genren kan aldrig helt och hållet fånga världen vi lever i eller tendenserna inför framtiden. Vi står idag vare sig utan hopp i bottenlös förtvivlan eller vid portarna till Shangrila – som alltid står vi fast förankrade det kontinuerliga tillståndet av samhällelig schizofreni, av uppbrott och stillastående, förtryck och befrielse. Den ena handen skapar och den andra förstör – den ena handen förstör och den andra skapar. Där vi ser världen rasa samman under vikten av exploatering och förtryck ser vi den också resa sig igen med nya former av samarbete och gemenskap. En gammal sång vi redan hört så många gånger (men ändå inte tillräcklig många) – verktyg för utsugning är samtidigt vapen för befrielse.

Ja, ur askan av de gamla organisationsmodellerna stiger alltid de nya fram, precis som fågel Fenix fast ändå inte. Snarare som Jean Grey när hon återföds efter sin död; hon förblir den samma men samtidigt reviderad, uppdaterad, förbättrad. Hon återkommer alltid som ett plagiat utan original, med sina felaktigheter och falska idéer raderade och ersatta med de rätta. Jean Grey är alltid både Phoenix och Dark Phoenix – horribile e anche incredibile. Precis på samma sätt måste vi betrakta kapitalet och den värld som skapas i dess fotsteg; för kapitalet är, vilket många gärna bortser från, en både skapande och destruktiv kraft. Gilles Dauvé beskriver denna ambivalens med otrolig klarhet:

Kapitalet tar livet... reproducerar det och ger det tillbaka till oss. Det är på detta sätt som det skiljer sig från andra exploaterande system. Däri ligger dess styrka.

Särskilt inom vänstern (såväl bland socialdemokrater och leninister som bland syndikalister och anarkister) är det vanligt att betrakta kapitalet som någonting främmande yttre, som en parasit eller vampyr som lever på samhällskroppen – Förgöraren av världar. Kapitalet angriper jorden och etablerar allt eftersom sitt herravälde över mänskligheten, ungefär som en perverterad Invasion of the Body Snatchers på crack. Istället för med kollektivisering, underkastelse och subjektsupplösning som vapen anfaller kapitalet med individualisering, isolering och alienation. Om det är någonting som vi har lärt oss av femtiotalets science fiction-filmer så är det att ingenting samlar massorna lika enkelt som hotet från en yttre fiende – triffids, marsianer eller intergalaktiska robotar. Fienden, vare sig den tar sig uttryck som utomjordingarna eller kapitalet, är trots allt den samma – inte nödvändigtvis i form men alltid i sak. Fienden är alltid det yttre som hotar det oförstörda inre och det heliga rena. Det är bilden av mänskligheten som mer orörd, skuldfri och oskyldig än Adam och Eva i Paradiset som denna fiende anfaller. Eller det är åtminstone så som det alldeles för ofta framställs.

Men när vi ser oss själva genom varandra ögon så står det klart vi inte är några offer, vi har inte blivit utsatta för övergrepp och blivit berövade vår oskuld. Nej, den förlorade vi bra på egen hand, om vi nu överhuvudtaget någonsin haft någon oskuld att förlora. Vi är inte de förtryckta massorna som väntar på att bli befriade som vänstern ständigt försöker intala oss att vi är, närmast ovetande offer för den kapitalistiska förtrycksapparaten. Och såna skrönor vi får höra – likt tredje klassen science fiction-författare diktar vänsterns teoretiker för fullt. Absurda och hopplöst daterade konspirationsteorier kombineras helt ohämmat med kulturella vanföreställningar – vi är styrda av det militärindustustriella komplexet eller företag som Microsoft (som tillskrivs samma roll som judarna tillskrevs av nazisterna), dominerade av kapitalistisk kulturimperialism, passiviserade av teve, förgiftade av kommersiell popmusik, hjärntvättade av reklam, förlamade i väntan på det revolutionära ögonblicket och Gud vet vad.

Men oavsett vad mänsklighetens alla självutnämnda avantgarde (och det finns många av dem) säger så är vi inte i behov av något revolutionär uppvaknande eller vi behöver inte heller ryckas ur vår dvala likt Neo i The Matrix. Även om det kanske inte så verka när avantgardisterna far fram med sina modernistiska, sociopolitiska mätinstrument och kartläggningsverktyg så kvarstår det uppenbara faktumet att vi är klarvakna, våra ögon är öppna och vi kan tydligt se förbi alla dimridåer och lögner. Vi är inga offer, och vi behöver inga befriare eller beskyddare. Tiden av messiansk befrielse är sedan länge förbi; historiens genvägar och senvägar har fört oss till tröskeln till en slags spinozisk immanens, en inre och gemensam gudomlighet bortom slavmoral och offerfetisch, så vackert uttryckt av Thomas Müntzer:

Ja, vi köttsliga, jordiska människor skall bli gudar, genom att Kristus blev människa, och sålunda med honom Guds lärjungar och läras av honom själv och bli gudar. Eller snarare helt och hållet förvandlas i honom, så att det jordiska livet flyter över i himmelens.

Bara för att vi inte är några offer så betyder det inte att vi står utan straff. Nej, det vore naivt och dumdristigt att påstå någonting annat när det är så uppenbart för oss alla – vi ser det i vår fattigdom, i isolering och främlingskapet vi upplever från varandra och oss själva, i den desperata jakten att täcka ständigt växande behov, i hur vi försakar oss själva och våra begär i förmån för att bekräfta oss själva genom det yttre, genom det döda maskerande som levande – vi ser det hela tiden och vi är väl medvetna om vårt straff.

* * *

Kapitalet känner endast till behov, det har inga begär, inget inre driv, ingen egen kraft – det står helt och hållet i en underordnad position till transcendenta behov, som en slav till sina mest primitiva drifter. Som när det känner sin eviga hunger – denna hunger som får det att ständigt underkasta nya världar, sluka civilisationer och trampa sönder traditioner, kulturer och religioner. Det göra allt detta inte därför att det vill utan därför att det måste. Hungern måste stillas till varje pris, om och om igen. Mest av allt så drivs kapitalet av rädslan för sin undergång. Likt ett jagat djur som endast reagerar på sin omgivning. Kapitalet formas av hot mot dess överlevnad, och det har visat otrolig förmåga när det gäller att överleva och förändras efter tidens krav. Men dess förmåga att mutera sig själv är trots allt endast en reaktion på ett yttre hot, ett nödvändigt steg för att garantera sin fortlevnad och aldrig en produktion av verklighet, aldrig någonting annat än ett svar och en anpassning. Kapitalet är bundet till den darwinistiska evolutionen av rop och svar.

När kapitalet formar världen, det är helt sant att det formar världen, så är det bundet till parametrarna som existerar, till byggstenarna och begränsningarna. Det kan endast forma och transformera; på samma sätt som dr. Frankenstein inte kan skapa liv utan endast reanimera köttet kan kapitalet inte heller skapa en ny värld. Detta förutsätter något som är mänskligheten förunnat – begäret.

När kapitalet reproducerar livet så gör kapitalet det i sin egen avbild, dess infantila tillstånd får stå som mall för hur våra liv ska se ut. Kapitalets behov blir som våra egna, och vi förlorar våra begär (och med dem vår verklighetsproducerande kraft) när vi söker fylla behoven. Häri ligger dess styrka och häri ligger vårt straff. Det bekräftar sig själv (som ett litet barn finner det ingen trygghet i sig själv) genom att värdera och mäta allting runt omkring, med andra ord genom att överordna penningrelationen alla andra sociala relationer. Med penningen och värdet kommer en hel uppsjö nya brister och begränsningar som i sin tur direkt formar och reglerar våra liv och våra relationer till varandra. Kapitalets behov av att bli bekräftad (eller var det att bli tröstad?) mångfaldigas och sprids genom samhällskroppen likt en epidemisk social neuros. Våra känslor förvandlas till arbete och våra liv stöps om för att passa in i kapitalets olika processer – från skolan till arbetet, och till slut verkar inte ens förnedring av att dö ensam som en främling bland främlingar så konstigt. I kapitalet, vår mörkaste och mest primitiva spegelbild, har vi låtit oss fångas i det eviga ekorrhjulet som vi känner som behov. Det är vårt straff. Men att vara bestraffad är inte samma sak som att vara ett offer, och alla straff drabbar inte de oskyldiga.

Ändå både hör och ser man här genast att denna olympiske åskådare och domare är fjärran från att vredgas över dem och tänka illa om dem: ”så dåraktiga de är!” tänker han vid åsynen av de dödligas ogärningar, - och ”dårskap”, ”oförstånd”, lite ”oordning i huvudet”, så mycket tillät också grekerna för sin del, under sin starkaste, tappraste epok, som orsak till mycket som var dåligt och ödesdigert: - dårskap, inte synd! förstår ni det?... Men till och med denna oordning i huvudet var ett problem – ”ja, hur är det bara möjligt? Var kommer den ifrån egentligen, för sådana huvuden som vi har, vi människor av ädel härkomst, av det bästa samhället, lyckliga, välartade, förnäma och dygdiga?” – det frågade under många århundraden den förnäme greken sig själv vid åsynen av varje för honom obegriplig skräck och fasa, som en av hans likar hade befläckat sig med. ”Det måste ha varit en gud som förvillade honom”, sade han slutligen till sig själv och skakade på huvudet… Denna utväg är typisk för grekerna… På så sätt tjänade gudarna den gången till att i viss mån rättfärdiga människan också i hennes fördärvlighet, de tjänade som orsak till det onda – den gången tog de inte på sig straffet, utan, vilket är förnämare, skulden… (Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi)

* * *

När Camus var gammal drömde han om att återvända till Algeriet, inte som en vinnare, inte som mannen som lyckades. Nej, Camus drömde om att återvända till barndomens fattigdom, till enkelheten av ett liv, en kamp, som ”endast kan sluta på ett sätt: att döda eller att låta sig dödas” (Cavefors). Livet Camus längtade efter – enkelheten, fattigdomen – förstår vi endast i kontrast med hans livslånga främlingsskap. Förförd av marknadens frestelser, fångad av de ständigt ökande behoven, längtade han som gammal man inte längre efter illusorisk frihet utan efter en verklighet av akuta, brinnande behov – döda eller dödas. Han längtade tillbaka till det historielösa livet som slav… fast ändå inte.

Det är viktigt att förstå att enkelheten som han längtade till inte bara var en köttets enkelhet utan också en sinnets enkelhet. Det var en längtan efter oskuld, ärlighet, renhet, till myterna och sagorna. Camus drömde om Algeriet, men hans Algeriet fanns inte längre, det hade aldrig funnits. Camus längtade till en värld bortom vår, till en värld bortom illusioner och spel. I sin längtan efter att åter vara slav såg han framför sig en värld som inte fanns. Han drömde om sin längtans värld, han såg denna värld framför sig och den blev till verklighet.

I denna, vid första ögonkast, ångestladdade och defaitistiska vilja som Camus ger uttryck för ser vi någonting annat ta form. Som skuggor, bleka konturer av löften om någonting mycket större – ur viljan och begäret kommer nya världar. Camus dröm är ett bejakande av det mänskliga begäret, viljan till ett bättre liv befriat från begränsande behov. Müntzers allmänna gudomlighet, Nietzsches att vara förnäma och Spinozas immanens bär alla dessa löften. Genom Deleuze ser vi det i nomadens stillastående rörelse, och i lustens produktivitet. Och vi ser det i Franciskus av Assisis ödmjuka bejakande av våra begär:

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.


Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.


O Gudomlige Mästare, låt mig sträva
inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.


Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Franciskus av Assisi gör det enkelt för oss att förstå, det är genom att ge upp strävan efter den falska bekräftelsen som endast det yttre kan ge oss som vi kan förändra världen; med religiösa ord, nå frälsning. Det Franciskus av Assisi mer än någonting annat gör är att betrakta människan såsom ett subjekt (med egen aktivitet) snarare än objekt (fast i ett reaktivt tillstånd). Bejakandet av människans subjektivitet går hand i hand med viljan att inte så mycket sträva efter att uppnå transcendenta mål – att bli tröstad, förstådd eller älskad. Vi skall dock inte förivriga oss att tro att detta handlar om krav på uppoffring, försakelse och martyrskap – nej, tvärtom. Dessa krav handlar endast om att förlora sig själv i än fler transcendenta behov, att frivilligt reducera sig till ett objekt utan egen kraft, beroende av andras uppskattning. Men vi ska inte heller se Franciskus av Assisis bön som en lovsång till individen, till den ensamma starka, atomen. Sådana liberala vanföreställningar håller vi oss inte med. Snarare handlar det om ett bejakande av våra begär som tar oss bortom kapitalets kvicksand av behov – dess desperata skrik efter att bli tröstad, förstådd och älskad.

Det finns framför allt en textrad i Franciskus bön som kan upprepas om och om igen. Den håller ingen högre eller omvälvande sanning men fortfarande är den så ofantligt vackert: O Gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket efter att bli älskad, som att älska. Orden har rört sig likt en dröm, som ett ständigt begär, genom historiens alla entropiska förvecklingar; från Franciskus av Assisi till Jonathan Richman – varken som en början eller ett slut, utan en kontinuerlig fortsättning:

I used to walk all over town
All over town
Pass the streetcar lines and the reservoir

I used to wander all up and down
All up and down
Waiting for love from someone

I was waiting for affection
But I was looking in the wrong direction
What I need was not so much to be loved as to love

I used to walk all over town
All over town
Pass the streetcar lines and the reservoir

I used to wander all up and down
All up and down
Waiting for someone to love a long time

A young man is allowed to yearn
But it took me so long to learn
That I needed not so much to be loved as to love

Orden ekar vidare: Vi är de förnäma, gudarna som bär skulden till världens mörkaste avgrunder och mest lysande underverk. Vi är de gudomliga, de som håller vårt begärs skapande krafter närmast vårt hjärta. Vi är de som skapar en värld utan begränsningar – Omnia Sunt Communia, motherfuckers!