: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, December 07, 2004

Utdrag ur Q av Luther Blissett

Kapitel 5
Maj 21, 1525

Överallt på marknadsplatsen är det ett ständigt flöde av lådor fyllda med krigsbyte från byarna som lastas av och på; kaptener skriker ut order på olika dialekter; klungor av soldater rör sig i alla riktningar; folk köpslår och utbyter sitt rov i mitten av gatan, mellan legoknektar smutsigare än mig själv och luffare som hoppas på rester. Den andra sidan av förstörelsen som kantade vägen hit – bakom fiendelinjer i ett krig utan fronter, en avloppskanal för massakerns fläsk.

Hästen måste vila och jag behöver en ordentlig måltid. Men framför allt måste jag få reda på var jag är, hitta den närmsta vägen till Nürnberg och därifrån till Bibra.

’Det är inte en bra idé att lämna hästen utan tillsyn i dagar som dessa, soldat.’

En röst till höger om mig, från andra sidan av en trupp av infanterister som marscherar iväg. Rejäl och stark, läderförkläde och höga stövlar täckta av dynga.

’Du hinner precis skaffa dig ett rum innan de börjar servera den som middag till dig… Den är säkrare inne i stallet.’

’Hur mycket?’

’Två kronor.’

’För dyrt.’

’Din hästs kadaver är värt ännu mindre…’

Den betalda legoknekten på väg hem: ’Bra, men du måste ge honom hö och vatten.’

’Ställ honom där inne.’

Han ler – gator fulla av folk, massor av affärer för honom.

’Kommer du från Fulda?’

Soldaten som återvänder från kriget: ’Nej, Frankenhausen.’

’Du är den förste därifrån… Berätta, hur var det? Ett stort slag…’

’De lättaste pengarna i min karriär.’

Stallskötaren vänder sig om och ropar: ’Hej, Grosz, här har vi en som kommer från Frankenhausen!’

Fyra av dem kliver fram ur skuggorna, alla med legoknektens hårda ansikte.

Grosz har ett ärr som sträcker sig över hans vänstra kind ner till nacken, hans käke är sprucken där bladet krossade benet. De grå, tomma ögonen av någon som sett många slag, någon som vant sig vid stanken av lik.

Hans röst ekar som om den kom ur en grotta: ’Dödade ni alla bondlurkarna?’

Ett djupt andetag för stilla paniken. Nyfikna ansikten.

Soldaten som kommer tillbaka från kriget stammar: ’Var enda en.’

Grosz’ ögon sneglar ner på penningbörsen som hänger från mitt bälte. ’Var du med prins Philip?’

Ännu ett andetag. Aldrig tveka.

’Nej, kapten Bamberg, i hertig Georgs trupper.’

Hans ögon är helt stilla, möjligtvis misstänksamma. Börsen.

’Vi försökte nå Philip och förena trupper med honom, men vi kom för sent till Fulda. De hade redan dragit därifrån: han försvann som en tjuv i natten, den gamle stollen! Vi nådde Smalcald, Eisenach och Salza efter ilmarsch, hade inte ens tid stanna för att pissa…’

En annan: ’Det fanns bara några få smulor kvar för oss, vi anslöt oss till plundrandet som redan pågick. Är du säker på att det inte finns några bönder kvar att döda?’

Soldatens ögon, han som utrotar bönderna så vardagligt: glas, precis som Grosz’ ögon.

’Nej, de är alla döda.’

Han talar långsamt: ’Mühlhausen. Prinsarna planerar att belägra staden. Det kommer att ske en hel del plundring där. Handelshus, inte bondestugor… banker, affärer…’

’Kvinnor’, säger den kortaste av dem, flinades bakom ryggen på honom.

Men Grosz, jätten, skrattar inte. Inte jag heller, min mun är torr och mitt andetag har fastnat i bröstet. Han väger situationen. Min hand är på svärdet som hänger i bältet jämte pungen som är full av pengar. Han förstår. I strid skulle mitt enda slag var mot honom. Jag skulle skära halsen av honom, jag skulle klara av det. Det står skrivet i uttrycket på hans ansikte.

Knappt en rysning, han sluter sina ögonlock som svar. Det är inte värt risken.

’Lycka till.’

De fortsätter förbi i tystnad, ljudet av hur deras stövlar sjunker ner i leran.

* * *
Den feta mannen sitter mittemot mig, han tar stora tuggor av killinglår, dricker djupa klunkar från en enorm bägare av öl som också rinner ner i hans skägg. Tillsammans med bandaget över det vänstra ögat gömmer nästan skägget hans ansikte. Hans jacka, sliten och smutsig, döljer knappt beviset av alla tunnor som konsumerats under årtiondena i tjänst hos den herre som vill ha honom.

Under en paus frågar grisen mig: ’Vad gör en fin liten gentleman som du i en svinstia som denna?’

Han har rester och flott runt sin fulla mun. Han torkar bort det med sin hand och rapar.

Utan att titta på honom säger jag: ’Hästen behöver vila och jag behöver äta.’

’Nej, grabben. Vad gör du i detta jävla skithål till krig.’

’Försvarar prinsarna från rebeller…’ Jag hinner inte fortsätta.

’Ah… precis, jag fattar, jag fattar… från några nerlusade trashankar,’ han tuggar, ’från ett gäng tiggare,’ han sväljer, ’såna tider vi lever i, unga pojkar försvarar herrarna från bönderna,’ han rapar igen. ’Jag ska berätta för dig, kompis, detta är det skitigaste av alla skitiga krig som jag har sett med mitt enda öga. Det handlar pengar alltihopa, min vän, bara pengar och affärer så länge som de där skithögarna i Rom får bestämma. Biskoparna med alla sina horor och barn att försörja. Slantar, lyssna nu, prinsarna, hertigarna, de lyckliga jävlarna, de tänker inte på några andra grejer. Först tar de allt som bondlurkarna äger, och sen skickar de in oss för att banka livet ur alla som vågar bli förbannade. Jag börjar kanske blir för gammal för denna skit. Jävla kuksugare! Men den här gången borde vi ha vänt kanonerna mot prinsarna och påvens rövslickare. De visade verkligen vad de var gjorda av, de gjorde bönderna: de brände ner slotten och allting i dem, de knullade grevinnan i röven, styckade prästerna – herrejävlar! Åh, de snackade om Gud hela tiden, men samtidigt slog de sönder allting, det var nära att jag gick med dem men jag visste hur det skulle sluta, de fattiga får alltid stryk till slut. Och vi slutar alltid med bara lite mer än ingenting. Detta är för de där jävlarna.’ Han fjärtar, fnyser, dricker. ’Åt helvete med alltihopa!’

Jag slutar äta, någonstans mellan överraskning och äckel. Jag gillar den här feta gubben, han har en mun som kloak men han hatar herrarna. Jag är uppmuntrad: de är gjorda av kött och blod, inte bara av härdat stål.

’Och var nånstans var du?’ frågar jag honom.

’I Eisenach, sen Salza, sen tröttnade jag på att bryta armar och ben över de stackars jävlarnas ryggar. Det var verkligen motbjudande. Jag är alldeles för gammal för den här skiten. Jag är fyrtio år gammal, helvete, tjugo av dem har jag spenderat på den här skiten. Och du då, min unga herre?’

’Tjugofem.’

’Nej, nej: var har du varit?’

’Frankenhausen.’

’Herrejävlar!! Du var i mitten av den yttersta domen? Vad jag har hört så har det aldrig varit någonting liknande.’

’Det stämmer, kompis.’

’Berätta… den där predikanten, profeten, den där, hm, hårda gubben, vad var det han hette…? Just det, Müntzer. Myntaren. Vad hände med honom?’

Försiktig.

’De fångade honom.’

’Är han inte död?’

’Nej. Jag såg honom föras bort. En av männen som fångande berättade för mig att han slogs som ett lejon, det var svårt att ta honom, soldaterna skrämdes av blicken i hans ögon och orden ur hans mun. Medan de drog honom därifrån på vagnen kunde man fortfarande höra honom ropa: ”Omnia sunt communia!”’

’Och vad i helvete betyder det?’

’Allt tillhör alla.’

’Jävlar. Vilken man! Och du kan latin?’

Han fnyser. Jag sänker blicken.

* * *

Utdrag ur Luther Blissetts Q
sidorna 22-25, kapitel 5
Arrow Books 2004

2 Comments:

Blogger skensats said...

Ah, gött med lite skönlitteratur på Future/Past!

5:17 PM, December 07, 2004  
Blogger Roben said...

Borde det inte gå att översätta mer? Den boken vore väldigt bra att ha översatt. Man kanske borde göra en wiki? Jag skall se vad jag kan göra.

3:19 PM, June 10, 2005  

Post a Comment

<< Home