: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, December 07, 2004

Utdrag ur Q av Luther Blissett

Kapitel 5
Maj 21, 1525

Överallt på marknadsplatsen är det ett ständigt flöde av lådor fyllda med krigsbyte från byarna som lastas av och på; kaptener skriker ut order på olika dialekter; klungor av soldater rör sig i alla riktningar; folk köpslår och utbyter sitt rov i mitten av gatan, mellan legoknektar smutsigare än mig själv och luffare som hoppas på rester. Den andra sidan av förstörelsen som kantade vägen hit – bakom fiendelinjer i ett krig utan fronter, en avloppskanal för massakerns fläsk.

Hästen måste vila och jag behöver en ordentlig måltid. Men framför allt måste jag få reda på var jag är, hitta den närmsta vägen till Nürnberg och därifrån till Bibra.

’Det är inte en bra idé att lämna hästen utan tillsyn i dagar som dessa, soldat.’

En röst till höger om mig, från andra sidan av en trupp av infanterister som marscherar iväg. Rejäl och stark, läderförkläde och höga stövlar täckta av dynga.

’Du hinner precis skaffa dig ett rum innan de börjar servera den som middag till dig… Den är säkrare inne i stallet.’

’Hur mycket?’

’Två kronor.’

’För dyrt.’

’Din hästs kadaver är värt ännu mindre…’

Den betalda legoknekten på väg hem: ’Bra, men du måste ge honom hö och vatten.’

’Ställ honom där inne.’

Han ler – gator fulla av folk, massor av affärer för honom.

’Kommer du från Fulda?’

Soldaten som återvänder från kriget: ’Nej, Frankenhausen.’

’Du är den förste därifrån… Berätta, hur var det? Ett stort slag…’

’De lättaste pengarna i min karriär.’

Stallskötaren vänder sig om och ropar: ’Hej, Grosz, här har vi en som kommer från Frankenhausen!’

Fyra av dem kliver fram ur skuggorna, alla med legoknektens hårda ansikte.

Grosz har ett ärr som sträcker sig över hans vänstra kind ner till nacken, hans käke är sprucken där bladet krossade benet. De grå, tomma ögonen av någon som sett många slag, någon som vant sig vid stanken av lik.

Hans röst ekar som om den kom ur en grotta: ’Dödade ni alla bondlurkarna?’

Ett djupt andetag för stilla paniken. Nyfikna ansikten.

Soldaten som kommer tillbaka från kriget stammar: ’Var enda en.’

Grosz’ ögon sneglar ner på penningbörsen som hänger från mitt bälte. ’Var du med prins Philip?’

Ännu ett andetag. Aldrig tveka.

’Nej, kapten Bamberg, i hertig Georgs trupper.’

Hans ögon är helt stilla, möjligtvis misstänksamma. Börsen.

’Vi försökte nå Philip och förena trupper med honom, men vi kom för sent till Fulda. De hade redan dragit därifrån: han försvann som en tjuv i natten, den gamle stollen! Vi nådde Smalcald, Eisenach och Salza efter ilmarsch, hade inte ens tid stanna för att pissa…’

En annan: ’Det fanns bara några få smulor kvar för oss, vi anslöt oss till plundrandet som redan pågick. Är du säker på att det inte finns några bönder kvar att döda?’

Soldatens ögon, han som utrotar bönderna så vardagligt: glas, precis som Grosz’ ögon.

’Nej, de är alla döda.’

Han talar långsamt: ’Mühlhausen. Prinsarna planerar att belägra staden. Det kommer att ske en hel del plundring där. Handelshus, inte bondestugor… banker, affärer…’

’Kvinnor’, säger den kortaste av dem, flinades bakom ryggen på honom.

Men Grosz, jätten, skrattar inte. Inte jag heller, min mun är torr och mitt andetag har fastnat i bröstet. Han väger situationen. Min hand är på svärdet som hänger i bältet jämte pungen som är full av pengar. Han förstår. I strid skulle mitt enda slag var mot honom. Jag skulle skära halsen av honom, jag skulle klara av det. Det står skrivet i uttrycket på hans ansikte.

Knappt en rysning, han sluter sina ögonlock som svar. Det är inte värt risken.

’Lycka till.’

De fortsätter förbi i tystnad, ljudet av hur deras stövlar sjunker ner i leran.

* * *
Den feta mannen sitter mittemot mig, han tar stora tuggor av killinglår, dricker djupa klunkar från en enorm bägare av öl som också rinner ner i hans skägg. Tillsammans med bandaget över det vänstra ögat gömmer nästan skägget hans ansikte. Hans jacka, sliten och smutsig, döljer knappt beviset av alla tunnor som konsumerats under årtiondena i tjänst hos den herre som vill ha honom.

Under en paus frågar grisen mig: ’Vad gör en fin liten gentleman som du i en svinstia som denna?’

Han har rester och flott runt sin fulla mun. Han torkar bort det med sin hand och rapar.

Utan att titta på honom säger jag: ’Hästen behöver vila och jag behöver äta.’

’Nej, grabben. Vad gör du i detta jävla skithål till krig.’

’Försvarar prinsarna från rebeller…’ Jag hinner inte fortsätta.

’Ah… precis, jag fattar, jag fattar… från några nerlusade trashankar,’ han tuggar, ’från ett gäng tiggare,’ han sväljer, ’såna tider vi lever i, unga pojkar försvarar herrarna från bönderna,’ han rapar igen. ’Jag ska berätta för dig, kompis, detta är det skitigaste av alla skitiga krig som jag har sett med mitt enda öga. Det handlar pengar alltihopa, min vän, bara pengar och affärer så länge som de där skithögarna i Rom får bestämma. Biskoparna med alla sina horor och barn att försörja. Slantar, lyssna nu, prinsarna, hertigarna, de lyckliga jävlarna, de tänker inte på några andra grejer. Först tar de allt som bondlurkarna äger, och sen skickar de in oss för att banka livet ur alla som vågar bli förbannade. Jag börjar kanske blir för gammal för denna skit. Jävla kuksugare! Men den här gången borde vi ha vänt kanonerna mot prinsarna och påvens rövslickare. De visade verkligen vad de var gjorda av, de gjorde bönderna: de brände ner slotten och allting i dem, de knullade grevinnan i röven, styckade prästerna – herrejävlar! Åh, de snackade om Gud hela tiden, men samtidigt slog de sönder allting, det var nära att jag gick med dem men jag visste hur det skulle sluta, de fattiga får alltid stryk till slut. Och vi slutar alltid med bara lite mer än ingenting. Detta är för de där jävlarna.’ Han fjärtar, fnyser, dricker. ’Åt helvete med alltihopa!’

Jag slutar äta, någonstans mellan överraskning och äckel. Jag gillar den här feta gubben, han har en mun som kloak men han hatar herrarna. Jag är uppmuntrad: de är gjorda av kött och blod, inte bara av härdat stål.

’Och var nånstans var du?’ frågar jag honom.

’I Eisenach, sen Salza, sen tröttnade jag på att bryta armar och ben över de stackars jävlarnas ryggar. Det var verkligen motbjudande. Jag är alldeles för gammal för den här skiten. Jag är fyrtio år gammal, helvete, tjugo av dem har jag spenderat på den här skiten. Och du då, min unga herre?’

’Tjugofem.’

’Nej, nej: var har du varit?’

’Frankenhausen.’

’Herrejävlar!! Du var i mitten av den yttersta domen? Vad jag har hört så har det aldrig varit någonting liknande.’

’Det stämmer, kompis.’

’Berätta… den där predikanten, profeten, den där, hm, hårda gubben, vad var det han hette…? Just det, Müntzer. Myntaren. Vad hände med honom?’

Försiktig.

’De fångade honom.’

’Är han inte död?’

’Nej. Jag såg honom föras bort. En av männen som fångande berättade för mig att han slogs som ett lejon, det var svårt att ta honom, soldaterna skrämdes av blicken i hans ögon och orden ur hans mun. Medan de drog honom därifrån på vagnen kunde man fortfarande höra honom ropa: ”Omnia sunt communia!”’

’Och vad i helvete betyder det?’

’Allt tillhör alla.’

’Jävlar. Vilken man! Och du kan latin?’

Han fnyser. Jag sänker blicken.

* * *

Utdrag ur Luther Blissetts Q
sidorna 22-25, kapitel 5
Arrow Books 2004

Thursday, December 02, 2004

Flesh of the multitude

Den borgerliga ordningen […] har blivit en vampyr, som suger ur det hjärteblodet och hjärnans märg och kastar det i kapitalets alkemistdegel.
- Karl Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire


Marx brukar beskriva kapitalet hur suger livet ur arbetarna, men det är inte arbetarna mödor och lidande, deras arbete, som omvandlas till kapitalets livsblod. Nej, för Marx är det mycket direktare än så – kapitalet lever av arbetarnas verkliga blod. Kapitalet är en vampyr i ordets mest bokstavliga mening. Det är de levandes blod och inte bara deras arbete föder kapitalet, animerar det, smörjer dess maskindelar och flödar i dess vener; pengar har under alla tider kommit till världen färgade av blodet av de oskyldiga, men kapitalet kommer däremot ”till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå”. Marx gjorde ingen hemlighet av det – kapitalet förutsätter blodet på samma sätt som vampyren gör det! Vampyren fungerar samtidigt som både en metafor över och som en bokstavlig beskrivning av kapitalet. Bilden av vampyren väcker mörka associationer som är sammankopplade med en uråldrig och otvivelaktig ondska, men vampyren är också en exakt framställning av hur kapitalet är, av dess vara och modus operandi:

Dracula’s desire for blood is […] a metaphor for capital’s desire for accumulation. The more he gets the stronger he becomes, and the weaker the living on whom he feeds become. A constant hunger for blood means he is never satisfied and thus always seeking new victims. Like capital, Dracula is impelled towards a continuous growth, an unlimited expansion of his domain: accumulation is inherent in his nature. This vampire is thus capital that is not ashamed of itself. (Mark Neocleous, Bloody Capital and Dead Labour)

Det är lätt att förivriga sig att tro att Marx’ vampyr är bunden till kapitalet i sin förkroppsligade form, till fabriken och det som marxisterna kallar för den formella underordningen av arbetet. Men vi ska inte låta oss luras till att betrakta kapitalet som ett ting bara för att det framställer som ett. Nej, det är den borgerliga ideologin i sin helhet som är såsom en vampyr menar Marx. Kapitalets vampyriska natur kommer ur dess förmåga att reanimera det icke-levande och binda det i ett tillstånd mellan liv och död. Precis som vampyren har förmågan att åter låta sitt offer vandra bland de levande som en demonisk spegelbild av sitt gamla jag, död men ändå inte död, kan den borgerliga ideologin förmå det döda kapitalet att resa sig ur de dödas rike och te sig levande. Ja, kapitalet är dött, oförmöget att reproducera sig själv och beroende av blodet av de levande – men genom sin vampyrism kan det framstår att vara vid liv.

Den borgerliga ideologins demoniska begåvning är nära knuten till etablerandet av varans fetischkaraktär; aldrig ser vi så tydlig denna vampyriska förmåga att ge det döda ett skenbart liv som i just varufetischen. Den kapitalistiska produktionen binder arbetet till varan, arbetarens blod sammanflätas med det döda kapitalet och blir ”oupplösligt förenad med varuproduktionen”. Arbetaren, vampyrens offer, blir mindre levande i takt med att hennes livsblod sugs ur henne och överförs till varan som i sin tur framstår som allt mer levande. Ur de dödas kungarike reser sig varan och framträder ”såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna”. Tvåfaldig är den borgerliga ideologins vampyriska natur; den suger livet ur arbetaren och låter hennes blod bli till sitt eget, samtidigt slår den upp portarna till dödsriket och låter de döda vandra bland oss, som en odöd här i dess oheliga tjänst. Vampyren tillhör således både de dödas och de levandes världar. Det är genom sin förmåga att binda de levande till de döda och reanimera de döda såsom odöda som vampyren fortfarande sitter säkert i sin tron av blod – som mänsklighetens herre.

Marx’ vampyr har dock ett stort problem. Nej, nu tänker jag inte på de upproriska arbetarna som är beredda att döma vampyren till evigt lidande genom en träpåle genom hjärtat, utan på hur djupt otidsenlig den är, Marx’ vampyr är kommen ur en annan, sedan länge svunnen tid. Vampyren som ett förkroppsligande av den metafysiska ondskan; som det yttre, den onda, skräcken som kommer till trakten för att terrorisera människorna som lever där. Både vampyren som metafor och bokstavlig beskrivning är med andra ord en fortsättning av den gamla bilden av vampyren som en själlös parasit, driven endast av sin demoniska natur. Jämför gärna med Bela Lugosis Dracula, Max Schrecks eller Klaus Kinskis Nosferatu eller varför inte the Master i första säsongen av Buffy och vampyrerna. Ett 400 år gammalt monster – som otvivelaktigt fortfarande är både mäktigt och starkt men trots detta är hopplöst förlorad och impotent i den nya världen.

Denna anakronistiska vampyr har förlorat sin mörka, nekromantiska kraft – den kan inte längre göra någonting annat än att ingjuta fruktan i människors hjärtan, skrämma dem till lydnad. Men även denna kraft sviktar på samma sätt som kapitalets disciplinära krafter som en gång höll arbetarna i schack genom institutioner (familjen, skolan, fabriken, fängelset et cetera) idag rasar samman. Detta är dock inte samma sak som att kapitalismen idag rasar samman, kapitalismen har vuxit sig större än summan av sina fysiska manifestationer och kroppslighet. Vi ser hur kapitalet går från att vara en yttre kraft som lever av vårt livsblod och binder oss genom sina mörka krafter, till att forma sig som själva samhällskroppen och binda oss genom nya metoder. Kapitalet är överallt, det omger oss ständigt, det finns ingen flykt från det – Moses kan inte leda oss till det förlovade landet, kapitalet är redan där. Kapitalets sociala kropp är inte längre främmande för oss; hur skulle den kunna vara det när det är vi som utgör denna sociala kropp?

Om Marx analys av moderna kapitalets vampyriska natur gjorde det jämförbart med the Master i Buffy och vampyrerna så är det postmoderna kapitalet snarare jämförbart med the First som Buffy kämpar mot i den sista säsongen av serien. Caleb, the Firsts starkaste manifestering i den ”verkliga” världen, förklarar the First verkliga styrka och allomfattande existens:

You're everywhere. You're in the hearts of little children. You're in the souls of the rich. You're the fire that makes people kill and hate. […] They're just sinners. You are sin.

Kapitalet är i grund och botten en relation som vi alla är delaktiga i, ett av kapitalet vulgariserat förhållningssätt till varandra och oss själva. Och som relation kapitalet ständigt närvarande, som social kropp omger det oss inte bara, det är som en odelbar del av oss själva och våra liv, det finns till och med i våra hjärtan. Men samtidigt är kapitalet bara en illusion, en fata morgana – illusion som verklighet – en illvillig förvridning av våra relationer till varandra. Men denna förvandling har inte skett utan ett pris – och priset för att vara immanent är förlusten av det kroppsliga. I Buffy och vampyrerna begråter the First, som endast kan handla genom andra, avsaknaden av sin kroppslighet:

[...] but I know why they grab at each other. To feel. I want to feel. I want to wrap my hands around some innocent neck and feel it crack.

Den tid som Marx beskriver är förgången, kapitalet är inte längre det yttre som hotar det feodala samhällets sociala kropp. Vampyren har blivit kroppen! Eller rättare sagt har vampyren genom nekromanti och andebesvärjelse upphört att vara vampyr och övergått till en ny nivå som ett nytt väsen. Det som har hänt kapitalet är att det har gått från att vara vampyren som hotade och levde av folket, kraften som erövrade och underkastade det gamla samhället till att bli samhället i sig. En vampyr kan inte besegra den sociala kroppen och fortsätta vara vampyr – den måste låta sitt kött upplösas och ta dess plats eller dö av svält. Måttfullhet är inte en av kapitalets dygder och det är dess eviga hunger som ligger bakom dess förvandling. I och med att den borgerliga ideologin har tagit form som den nya sociala kroppen, med andra ord de sociala relationerna som binder oss samman, är det nu mer sårbart än någonsin tidigare. Och idag ser vi istället en ny vampyr träda fram, en likvärdigt mytisk varelse som uttrycker det Hardt och Negri kallar ”the monstrous, excessive and unruly character of the flesh of the multitude”. Som ett uttryck för mängdens kött utgör vampyren ett verkligt hot mot den sociala kroppen.

Count Dracula represents the physically ‘other’: the ‘dark’ unconscious, the sexuality that Victorian England denied, more specifically a sado-masochistic sexuality that recognizes no limits and that no structured order can accept. He is also culturally ‘other’: a revenant from the ages of superstition when people believed that the communion wafer was the flesh of Christ. But more specifically of all he is the socially other: the embodiment of all the social forces that lurked just beyond the frontiers of Victorian middle class consciousness: the psychically repressed and the socially oppressed. (Burton Hatlen, The Return of the Repressed/Oppressed in Bram Stoker's Dracula)

Återigen ser vi hur vampyren tar på sig rollen av den andra, det yttre i förhållande till den sociala kroppens inre. Även om vi ser likheter mellan Marx’ vampyr och denna nya vampyr så är de trots allt väldigt olika varandra. Visst de är odöda och blod är centralt för dem båda, och de utgör ett hot mot kroppen som den lever av. Men där Marx’ vampyr levde som Mannen i det höga slottet så att säga, lever vår tids vampyr bland oss. Eller rättare sagt, de lever bland oss – för den nya vampyren är inte ensam, den är legio. Vampyren är de marginaliserade grupperna i samhället, de som avviker, de som inte passar in. Så ser vampyrens fall ut, från mänsklighetens herre till en paria i samhällets utkanter. Men precis som utomjordingen i science fiction-filmerna hotar mänskligheten själva existens (genom invasion, kontroll, infiltration, utplåning) hotar vampyren den sociala kroppens existens, först och främst genom att angripa dess sexuella och reproduktiva ordning.

The threat of the vampire is, first of all, its excessive sexuality. Its desire for flesh is insatiable, and its erotic bite strikes men and women equally, undermining the order of heterosexual coupling. Second, the vampire undermining the reproductive order of the family with its own, alternative mechanism of reproduction. New vampires are created by the bite of both male and female vampires, forming an eternal race of the undead. The vampire thus functions in the social imagination as one figure of the monstrosity of a society in which the traditional social bodies, such as the family, are breaking down. It should come as no surprise, then, that vampires have become so prevalent in recent years in popular novels, film, and television. Our contemporary vampires turn out to be different. The vampires are still social outsiders, but their monstrosity helps others to recognize that we are all monsters - high school outcasts, sexual deviants, freaks, survivors of pathological families, and so forth. And more important, the monsters begin to form new, alternative networks of affection and social organization. The vampire is monstrous life, and its insatiable desire has become symptomatic not only of the dissolution of an old society but also the formation of the new.

We need to find the means to realize this monstrous power of the flesh of the multitude to form a new society. On one hand, as Merleau-Ponty makes clear, the flesh is common. It is elemental like air, fire, earth, and water. On the other hand, these various monsters testify to the fact that we are all singular, and our differences cannot be reduced to any unitary social body. We need to write a kind of anti-De Corpore that runs counter to all the modern commonality and singularity in the flesh of the multitude. Once again, Spinoza is the one who most clearly anticipates this monstrous nature of the multitude by conceiving of life as a tapestry on which the singular passions weave a common capacity of transformation, from desire to love and from the flesh to the divine body. The experience of life is for Spinoza a search for truth, perfection, and the joy of God. Spinoza shows us how today, in postmodernity, we can recognize these monstrous metamorphoses of the flesh as not only a danger but also a possibility, the possibility to create an alternative society. (Michael Hardt & Antonio Negri, Multitude)


Även om hotet som den nya vampyren utgör i första hand är sexuellt så finns det ett tyst löfte om mer, det finns en mycket större potential i vampyren än bara det sexuella och reproduktiva hotet. Hotet från vampyren sträcker sig förbi detta, den nya vampyren är, som Hardt och Negri genom Spinoza förklarar, ett förebud om ny social kropp, ett nytt samhälle i vardande. Vampyren är aristokraten och arbetaren, generalen och den namnlöse soldaten, eliten och massan, den utvalda och den fördömda, allt detta på samma gång; vampyrens många ansikten och speglingar är direkt kopplade till mängdens ”dividuella” existens. Som en singularitet utgör mängden en ny kropp i blivande, men det är en kropp som formas under kapitalets schizofrena herravälde. Borta är all likriktning och återupprepningen av de kapitalistiska hierarkierna som tydliggjordes i Partiet och dess enfant terrible – Sovjetunionen. Där det pånyttfödda, postmoderna kapitalet söker skapa splittring genom att positionera arbetare mot arbetare, folk mot folk, och alla kombinationer däremellan, finner mängden genom sin vampyriska natur sätt att återigen binda oss samman. Inte som en homogenitet utan som en singularitet av singulariteter, eller lite enklare; som en ny ras skapad av vampyrens bett, sammanbunden endast av våra relationer till varandra befriade från kapitalets korruption, som en svärm av kollektiv intellektualitet och samarbete, av olika uttryck, metoder och former.

Såsom den osynliga armén är vampyren överallt och ingenstans på samma gång. Den lever bland oss utan att utmärker sig eller öppet visa sig som en fiende. Istället för skapa vågor på vattnet låter den hela havsbottnen skaka. Underjordiska rörelser sprider sig, multipliceras och förstärks, genom nätverk och rhizom börjar marken under kapitalets sociala kropp att skälva. Det finns inget slott för dagens vampyrjägare att marschera mot för att bränna till marken, nej, denna vampyr lider inte av det högmod som dess avlägsna fäder led av, det går inte att resa arméer mot denna fiende. För att slå mot vampyren måste kapitalet slå mot sig själv, mot sin egen kropp. Men när den gör det så försvagar den sig själv samtidigt som vampyren fortsätter sin förvandling av den sociala kroppen på annan plats. Och kapitalet tvingas att återigen slå mot sig själv, allt mer urskillningslöst. I jakten på de nya vampyrerna, mängdens kött, får Gud sortera bland de döda.



Läs mer om den nya vampyren, dess potential och möjligheterna som den representerar här.