: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, November 22, 2004

Italiensk storoffensiv

MathiavelliGuldfiske har under de senaste dagarna, efter en längre tids tystnad, organiserat en comeback av LL Cool J-rang. En mängd spännande och intressanta artiklar har översatts i rasande takt. Artiklarna är alla antingen skrivna av italienare eller mer och mindre välkända italofiler... Guldfiske har lanserat en veritabel italiensk storoffensiv!

Med utgångspunkt från Marx’ Fragment om Maskiner och teorierna om det allmänna intellektet tar sig Matteo Pasquinelli an den postfordistiska (eller rättare sagt den postmoderna) ekonomin. Inte minst med hjälp av science fiction så målar Pasquinelli upp en bild av världen där det inte längre finns ett allmänt intellekt utan flera, som inte sällan står mot varandra:

”Medan det är sant idag att det huvudsakliga produktionsmedlet är hjärnan och att arbetaren kan direkt reapproriera produktionsmedlen, stämmer det också att kontrollen och exploateringen i samhället har blivit immateriell, kognitiv och nätverkad. Inte bara mängdens allmänna intellekt har växt, utan också imperiets allmänna intellekt. Beväpnade med sina datorer kan arbetarna reapproriera produktionsmedlen, men så fort de lyfter näsan från sina skärmar måste de möta en Godzilla de inte förutsett, Godzillan av fiendens allmänna intellekt.”

Paolo Virno har delvis samma utgångspunkter som Pasquinelli men han väljer att fokusera på de mer bejakande och upplyftande aspekterna av det allmänna intellektet. Han gör upp med den gamla traditionella arbetarrörelsen, ni vet de som fortfarande är stolta över att vara exploaterade och idag firar första maj som arbetets högtid snarare än som en högtidsdag mot arbetet. Men i och med det allmänna intellektets uppkomst återupptäcks den verkliga första maj:

”Den gamla mötesdagen nyuppfinns idag av massintellektualiteten, vilket innebär män och kvinnor som använder tankar och språk som redskap och råmaterial, vilket konstituerar den verkliga grundpelaren i nationernas välstånd. Migranter, prekära arbetare av alla sorter, de längst fram i frontlinjen mellan arbete och ickearbete, visstidsanställda på McDonalds och operatörerna på chatlinjerna, forskarna och informationsarbetarna: alla dessa utgör med full rätt det "allmänna intellekt" som Marx talade om. Det allmänna intellekt (kunskap, initiativ, subjektivitet, kreativ förmåga) som kombinerat är den huvudsakliga produktivkraften i den postfordistiska kapitalismen och den materiella basen för att göra slut på varusamhället och statens "monopol" på politiskt beslutsfattande.”

På Venedigs filmfestival, ni vet den där festivalen som Disobbedienti och de andra besökte i somras, fick filmen om piratradiostationen Radio Alice - Lavorare con lentezza skriven av Wu Ming en del olika priser. Collettivo A/Traverso, kollektivet som höll i Radio Alice, har skrivit en hallucinatorisk text om hur det var back in the days, en text som flyter samman med de tidigare, med maskinerna och det allmänna intellektet.

”Detta är en inbjudan att tala och att tänka, och en inbjudan att alltid vara närvarande i händelserna i staden - grannskapet - skolan - barackerna - fabrikerna - vägarna, låt oss trötta ut fienden, låt oss slita ut jättemonstret genom att slå den över hela dess kropp. Låt oss inte tala om begär längre, låt oss begära: vi är begärsmaskiner, krigsmaskiner.”

I Mängdens mörka sida gör Arianna Bove och Erik Empson upp med nya vänstern, de som är fast i kamper för återtagande, i motståndet och reaktionen mot kapitalets politik, i det utsiktslösa ställningskriget som istället för att befria oss fångar oss i nya fängslen av juridik och byråkrati. Men mot den nya vänstern står mängden (multitude, myller, whatever):

”I denna process ger vänstern upp och erkänner nyliberalismens monopol att representera begäret och den faktiska metoden för dess tillfredsställande: de försöker att attackera makten och begären i sig själva som något att skämmas över och som kräver någon form av exorcism genom terapeutiska regleringar. […] Det är till mängdens mörka sida vi måste vända oss när vi funderar på vad som går att göra, eftersom det är där som olika former av omstörtande inte bara uttrycks som en vägran, utan också som ett konstituerande, det vill säga ett aktivt skapande av nya former av liv och kollektivitet. Det finns inget oundvikligt över denna process. Men när vi utformar politiska strategier från utsidan eller från ovan så gör vi det på egen risk.”

Ida Dominijanni beskriver det italienska laboratoriets effekter, om hur de politiska idéer som vuxit fram ur den alldeles speciella sociala situationen i Italien korsbefruktats, förändrats, förädlats i det globala laboratoriet. Men artikeln behandlar också hur den postmoderna politiken, den som präglas av kampen mot terror, delvis ställer de samhälleliga tendenserna på huvudet och på så vis tvingar oss att återupptäcka våra teorier och omforma dem:

”I en värld där Imperiet återupptäcker flaggor och nationalistisk politik, där det postmänskliga visar sig som omänskligt, cyborgen inkarnerar sig själv som kamikazie, och soldaten Lyndie England torterar irakiska fångar med ett koppel, kan vi fortfarande ställa Spinoza mot Hobbes, hålla på en mängdens framtid som aldrig korsats med det negativa, hålla begärets politik vid liv, lita på kommunikationsteknologier och virtuella mötesplatser eller hitta ett värde det sexuellt avvikande? […] 90-talets teknologiska optimism stöter nu på en dubbel gräns: betonandet av den virtuella kommunikationen sker på bekostnad av kroppen och betonandet av infosfären sker på bekostnad av psykosfären. Kroppslighet, sexualitet, sensualitet, kontakt, känslosamhet och det omedvetna psykiska bearbetandet av information har i den kognitiva makten och den blixtsnabba kommunikationens namn fått packa ihop och ställas in.”

Den sista (eller senaste får vi hoppas) texten i den italienska offensiven är precis som den föregående hämtad från den australiska Italien Effect-konferensen som ägde rum i september. I Italien översatt förklarar Brett Neilson faran av att importera idéer rakt av (egentligen översätta texter) utan att plantera dem i den lokala myllan och låta dem bilda nya, egna rotsystem och anpassas till den lokala sociala miljön.

”Denna process måste alltid inbegripa översättningar, men inte bara i den lingvistiska bemärkelsen utan även i en vidare politisk och kulturell bemärkelse. Och som i alla översättningar är det alltid något som kommer till och något som går förlorat. Inget vore mer pretentiöst eller ineffektivt utifrån den australiensiska politiska kontexten, än att bara försöka flytta över koncept eller strategier sammanfogade i Italien till de lokala rörelsernas praktiker, som om de var färdigt förflyttbart gods, tankar lösgjorda från kontakt med levande kroppar.”

Som en röd tråd genom alla texterna går det franska inflytandet, det som går tillbaka till de Usual Suspects – ni vet vilka de är, Foucault, Deleuze och Guattari, Derrida… men också Grundrisse och den radikala tolkning som Hardt och Negri populariserade i och med Imperiet. De ständiga rövknullen, överfallen bakifrån, skapar nya teoretiska bastarder som befinner sig i gränsland mellan biopolitik, kontrollteori, lingvistik, feminism, cyberkultur, och ungefär tusen andra impulser. Det italienska laboratoriet är sedan länge globalt men trots detta är det fortfarande skönt att då och då återvända hem, hem till Italien.

Oj, ja just det, en italiensk storoffensiv är naturligtvis helt omöjlig, en oxymoron. Titta bara på Gabriele Salvatores Mediterraneo så fattar ni vad jag menar. Men om ni vill läsa om en verklig storoffensiv så rekommenderar jag Bo Cavefors’ briljanta artikel om tyskarnas storoffensiv och Pattons motanfall i Ardennerna 1944. Fast nu handlade det här om en storoffensiv av en helt annan sort…