: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, October 26, 2004

Processed World

Processed World has been taking riffs on technology, work, daily life, and the media.The result is an irreverant and urgent record of change and liberatory politics since the early '80s.

Punk, politiska serier, fanzines, gatuteater och gör-det-själv-kultur förenade en grupp politiska aktivister i San Francisco-området under namnet Union for Concerned Commies. Året var 1979 och de var trötta på allt vad vänstern, miljörörelsen och den traditionella arbetarrörelsen hette. De började bedriva ett slags postsituationistiskt häcklande av dessa grupperingar och deras politik, de tog över demonstrationer, ”infiltrerade” möten, publicerade texter – de gjorde kort sagt ett spektakel av det spektakel som kallar sig Vänstern. Men det var först när de började undersöka sin egna materiella situation som de fann en väg bortom den, må vara underhållande men rätt ointressanta verksamheten som de höll på med.

De var alla anställda inom den framväxande informations- och servicesektorn. Vikariat, tillfälliga anställningar, deltid – det som idag ibland kallas för prekära anställningsformer, utgjorde deras direkta verklighet. Det var ur ett brinnande begär att förstå denna verklighet som Processed World-kollektivet föddes, 1981 kom det första numret av tidningen Processed World.

Legioner av proletariserade tjänstemän, ”tayloriserade intellektuella arbetare och en immateriell arbetskraft som degraderas genom den industriella instrumentaliseringen och värdealienationen” (Negri, De fattiga är fienden), bankanställda, sekreterare, kontorister, databehandlare, servicearbetare; fast i en meningslös tillvaro, fast i en evig kräftgång mellan datorn och kopiatorn – men också utan lojalitet till jobbet, utan vilja till karriär – är det obevekliga resultatet av integrationen av den nya informationsteknologins i arbetet och informationaliseringen av ekonomin. White Collar-arbetare fast i en arbetssituation som varken är mindre alienerande och utsugande än något Blue Collar-arbete.

Dessa arbetare är anomalier i arbetarrörelsens och vänsterns ögon, fångade i den institutionaliserade ”tillfällighet” som utgör kapitalets omstruktureringsprocess. En process som allt mer har tagit formen av en strategi – en ny form av underordning. Ur ruinerna av fabriken, det mytiska arbetarfortet, där massarbetaren organiserades och exploaterades, allt på samma gång, har ett nytt kapital rest sig. Kapitalets mutation har splittrat det en gång så starka arbetarkollektivet; globala produktionskedjor, outsourcing, just in time, intern konkurrens, toyotaism, automatisering, et cetera, är alla olika metoder för att just splittra, söndra och härska. Men vi får inte glömma att det var kampen mot arbetet som tvingade fram kapitalets transformation – det vi ser idag är reaktionen på det som varit tidigare. William Morris beskriver denna kontinuerliga kamp, om dess föränderliga form och hur kapitalet ständigt försöker att maskera segrar som nederslag:

Människor kämpar och förlorar striden, och saken de kämpar för blir verklighet trots deras nederlag, men den visar sig vara någonting annat än de tänkt sig, och så måste andra kämpa för vad de tänkte sig, men under ett annat namn.

Men apparaten som söndrar och underordnar erbjuder också oanad potentialitet och möjlighet. När arbetarrörelsens nekromantiker gör vad de kan för att reanimera massarbetaren och hålla kvar kampen i fossilerna av de tidigare kampernas organisationer, så har Processed World i över 20 år sökt nya flyktlinjer och vapen. Istället för att fokusera på den formella organisationen, som har degenererat till en bekräftelse av arbetet snarare än en kamp mot det samma, så koncentrerar de sig på den informella kampen, på dolda tecken i det underjordiska. Med fokus på självvalorisering, tidsstöld, ett bejakande av teknologins kraft, på den revolt som tar form av ”on-the-job disorganizing-absenteeism, disinformation, sabotage”. Även om Processed Worlds utgångspunkt är arbetarnas självständiga kamp så är de väldigt odogmatiska i sin kritik av exempelvis det fackliga arbetet:

Here and there, tentatively and often almost invisibly, clerical workers in the US are questioning the situation they share, and are beginning some collective efforts to improve it. As with other kinds of workers, these efforts inevitably bring them into conflict with management. One of the ongoing purposes of Processed World is to report on such conflicts as well as on the conditions that produce them. While we are often severely critical of the groups, such as unions, that are currently trying to "organize" office workers, it's not because we oppose banding together to fight for better conditions within the current set-up. On the contrary, we believe it is vitally necessary for office workers to oppose speed-ups, counter divisive hierarchies of pay and responsibility, and win improved benefits such as childcare, as well as better pay and working conditions. But we think reliance on the traditional methods and forms of organization can only lead to more crushing defeats like the one experienced at Blue Shield, and in the long run, inhibits workers from finding effective ways to organize and act themselves. (Processed World #2)


Processed World är en spännande tidning, inte minst på grund av deras klarsynthet och styrkan som den håller i egenskap av tidsdokument. Visst den gapiga politiska auran och symboliken är tröttsam (de är trots allt amerikanska aktivister!) men guldkornen finns där. Nästa år kommer det sista numret någonsin.

Check it out!

http://www.processedworld.com/


Wednesday, October 13, 2004

Good Corporate Citizen

Våra mardrömmar tar sig inte alltid form av apokalyptiska visioner a la Gamla Testamentet – ni vet, med svavelregn, vatten till blod och allt sånt där. Men det betyder inte heller att de alltid låter sig formas av våra moderna myter, de som vi så ofta ser i slasher- och skräckfilmerna – monstret i mörkret, psykopaten, den galna mördaren. Nej, sån tur har vi inte alltid. Ibland tar våra värsta mardrömmar mycket värre uttryck. Som obeskrivliga fasor manifesterar sig mardrömmarna i den fysiska verkligheten, reella och påtagliga men samtidigt lika abstrakt vansinniga. Våra värsta mardrömmar, verkliga…

Idag ser vi hur nya jurisk-politiska kombinationer tar form under det samlande namnet av kriget mot terrorn – kriget som ständigt gör sig påmint, som är påtagligt men vars fiende i högsta grad inte är det. Terrorn, ondskan, det onda – ett verkligt krig mot en metafysisk fiende, ett krig som påverkar våra liv och genererar allt bisarrare konsekvenser. Polisiära militärinsatser och militära polisaktioner, politiskt och juridiskt våld sammantvinade i nya former. Politiken underkastad juridiken, reglerade av internationella avtal framalstrade av ansiktslösa tjänstemän. Vi lever i det ständiga kriget, ett tillstånd där kriget är både normalt och norm – ett kontinuerligt State of Emergency. Fast, hur skrämmande detta än må vara så är våra mardrömmar verkliga än värre, än mer skrämmande.

Efter de senaste dagarnas minst sagt förbryllande händelser gällande Independent Media Centers beslagtagna servrar (se BBC eller IMC UK) så har vi fått en glimt av dessa mardrömmar. I ett pressmeddelande som det amerikanska men än dock Englandsbaserade företaget Rackspace gav efter att de lämnat över servrarna med IMC:s hemsidor till de amerikanska myndigheterna, trots att servrarna befann sig långt utanför USA, förklarar de:
"[Rackspace] is acting in compliance with a court order pursuant to a Mutual Legal Assistance Treaty (MLAT), which establishes procedures for countries to assist each other in investigations such as international terrorism, kidnapping and money laundering. [...] Rackspace is acting as a good corporate citizen and is cooperating with international law enforcement authorities."
Nu är det inget nytt att företag samarbetar med myndigheterna, det har nog alltid förekommit. Det är inte heller särskilt överraskande att de väljer att rövknulla sina kunder, i detta fall Indymedia, för att ställa sig på så god fot som möjligt med staten. Någonting annat kunde vi knappast räkna med. Nej, det skrämmande är förevändningen de gav för sitt samarbete – ”Rackspace is acting as a good corporate citizen”. Företaget som en medborgare bland många andra – en medborgare med ett eget moraliskt driv, en egen vilja att göra det ”rätta” – good corporate citizen. Jag ryser vid tanken…

Som fabrik fick kapitalet en samhällig kropp värdig dess ambitioner. Fabriken gav kapitalet en tyngdkraft och så ordnades världen runt fabriken efter denna kraft. Gravitationen fångade människor i disciplinära labyrinter där våra sociala relationer, vår kreativitet underordnades kapitalet och system för exploatering av det levande arbetet inrättades. Men ingenting varar för evigt, inte heller detta system. Fabrikens gravitation drog enorma mängder av arbetare till sig, likt till ett svart hål sögs dessa in exploatering och underordning. Men fabriken var inte bara basen för kapitalet utan den skapade även basen för arbetarrörelsen, en högsta grad konkurrerande tyngdkraft. ”Fabrikerna konstituerade individerna som ett korpus, med den dubbla fördelen att arbetsgivaren kunde övervaka varje element i massan, och fackföreningarna kunde mobilisera en massa som källa till motstånd[…].” Denna tyngdkraft försökte kapitalet balansera genom upprättandet av den industriella reservarmén, legionerna av arbetslösa och hungriga. Men det höll inte - det var under vikten av sin egen storlek, av den blotta ansamlingen av samhällelig gravitation, som fabriken som institution kollapsade. Men likt fågel Fenix reste sig kapitalet ur askan av det gamla samhället, och lät sig transformeras på samma sätt som Dr Doom i Secret Wars – ny form och nya krafter men samma plan. Ur det disciplinära samhällets ruin kom kontrollsamhället.

De disciplinära labyrinterna, med sina väggar och faktiska stabilitet, med sina begränsningar och ordnade flöden, har ersatts med ”ett tillstånd av evig metastabilitet som utvecklas via extremt komiska utmaningar, tävlingar och diskussioner”. Spel, kontroll i det fria och självdisciplin ersätter ordningen, burarna, och disciplinering och belöning – piskan och moroten. Produktionen har lämnat fabriken och finns nu som element i alla delar av livet. Och för att underkasta och exploatera denna produktivitet måste nya former av kontroll uppfinnas, nya system inrättas. ”I kontrollsamhället har fabriken ersatts av företaget, en själ, en gas”, skriver Deleuze i sitt briljanta Postskriptum om kontrollsamhällena. Företaget är inte en samhällelig gravitationskälla som fabriken en gång var, företaget är en biopolitisk entitet. En samhällelig spelare vars fokus inte längre centreras kring produktion av varor i formen av ting och vars makt kommer inte från ansamlingen arbetararméer, genom koncentrationen av arbete och produktivitet.

”Detta är en överproduktionens kapitalism. Den köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter: den köper färdiga produkter och sätter samman separata komponenter. Vad den vill sälja är tjänster, och vad den vill köpa är handlingar. Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism.”

Kapitalet är intresserade av inre krafter (handlingar, tjänster) och makten kommer ur upprättandet av nya former av kontroll, immanenta mekanismer snarare än transcendenta apparater – kontroll genom spelregler snarare än ordningsregler. Det muterade kapitalet ser heller en domare i huvudet på alla arbetare än en ordningsvakt i ryggen på dem. ”Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen.” Underordningen och exploatering tar som sagt nya former, och den kapitalistiska ”korruptionen en helt ny roll”. Korruptionen menar företagen att de bäst själva tar hand om, genom upprättandet av företagsetik och företagsmoral, egna normer och kulturella värden. Om företagen har syndat så måste de rena sina själar – botgöring, kommittéer och uttalande på uttalande. Företagets själ står på spel heter det. Företagen är inte vampyrer på det sättet som Marx beskrev kapitalet under fabrikens era, de suger inte det levande arbetet ur folk. Kapitalet är inte någonting yttre, en parasit som lever på andra även om den framställts som en fysisk sak, någonting verkligt. Dess samhälleliga kropp är så gott som förstörd, pålen driven genom vampyrens hjärta men fortfarande hänger den kvar, för stark för att bara ge upp. Men kapitalet är inte längre bundet till sin vampyriska kropp, till fabriken, inte nu när företaget tagit dess plats.

Företaget producerar inte varor, det suger inte livet ur arbetare, det förmedlar tjänster. Som sagt, precis som Dr Doom – ny form, nya krafter men fortfarande samma agenda; försäljningen av tjänster har inte bara förändrat kapitalets form utan också blivit dess själ, kapitalet gör inte om sitt gamla misstag och manifesterar sig själv såsom ett ting. Och det är då som det verkligen slår oss: ”Man berättar för oss att företagen har en själ, vilket torde vara det mest skräckinjagande man någonsin hört.” Och det är precis vad det är; våra värsta mardrömmar, verkliga…


Saturday, October 09, 2004

Ny blog - Subaltern projektualitet

Bakom ett ganska kryptiskt namn - Subaltern projektualitet - gömmer sig en ny blog som lovar gott för framtiden. Åtminstone om vi får tro programförklaringen. Vi håller tummarna och väntar med spänning på fortsättningen...

De subalterna är de ansiktslösa varelser som blivit exkluderade, som lever i skuggorna; de bär på hemligheten, potentialen för den Nya Människan som kommer att dominera världen. Den underjordiska armé av subalterna, exkluderade barbarer som kommer förgöra denna civilisation och bygga en Ny Värld, en annan verklighet, en annan tid, bortom Monsterlandet.

Saturday, October 02, 2004

Oh Söderberg, fortfarande lika hopplöst naiv

I Johan Söderbergs nya artikel Reluctant revolutionaries – the false modesty of reformist critics of copyright så fortsätter han sitt tappra försök att övertyga oss om Free Software-rörelsens (Open Source, GNU, Linux, Creative Commons, upphovsrättskritiker – kärt barn har många namn) revolutionära potential (se Copyriot för en bra sammanfattning). Inte helt oväntat eller originellt fortsätter han att måla upp en bild av en polariserad värld – de onda mot de goda, Microsoft mot röset. Ni vet kapitalet personifieras av en massa företag som av nödvändighet tvingas drar skruvarna, i detta fall ständigt skärpa upphovsrätten. Detta trots att de bara gräver sin egen grav i processen – det är som den gamla leninistiska grejen med att kapitalisterna är så giriga att de kommer att sälja oss snaran vi ska hänga dem – fast i modern tappning. Det är inte så att denna bild är helt och hållet felaktig, egentligen hjälper den oss att förstå vad det hela handlar om – det är en kamp mellan konkurrenter och de konkurrerar om makten över en för dem livsnödvändig resurs – information. De är ingenting mer än två sidor av samma mynt.

I artikeln förhåller sig Söderberg ständigt till den reella underordningen som ett slags komplement till den formella. I de exempel som han använder sig av är det oavlönade arbetet i samhällsfabriken ständigt kopplat till det avlönade arbetet inom företaget. Det oavlönade arbetet är aldrig självständigt, i sig själv underordnat kapitalet, utan det går alltid omvägen via det avlönade arbetet. Först underordnas det, i form av komplement (testning, gratis reklam osv.) till det avlönade arbetet (där den ”verkliga” produktionen sker) sedan underordnas det kapitalet. Tyvärr är det tydligt att Söderberg inte riktigt har gjort upp med sin arbetarfetisch och inte kan acceptera att det idag sker produktivt och inte bara reproduktivt eller komplementärt arbete i den sociala fabriken.

Skälet till att han ignorerar att den reella underordningen också omfattar rent produktivt arbete är troligtvis hans fascination med Free Software-rörelsen och de möjligheter som denna för med sig. I Söderbergs värld innebär Free Software ett slagkraftigt antikapitalistiskt alternativ, en möjlighet att övervinna kapitalismen genom nya former av ägande och arbete. Om det bara vore så enkelt. Visst är det sant att Free Software innebär en ny modell för organisering av arbetet, istället för den gamla världens låsta dörrar och hemliga koder så erbjuder denna nya organiseringsform öppna nätverk och fri tillgång till information. Precis som så mycket annat oavlönat arbete i den sociala fabriken så uppfattas inte heller detta arbete som vare sig alienerande eller påtvingat. Folk kodar och utvecklar av egen fri vilja, för att de känner för det, och Free Software-folket lyckas på något mystiskt sätt undkommer att fångas in av kapitalet… Men att tro att detta arbete inte exploateras av eller underordnas kapitalet är enbart naivt, snudd på skrattretande dumt.

Redan för snart 150 år sedan analyserade Karl Kautsky uppkomsten av det han kallade för kommunistiska kolonier, olika former av kommunistiska experiment inom det kapitalistiska systemet. Experiment där arbetet och arbetets frukter delades broderlig, efter mer eller mindre uttalade kommunistiska principer. Dessa experiment slutade alla med att de antingen blev utkonkurrerade av det dominanta produktionssättet eller så förvandlades från ”föreningar för produktivt arbete förvandlades de till föreningar av privilegierade". Samma sak gäller självförvaltning av fabriken och samma sak gäller Free Software.

Men, säger Söderberg och hans vänner, men produkterna som skapas inom de nya nätverken och regleras av de nya licenserna är fria och allmänt tillgängliga, produktionen är sig bortom kapitalets kontroll. Detta är sant samtidigt som det är så otroligt fel. Analogt med den generella tendensen inom den postmoderna ekonomin så innebär Free Software ingenting annat än en förflyttning från produktionen av varor (som de moderna jättarna fortfarande sysslar med) till en produktion av service- och tjänsteförutsättningar. Visst programvaran är gratis, men support, specialutveckling, skräddarsydda lösningar, utbildning osv. är det inte gratis. Inte på långa vägar, och häri vi ser kapitalets fortsättning, i en delvis ny kostym. Den otroliga mängden gratis arbete skapar förutsättningarna för nya affärsmodeller. Det är som sagt konstigt att Söderberg inte ser detta, uppenbarligen låter han sig förblindas av sin övertygelse. Det är en klassisk biverkan till Marxmissbruk.

Det sista stora misstaget Söderberg gör hör ihop med artikeln själva tes, den om de motvilliga revolutionärerna. I enlighet med Lessig och andra upphovskritikerna så jämställer även Söderberg de nya immateriella allmänningarna med de gamla historiska som existerade fram framtill den första inhägnaden. Det finns dock en hel del skillnader mellan de två, inte minst det faktum att de nya allmänningarna varken är fria eller allmänna. I sin iver att skydda det allmänna mot anstormning av monopolkapitalisternas ockupationsstyrkor, mot den ständiga utökningen av upphovsrätten, så väljer Free Software-rörelsen att använda upphovsrätten som ett vapen mot angriparna. De upprättar stängsel runt det allmänna och gräver skyttegravar av juridik, licenser och kontrakt. Där ägandet inte tidigare existerade har nu Free Software-rörelsen infört det, visst inte i förmån för ett fåtal företag men lik förbaskat har ägandet just införts. Och med ägandet kommer en massa regler och förordningar om vad som får göras och hur. Allt vi får är nya begränsningar och räfflor. Och Söderberg vill att vi ska ställa oss upp och jubla över den här utvecklingen? Tack, men nej tack!

Det enda denna reformerade upphovsrätt syftar till är att skapa ett nytt system, en stabilitet där kreativitet och produktivitet ordnas och justeras, allt för att passa nätverkets önskemål och vilja. Detta sker dels genom en juridisk process som resulterar i ett nytt formellt regelverk men ännu viktigare genom Free Software-folkets ideologiska övertygelse, deras idealism och patos. Deras intuitiva känsla för vad som är rätt och fel, de självdisciplinerande poliserna i deras huvuden, tillsammans med de formella begränsningarna skapar en effektiv kontrollapparat. Men nätverket kan lika lite som partiet eller staten utgöra basen för vår befrielse, och att vi underkastar oss ett nätverk, ett parti eller en stat gör oss inte fria. Vi har redan sett vad detta leder till och jag tror ingen vill upprepa dessa misstag. Nej, kollektivt ägande och kollektiv egendom är varken bättre eller sämre än privat, varken mer eller mindre skrämmande. ”Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.”

Det vi vill är inte att de nuvarande monopolkapitalisterna ska ersättas med pluralister, kooperativa lösningar eller självförvaltning. Till skillnad från Söderberg vill vi varken reformera, förändra eller förbättra denna värld, vi vill inte visa myntets andra sida. Vi vill bara ha myntets upplösning. Varför skulle vi vilja underordna oss under nya system där exploatering och ofrihet fortsätter? Det finns ingen mening med det. Ett slut på ägandet och egendom i alla dess former är det minsta vi kan kräva. En ny värld och inte bara en ny start, för det är just detta som Söderberg faktiskt föreslår i sitt naiva vurmande för reformisterna och de nya systemen – en ny start, en fortsättning av kapitalismen. Eller rättare sagt en reload av kapitalismen, en kapitalism med ett mänskligt ansikte.