: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, September 13, 2004

Buffy och vampyrerna

Hjälp! Lås dörren! Häng upp vitlöken och göm dig under täcket. Glöm för Guds skull inte krucifixet. Lika bra att du ber en still bön också. Det kan liksom inte skada. De är här nu, vampyrerna alltså. De stryker runt på gatorna och hänger på alla möjliga ställen. De är verkligen överallt där ute. Överallt. På kaféer, i kiosken, affären, jag lovar. Jag tror till och med att jag sprang in i en på jobbet. Nej, ingen plats är säker. Förutom hemma alltså – hemma är säkert, hemma är tryggt. Om du inte bjuder hem en vampyr såklart. Bjuder in dem så är det inte säkert hemma heller. Då blir hemma som ute. Så lyssna på mig, stanna hem och släpp aldrig någon genom dörren. Inte din pojkvän, inte din mamma – du kan aldrig vara säker, de kanske också har blivit vampyrer.

Så funkar världen, och svårare än så är den inte att förstå. Är du hemma så befinner du dig i ditt privata rum, där är du avskild från oss andra med allt vad det innebär. Om du däremot går ut så hamnar du i ett offentligt rum. Ja, det gäller alla ställen som inte är någons hem. Och det offentliga rummet börjar direkt utanför dörren, på verandan eller trappuppgången. Det är viktigt att inte blanda ihop det offentliga eller allmänna rummet med det som Henri Lefebvre kallade för det urbana rummet. Du vet, tomrummet mellan hus och byggnader, där på gatorna och torgen där ”en folkmassa samlas, objekt hopas, en fest utvecklas, en händelse, förfärande eller behaglig, utspelas”, som just Lefebvre beskrev det. Och visst, det urbana rummet är också offentligt men det offentliga rummet är så mycket mer än bara det urbana.

Men byggnaderna och husen då, kanske du tänker, är inte de också privata? Om de är privatägda alltså. Är inte de privata? Nu är det så att vampyrer är mytologiska varelser – olaga intrång, privategendom och allt det där betyder ingenting för dem. För vampyrerna är dessa lagar bara ord på papper och ingenting annat, och ord på papper kan inte skydda dig. Sen hjälper det inte om du ställer dig i dörren till din affär eller vad det nu kan vara med kontraktet i hand och säger: ”Nej, nej, nej, här kommer ni inte in!” Vi snackar trots allt om vampyrer och inte ett gäng fulla gymnasister. För säkerhets skull tar jag det en gång till – så länge som det inte är någons hem, tja, då är det en allmän plats. Visst är det enkelt?

Ungefär på samma sätt funkar det med idéer och sånt. Om du har en idé och inte vill att någon ska stjäla den från dig, ja, då måste du hålla den för dig själv. För utanför dig själv finns det offentliga rummet. Så låt tankarna vara kvar i sitt alldeles egna privata rum, i ditt huvud, för där ute finns vampyrerna, redo att insuga alla idéer som tar sig ut ur det privata rummet. Och ja, vampyrerna är fortfarande överallt och de blir fler och fler hela tiden. Det ironiska är det faktiskt är idéerna ligger bakom ökningen av vampyrer. Idéer har skapat fler vampyrer än någonting annat. Du måste förstå att idéer är som ett virus, både mer effektivt än Ebola och mer smittsamt än det där zombieviruset i 28 dagar senare. Varje gång du låter en idé smita ut ur huvudet så riskerar du att smitta ner någon och förvandla dem till vampyrer, förvandla dem till idétjuvar.

Fast om vi tänker på det är det kanske inte så farligt. För i en värld där idéer binds upp bakom ord på papper och andra konstiga konstruktioner, måste vi förvandlas till vampyrer för att förstå vad som är allmänt och vad som är påhittade begränsningar. För en idé fäst på vinyl, film eller papper är inte mindre allmän eller offentlig, det är precis samma sak som med hus och byggnader. Att idéerna göms i varuform förändrar inte faktumet att ord på papper bara biter på vanliga människor, mot vampyrer har de inget värde. Men under 400 år har idéerna gömts bakom ett allt omfångsrikare lager av ord, under 400 år har idéerna separerats från det allmänna. Det är först idag som vi alla kan se genom rökridåerna – digitaliseringens och multipliceringens krafter har spridit idéerna med en sådan hastighet att vi alla förvandlas till vampyrer. Vi stryker omkring på jakt efter nya idéer att sätta huggtänderna i, för att insuga och leva lite mer. På sätt och vis har zapatisternas gamla stridsrop ”Vi är alla zapatister” förvandlats av våra lustar och begär till ett tyst ”Vi är alla vampyrer”.

Men vänta lite nu! Backa bandet och ta det där igen. Vadå vi är alla vampyrer? Buffy är på vår sida, hon hjälper oss och hon är tamejfan inte på vampyrernas sida. Hon är ju trots allt the Slayer. Och de där vampyrerna är riktigt onda, det visste till och med gubben Marx. Redan för sisådär 185 år jämförde han dem med kapitalet och det är inte bra: ”Liksom vampyren kan det endast väckas till liv genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.” I och för sig låter det där med att leva mer intensivt låter rätt bra faktiskt. Men Marx visst allt vad han talade om, i alla fall ibland, som i det här fallet. När kapitalet separerar idéerna från vår sociala verklighet, från det allmänna, genom sina absurda illusioner så har vi inget val, vi måste bli vampyrer. Vi väljer att leva direkt av det levande arbetet, av varandra. Vi mångfaldigar idéerna, låter dem omformas och spridas vidare så att vi alla kan leva mer intensivt.

Roky Erickson må ha varit sprittsprångande galen men han förstod ändå att: ”Tonight is the night of vampire…”


Ps. Det där med vitlök funkar inte, det är bara en myt. Sen behöver du inte lås dörren heller, vampyrerna kan inte ta sig in i ett olåst privat rum. Så mäktiga är inte ens vampyrerna. Och just det, den där stilla bönen kommer inte att hjälpa dig… men mer om det lite senare.

Ps.2 Buffy gillar en del vampyrer och en del vampyrer mer än människor. Fast nu var det inte riktigt henne som allt det här handlade om.

1 Comments:

Blogger Mathiavelli said...

Jag som alltid trodde Roky Eriksson sjöng "Tonight is the night of the Empire".

11:32 PM, September 14, 2004  

Post a Comment

<< Home