: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Monday, September 27, 2004

Wu Ming: Historieberättarens rättigheter och skyldigheter

Ännu mer Wu Ming... Den här gång blir det en liten bagatell, ett par noter till deras Deklaration av historieberättarens rättigheter och skyldigheter, som de skrev redan våren 2000, men som först nu blivit översatt till engelska. Jag vet, jag borde ta tag och översätta från italienska men vad kan jag göra. Min italienska suger... Hur som helst, ännu en Wu Ming-bagatell:
***
Noter till en
Deklaration av historieberättarens rättigheter och skyldigheter

http://www.wumingfoundation.com/english/storytellers.htm

Inledning
Vem är en historieberättare och vad är hennes rättigheter och skyldigheter? En historieberättare är någon som berättar historier och omarbetar myter, med andra ord historier med symboliska referenser som är delade – eller åtminstone kända av eller i alla fall ifrågasatta av – en grupp eller gemenskap. Att berätta historier är en grundläggande aktivitet i alla grupper eller gemenskaper. Vi berättar alla historier, utan historier skulle vi inte vara medvetna om vare sig vår historia eller våra relationer till våra grannar. Livskvalitet skulle inte existera. Men historieberättare gör berättandet av historier till sin aktivitet, sin specialisering; det är som samma skillnad mellan en gör-det-själv-hobbyreparation och en snickares arbete. En historieberättare återupprättar – eller borde återupprätta – en social funktion jämförbar med den som den afrikanska grioten, den keltiska barden eller poeten i antikens Grekland hade.

Berättandet av historier är ett underligt arbete, det kan vara till gagns för dem som utvecklar det, men det är alltid ett arbete som är lika integrerat i livet som att släcka eldar, plöja fälten, hjälpa de handikappade… Med andra ord är historieberättaren inte en konstnär. Historieberättaren är en skildringens hantverkare.

Skyldigheter
Historieberättaren är skyldig att inte tros sig vara överlägsna sina medmänniskor. Alla eftergifter till den förlegade idealistiska och romantiska bilden av historieberättaren som en mer känslig varelse, i kontakt med en upphöjd nivå av varat (även när hon skriver om absoluta banaliteter) är illegitim. De mest fåniga och mest komiska aspekterna skrivandet är i grund och botten baserade på en degenererad version av författarmyten, vilken förvandlar hantverkaren till en ”stjärna” eftersom hon på något sätt anses vara överlägsen vanliga dödliga – mindre bedrövlig, mer intressant och ärlig i en heroisk mening eftersom hon genomlider skapandets kval.

Stereotypen av den plågade och torterade konstnären skapar större intresse i media och hennes åsikter väger tyngre än åsikterna av dem vars arbete är att rengöra toaletter. Detta visar bara på vilken omfattning den nuvarande värdeskalan är förvriden. Historieberättaren är skyldig att inte blanda ihop fabulering, historieberättarens huvudsakliga uppgift, med en överdrift av tvångsmässig självfixering och narcissistiskt skryt. Förkastandet av dessa attribut gör det möjligt för historieberättaren att fånga ögonblickets autencitet och ha ett liv istället för en karaktär som ständigt måste tolka.

Rättigheter
En historieberättare som rättar sig efter skyldigheten att vederlägga de stereotyper som nämndes ovan har rätten att bli lämnad ifred av de tjänar sitt dagliga bröd på att sprida dessa stereotyper vidare (kändisreportrar och kolumnister, kulturella mellanhänder med flera, med flera…).

Alla försvarsstrategier mot denna form av intrång ska baseras på att inte stödja dess logik. Vem helst som vill vara en stjärna, posera på absurda fotosessioner eller svara på frågor gällande vilket ämne som helst har ingen som helst rätt att beklaga sig över intrången.
* Historieberättare har rätten att inte framträda i media. Om en rörmokare väljer att inte framträda så är det ingen som håller det mot henne eller anklagar henne för att vara en snobb.
* Historieberättare har rätten att inte förvandla sig själva till dresserade djur i en mediabur, föremål för litterärt skvaller.
* Historieberättare har rätten att inte svara på frågor som de inte anser är relevanta (privatliv, sexuella eller gastronomiska preferenser…).
* Historieberättare har rätten att slippa fejka expertis angående något ämne.
* Historieberättare har rätten att använda sig av civil olydnad för att motsätta sig alla krav från dem (publicister inkluderade) som försöker ta deras rättigheter ifrån dem.

Wu Ming
Våren 2000

Wednesday, September 22, 2004

Jag är typhoid Mary

Jag tror det är svårt att stoppa spridningen av dessa teknologier. Jag känner mig som typhoid Mary, jag vill sprida det vidare, så långt som det bara är möjligt.
Vint Cerf, internets barnmorska

I början av 1900-talet utbröt tyfoidfeber ännu en gång i New York, denna gång verkade personer insjukna helt slumpmässigt. Myndigheterna försökte spåra källan men det tycktes inte finnas något mönster. Försöken att hitta källan fick snabbt karaktären av människojakt och pressen gjorde vad de kunde för att elda på denna hetsjakt. Till slut lyckades dock myndigheterna spåra smittkällan till en kokerska som var en kronisk bärare av sjukdomen. Mary Mallon, som gavs namnet ”typhoid Mary” av pressen, var en av de där obemärkta arbetarna som ständigt strömmade in i New York, en av de hundratusentals invandrarna som ingen egentligen minns. Namnlös och onämnd hankade hon sig fram som kokerska, både på restauranger och hemma hos mer välbärgade familjer. Det var i själva verket inte så konstigt att ingen hade lagt märke till henne, hon bara fanns där hela tiden.

Myndigheterna grep henne under våldsamma förhållanden, hon fruktade både polisen och den lynchstämning som piskats upp i New York vid tiden. Bara under 1906 rapporterades över 3000 fall av sjukdomen och fler än 600 dödsfall, den hätska stämningen i staden var lätt att förstå, så var även hennes rädsla. Hon informerades omgående om hennes sjuktillstånd och hon hölls till och med inspärrad ett tag innan hon fick återvända till samhället, förbjuden för all framtid att arbeta som kokerska. Av nödvändighet och av naivitet (hon förstod inte att hon var sjuk när hon var tillsynes frisk) trotsade Mary Mallon detta förbud vid flera tillfällen och tog om och om igen upp det enda arbete som hon kände till. Hon arbetade till och från som kokerska fram till dess att hon återigen greps av myndigheterna 1915. Hon spärrades in på en sjukhusö utanför New York där hon levde de sista 25 åren av sitt liv. I allt spred hon tyfoidfebern till ett 30-tal person av vilka en handfull dog.

Det som gör ”typhoid Mary” intressant är inte hennes egentliga livsöde eller hur många som smittades genom henne. Nej, det som gör att vi fortfarande fascineras av henne är den myt som än idag omger henne. Redan under hennes livstid växte berättelsen om ”typhoid Mary” bortom alla proportioner – hon smittade tusentals, de döda låg i drivor vid hennes fötter medan leendet aldrig lämnade hennes läppar. Ett efter ett försvann alla drag av oförstånd eller omedvetenhet, allting förmildrande sopades bort; ”typhoid Mary” levde enbart för att sprida smittan vidare. Det är som en apokalyptisk dödsängel som hon lever vidare som en del av vår moderna mytologi; hennes myt muterade sig till en popkulturell bastard i och med att Marvel omformade ”typhoid Mary” till en psykotisk och schizofren lönnmördare och fiende till Daredevil och Electra.

Det är just ur detta mytologiska perspektiv som ”typhoid Mary” blir någonting som vi kan ta med oss. För vad annars är det vill vi göra om inte sprida det vidare, och vidare, och vidare…

Friday, September 17, 2004

Ännu en intervju med Wu Ming

Jag såg just att en annan favorit blog, Guldfiske, har lagt ut sin nygjorda intervju med Wu Ming. Vill inte gärna vara sämre här. Ok, lite sämre blir det kanske trots allt. Den här intervjun är som gammal skåpmat i jämförelse. Jag gjorde den här översättningen för ett tag sedan men visste inte vad jag skulle göra av den. Varför inte lägga ut den här, tänkte jag? Ja, varför inte! Orginalet är hämtat från Wu Mings nyhetsbrev Giap/digest#16, och intervjun gjordes av Snafu i samband med att Wu Mings senaste bok 54 släpptes.

***

Popkultur och kommunism
Snafu intervjuar Wu Ming

F: I en nyligen gjord intervju konstaterade du att ”popkultur är en nödvändig förutsättning för kommunism”. Cary Grant och David Bowie – protagonisten i Havana Glam, en roman av Wu Ming 5 – skulle vara ”bottom-up ikoner, formade av myllrets begär”. Det var dock genom en noggrann (industriell) process av selektion och filtrering som Bowie och Grant trädde in i stjärnsystemet. När de lever i böcker som 54 eller Havana Glam och kommer i kontakt med en svettig och illaluktande släpper dessa helgon taget kring en del av sin odödlighet. Rör sig kommunismen genom ett slags ”fame sharing”? Eller behöver vi skapa nya decentraliserade, P2P, ikoner?

S: Hm… skulle vi inte prata om skönlitteratur? :-)

Ja, vi konstaterade att 1900-talets västerländska popkultur (vilken idag håller på att förvandlas till någonting helt annat, som är alldeles för svårt att greppa) ofta var närmare socialism än 1900-talets ”socialistiska” regimer i öst någonsin var. Vi till och med la till att Andy Warhols serie av ikoniska porträtt av Mao Tse Dong har varit viktigare för revolutionen än de där officiella porträtten av Mao som maoisterna viftade med på demonstrationerna.

Detta har att göra med vår mångsidiga bakgrund: Antonio Gramscis idé om ”kulturell hegemoni”, autonom marxism (Toni Negri och de andra) och faktumet att några av oss är förre detta mods, skinheads och punkare.

Du vet, autonom marxism betonade kreativiteten och den revolutionära kraften hos arbetarna, ensamma, skiljda från stat och parti. Jämfört med typisk vänsterpessimism kan de autonoma verka drömlikt optimistiska, de ser kamp och seger när andra ser apati och nederlag. Där de flesta (över hela det politiska spektrat) ser kapitalet som aktivt och arbetet som reaktivt ser de autonoma kapitalet som den reaktiva sida av relationen.

Med ”arbetet” menar vi naturligtvis det levande arbetet i den sociala fabriken, med andra ord all kreativ kraft och socialt samarbete, vilket är nödvändigt för kapitalet men inte möjligt att helt tämja. Liv fortsätter att komma upp underifrån.

Vi tror fortfarande att en ny och rättvis form av produktion bara kan etableras genom återtagande av de existerande nätverken av socialt samarbete. Socialism måste baseras på den kollektiva naturen av den kapitalistiska produktionen.

Det är därför som vi, till skillnad från folk som Situationisterna (som är besatta av idén av ”återhämtning” och ”spektakel”), lägger fokus på den kreativa sidan av relationen mellan kapital och klassen. Vi lägger fokus på myllrets kraft.

Skapandet av popkultur (vi drar ingen klar gräns mellan ”underground” och ”mainstream”) var en kollektiv process under vilken, gränserna mellan de ständigt förändrande öppna gemenskaperna ritades konstant om, subkulturer omformade sig konstant kring myter. Vi måste bättre förstå vilka ”nödvändiga förutsättningar för kommunism” som var satta i rörelse under denna process, istället för att tro att miljontals människor blev hjärntvättade.

Nuförtiden håller många saker att förändras till det bättre i alla fall när det gäller återtagande, nej, de-propriation av kultur. Copyrightintrång, CD-bränning, P2P-utbyten, MP3-delning, OCR-scanning, plunderphonics, fri programvara… Den intellektuella egendomens institutioner faller sönder i bitar, och folk ber dem dra åt helvete. Det är en fantastisk gräsrotsprocess, och det är närmare socialism än Kina någonsin var.

F: Jag tänkte mer på auran (in Benjamins termer) som omger popikoner. Stjärnsystemet skapar ikoner som kan reflektera folks begär, producera identifikation, nya "livsstilar" och nya subkulturer. Ur detta perspektiv kan Luther Blissett - betraktad som en decentraliserad bottom-up myt - aldrig ha samma aura som Bowie eller Grant. Är det en fråga om brist på distans eller vad? Hur kan vi skapa folkliga historier som folk kan använda för att återuppfinna sina egna liv? Rollspel och do-it-yourself subkulturer är det enda svaret eller kan en kollektiv av författare som er själva föreslå någonting annat?

S: Vi kan bara tala för oss själva, vi spelar rollspel (vad annars är kollektivt skrivande när det kommer till kritan?) och en DIY subkultur frodas runt omkring oss. Vi försöker manipulera litterära genrers för att skapa folklig litteratur. Vi använder termen "folklig" i dess ursprungliga mening, som i de romanska språken (italienska, spanska, franska etc.), där det betyder "tillhör folket" eller "skapat av folket". Tänk på all de där folksångerna som inte verkar ha någon skapare, de beskrivs antingen som "folkliga" eller "traditionella".

Ok, här är vi; vi vill göra oss av med myter som Författaren, Geniet, Inspiration etc. Så vitt det gäller "auran" så tar vi hellre Benjamins sida framför Adorno, som var utomordentlig tråkmåns som till och med skrev rasistiska kommentarer om jazzmusiker.

Faktumet att de kulturella artefakterna förlorade sin auriska (med andra ord aristokratiska och elitistiska) kraft var någonting helt och hållet positivt, det tillåter myller av människor att bli mer involverade i remanipulation av kulturen. Benjamin kallade det för kulturens demokratisering, på ett sett förutsåg han DIY-kultur och P2P-kultur. Alla borde läsa The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction, den är fortfarande väldigt fräsch och absolut briljant, och ett bra motgift mot nihilistisk/post-situationistisk förgiftning.

F: Precis som i Q är 54 fylld av mikrohistorier som hela tiden korsar ramen av den "officiella" historien. Därför blir denna ram aldrig vare sig tillfällig eller rigid. Boken ger läsaren chansen att förstå kalla krigets spel inte bara som en binär kamp utan också som en utmaning inom utmaningen, där många val är lämnade öppna och obestämda. Tänk om Tito hade valt att göra en film med Cary Grant? Tänk om Diljas hade influerats av Titos politik? Om historien är så fylld av lager och möjligheter så finns det några trådar som ni använder er av för att väva samman alla dessa lager. Kan ni förklara vilka de är och hur ni valde dem?

S: Vi antar att vår metod tillåter historierna att berätta sig själva och reproducera sig själva genom partenogenes (självbefruktning eller jungfrufödsel).

Självklart så finns det en startpunkt men vi tror att historien varken är går rakt fram eller i cykler, den är "katastrofisk" och "fraktal"; konflikter producerar bifurkationer (förgreningar) och diskontinuiteter hela tiden. Historia som vetenskapen klarar knappt av att hantera med sådana diskontinuiteter, det verkar som om all rationell undersökning slutar med producera än fler oroande möten i skuggorna. Dessa dunkla områden är korsningar där historia och mytologi möts. Det enda sättet att undersöka dem är genom att leka med historien.

Du vet, vi skriver inte den vanliga sortens spekulativa ”tänk om” fiktion, såsom PK Dicks Mannen i det höga slottet (förutom i Havana Glam, som är en slags science fiction förströelse om 70-talets glamrock). Vi föredrar att undersöka "möjligheten" av förgreningar i historien, ögonblicket då historien "kunde ha tagit" en annan riktning. Vi är inte intresserade av att beskriva förgreningen i sig själv eller dess konsekvenser.

Vi brukar fundera på en historisk period som verkar fascinerande, sedan studerar vi mikrofilmer, läser källmaterial, gör research och skriver ner alla möjliga grejer i flera månader. Sedan kommer brainstormen och den varar i flera veckor. Vi har ett slags hallucinationer. Historisk research är som peyote för oss. Efter att chocken och flasharna har lagt sig så börjar vi att skriva.

F: Spegeln är ett annat av bokens huvudsakliga teman. En fantastisk teve, en McGuffin, färdas genom hela boken, "ett stumt vittne till alla sorts våld och bråk". Alla vill se den första tevesändningen men ingen kan sätta på teven. Men vad de inte förstår är att de redan är i bild, som ett svagt skuggspel. Hur kan vi jämföra 50-talets drömmar med den reality teve, till exempel "Big Brother", som vi har idag? Vilken funktion har televisionen idag och vem tar hand om våra drömmar och mardrömmar?

S: 50-talets Italien var födelsen av televisionens era; folk ville drömma för situationen var väldigt tuff, det var våld överallt.

90-talet (vi påbörjade arbetet med 54 1999) var ett laboratorium för nätverkseldad, "Big Brother"-pådriven kryptofascism som vände 40 år gamla drömmar ut och in, som reflekterade alla mardrömmar ("Brottslingarna är överallt!", "Vad i helvete vill alla dessa marockaner och albaner oss?") och ruttna fördomar ("Kommunisterna är tillbaka!"), och som producerade en enorm mängd symboliskt våld, vilket bara kan jämföras med 50-talets McCarthyism i USA. Förra året hjälpte detta symboliska våld Berlosconis gäng att ta över regeringen.
Nu försöker de att tvinga tillbaka landet till 50-talet genom att radera all förändringar och reformer som de sociala rörelserna (arbetare, studenter, feminister, rättigheter för de homosexuella och free speech-aktivister med flera) har kämpat fram sedan 1968. Italien loopar loopen. Efter elfte september verkar hela västvärlden göra mer eller mindre likadant.

Vi tror att historien är vare sig går rakt fram eller i cykler, det finns inte en chans att makten kan fånga dess komplexitet och planera för allt. Precis som i vår bok så speglar dagens Italien sig själv i 50-talets, men samtidigt så är det inte samma land längre. Berlusconi och hans polare kommer att avsättas, nej, bli "avkastade". Deras regim kommer att falla tidigare än någon tror och hela världen kommer att lära sig en läxa av detta.

Monday, September 13, 2004

Buffy och vampyrerna

Hjälp! Lås dörren! Häng upp vitlöken och göm dig under täcket. Glöm för Guds skull inte krucifixet. Lika bra att du ber en still bön också. Det kan liksom inte skada. De är här nu, vampyrerna alltså. De stryker runt på gatorna och hänger på alla möjliga ställen. De är verkligen överallt där ute. Överallt. På kaféer, i kiosken, affären, jag lovar. Jag tror till och med att jag sprang in i en på jobbet. Nej, ingen plats är säker. Förutom hemma alltså – hemma är säkert, hemma är tryggt. Om du inte bjuder hem en vampyr såklart. Bjuder in dem så är det inte säkert hemma heller. Då blir hemma som ute. Så lyssna på mig, stanna hem och släpp aldrig någon genom dörren. Inte din pojkvän, inte din mamma – du kan aldrig vara säker, de kanske också har blivit vampyrer.

Så funkar världen, och svårare än så är den inte att förstå. Är du hemma så befinner du dig i ditt privata rum, där är du avskild från oss andra med allt vad det innebär. Om du däremot går ut så hamnar du i ett offentligt rum. Ja, det gäller alla ställen som inte är någons hem. Och det offentliga rummet börjar direkt utanför dörren, på verandan eller trappuppgången. Det är viktigt att inte blanda ihop det offentliga eller allmänna rummet med det som Henri Lefebvre kallade för det urbana rummet. Du vet, tomrummet mellan hus och byggnader, där på gatorna och torgen där ”en folkmassa samlas, objekt hopas, en fest utvecklas, en händelse, förfärande eller behaglig, utspelas”, som just Lefebvre beskrev det. Och visst, det urbana rummet är också offentligt men det offentliga rummet är så mycket mer än bara det urbana.

Men byggnaderna och husen då, kanske du tänker, är inte de också privata? Om de är privatägda alltså. Är inte de privata? Nu är det så att vampyrer är mytologiska varelser – olaga intrång, privategendom och allt det där betyder ingenting för dem. För vampyrerna är dessa lagar bara ord på papper och ingenting annat, och ord på papper kan inte skydda dig. Sen hjälper det inte om du ställer dig i dörren till din affär eller vad det nu kan vara med kontraktet i hand och säger: ”Nej, nej, nej, här kommer ni inte in!” Vi snackar trots allt om vampyrer och inte ett gäng fulla gymnasister. För säkerhets skull tar jag det en gång till – så länge som det inte är någons hem, tja, då är det en allmän plats. Visst är det enkelt?

Ungefär på samma sätt funkar det med idéer och sånt. Om du har en idé och inte vill att någon ska stjäla den från dig, ja, då måste du hålla den för dig själv. För utanför dig själv finns det offentliga rummet. Så låt tankarna vara kvar i sitt alldeles egna privata rum, i ditt huvud, för där ute finns vampyrerna, redo att insuga alla idéer som tar sig ut ur det privata rummet. Och ja, vampyrerna är fortfarande överallt och de blir fler och fler hela tiden. Det ironiska är det faktiskt är idéerna ligger bakom ökningen av vampyrer. Idéer har skapat fler vampyrer än någonting annat. Du måste förstå att idéer är som ett virus, både mer effektivt än Ebola och mer smittsamt än det där zombieviruset i 28 dagar senare. Varje gång du låter en idé smita ut ur huvudet så riskerar du att smitta ner någon och förvandla dem till vampyrer, förvandla dem till idétjuvar.

Fast om vi tänker på det är det kanske inte så farligt. För i en värld där idéer binds upp bakom ord på papper och andra konstiga konstruktioner, måste vi förvandlas till vampyrer för att förstå vad som är allmänt och vad som är påhittade begränsningar. För en idé fäst på vinyl, film eller papper är inte mindre allmän eller offentlig, det är precis samma sak som med hus och byggnader. Att idéerna göms i varuform förändrar inte faktumet att ord på papper bara biter på vanliga människor, mot vampyrer har de inget värde. Men under 400 år har idéerna gömts bakom ett allt omfångsrikare lager av ord, under 400 år har idéerna separerats från det allmänna. Det är först idag som vi alla kan se genom rökridåerna – digitaliseringens och multipliceringens krafter har spridit idéerna med en sådan hastighet att vi alla förvandlas till vampyrer. Vi stryker omkring på jakt efter nya idéer att sätta huggtänderna i, för att insuga och leva lite mer. På sätt och vis har zapatisternas gamla stridsrop ”Vi är alla zapatister” förvandlats av våra lustar och begär till ett tyst ”Vi är alla vampyrer”.

Men vänta lite nu! Backa bandet och ta det där igen. Vadå vi är alla vampyrer? Buffy är på vår sida, hon hjälper oss och hon är tamejfan inte på vampyrernas sida. Hon är ju trots allt the Slayer. Och de där vampyrerna är riktigt onda, det visste till och med gubben Marx. Redan för sisådär 185 år jämförde han dem med kapitalet och det är inte bra: ”Liksom vampyren kan det endast väckas till liv genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.” I och för sig låter det där med att leva mer intensivt låter rätt bra faktiskt. Men Marx visst allt vad han talade om, i alla fall ibland, som i det här fallet. När kapitalet separerar idéerna från vår sociala verklighet, från det allmänna, genom sina absurda illusioner så har vi inget val, vi måste bli vampyrer. Vi väljer att leva direkt av det levande arbetet, av varandra. Vi mångfaldigar idéerna, låter dem omformas och spridas vidare så att vi alla kan leva mer intensivt.

Roky Erickson må ha varit sprittsprångande galen men han förstod ändå att: ”Tonight is the night of vampire…”


Ps. Det där med vitlök funkar inte, det är bara en myt. Sen behöver du inte lås dörren heller, vampyrerna kan inte ta sig in i ett olåst privat rum. Så mäktiga är inte ens vampyrerna. Och just det, den där stilla bönen kommer inte att hjälpa dig… men mer om det lite senare.

Ps.2 Buffy gillar en del vampyrer och en del vampyrer mer än människor. Fast nu var det inte riktigt henne som allt det här handlade om.