: : This smile was more powerful than all the automatons - it was a ray of reality : :

Tuesday, February 21, 2006

Satans verser #4 – Chewing gum

Hey Annie, well look at you
is that a new boy stuck on your shoe?
C'mon Annie, how is it so
you've always got a new bubble to blow

Annie, Chewing Gum. Vad tror du egentligen att den handlar om? Flicka möter pojke, flicka dumpar pojke, flicka hittar ny pojke, flicka dumpar honom också? Jo, förvisso men inte bara.

Oh no! Oh no! You've got it all wrong
you think you're chocolate when you're chewing gum
Oh no! Oh no! A slip of the tongue
you think you're chocolate but you're chewing gum

Partier, fackföreningar och organisationer står alla med hakan i backen, förbluffade, förstummade. Med blanka, oförstående ögon frågar de: - Varför? Varför har du lämnat mig, vi som hade det så bra? De kan inte förstå att de inte är speciella, att de inte är choklad. De begriper inte ens att de har blivit utspottade, att de redan ligger i rännstenen, stela och smaklösa. Att deras tid är över.

Det borde vara den mest naturliga saken i världen egentligen, det är trots allt så, om vi tänker efter – vi tuggar tills smaken försvinner och sen börjar vi på ett nytt. Tuggar, spottar ut och börjar om på nytt. Vem vill hålla fast bara därför, fortsätta när smaken är borta, när det är gammalt, förlegat, som en relik från en annan tid? Vem håller kvar?

- I'm the World Record holder of chewing gum. I'm not afraid of anything!
- Why hold onto it? Why not start a new piece?
- Because then I wouldn't be a champion. I'd be a loser. Like you.
(Roald Dahl, Charlie and the chocolate factory)

Ja, vem håller kvar? När det har stelnat och förlorat sin smak så finns det några som alltid håller kvar, som fortsätter tugga i hopp om att bli en vinnare, att få en karriär av gentjänster och ryggdunk. Att få bli kapten på den sjunkande skutan. Det är i alla fall tydligt vilka som inte tuggar vidare. Folket, arbetarklassen, är notoriskt otroget och illojalt, alla förbund och organisationer faller sönder över tid. Det finns inget som varar för evigt. Vissa har bara en smak som håller längre än andra. Men allting fast förflyktigas.

I don't want to settle down, I just wanna have fun
I don't want to settle down, I just wanna chew gum

Världen är, och detta gäller i synnerlighet vänsterns alla avarter, fylld av nekromantiker som försöker blåsa liv i sina organisationers döda kroppar. De kastar sina besvärjelser i hopp om att hålla dem vid liv lite längre, bara lite längre och samtidigt så intalar de sig själva att egennytta är lojalitet. Välkommen till de dödas värld.

De dödas vinnare! Vinnare av en plats på första parkett till det oundvikliga sammanbrottet. De är undergångens administratörer, sin egen dödgrävare. Arbetarklassen är å andra sidan undergångens arvtagare; alltid i rörelse, rastlös, febril, alltid med en fot över relingen redo att överge skeppet när det väl springer läck, vilket det också alltid gör. Starta om på nytt, om och om igen.

Nytt tuggummi, min vän? Ja tack!

I'm gonna tell you how its gonna get done
I'm just a girl that's only chewing for fun!
Spit it out when all the flavour has gone
wrap it round ya finger like you're playing with gum

Thursday, February 09, 2006

Krigarens själ – farväl till Tomas Repka

24 april, 2005 – Withdean Stadium i Brighton kokade. Allting var bara för mycket; trots bitvis strålande spel så hade vi slarvat bort trepoängaren och med den, verkade det som, möjligheten att knipa den sista Play off-platsen. Så nära, så nära att man nästan kunde ta på det men drömmen förblev dröm och vittrade bort, som våra drömmar alltid verkar göra. Det var bara att börja förbereda sig för ännu ett år i helvetet. Men inte än, inte nu, först skulle spelarna och de andra få sitt – de 700 tillresta fansen började unisont bua ut laget, all frustration och ilska välde ut. I synnerlighet riktades kritiken mot Alan Pardew, buropen och svordomarna haglade över honom.

- Fuck off!

För ett ögonblick som tycktes vara i en evighet tystnade buropen, fansen stod som förstenade över Repkas ord. Han hade klivit fram till fansen och bett dem att dra åt helvete. Ingen trodde att det var sant, vare sig fansen på läktaren, de andra spelarna eller Pardew. Alla var helt förbluffade. Repka vände sig om och försvann ner i spelargången. Ögonblicket var över. Det var inte snyggt, det var inte smart, men fans eller inte, ingen trampar på de Repka tagit till sitt hjärta.

Det finns ingen spelare som ber fansen att dra åt helvete och kommer undan med det. Ingen. Ingen förutom vår tjeckiske hårding Tomas Repka, Super-Tom, Mr 100 %. Saken är den att om det hade varit någon annan spelare så hade det effektivt varit över för honom i klubben. Ingenting sluter samman fans som spelare som tror att de är någonting. Det finns vissa saker som man inte får göra, gränser man inte får kliva över. Det här är en av dem. Fast sen finns spelare som är undantagna från dessa regler; spelare som Paolo di Canio och Tomas Repka.

Han är inte världens bäste fotbollsspelare. Det är kanske det vanligaste betyget för Repka under hans tid hos oss. Inte världens bäste. Det är helt sant, han saknar vissa kvaliteter som fotbollsspelare (även om han inte är så hopplös som vissa vill få det till). Vi Hammers är ett kräset gäng, så enkelt är det. Vi vill ha flärd och elegans. Vi vill se fotboll spelas så som det var tänkt att spelas. För de spelare som inte kan leva upp till våra krav på spelskicklighet och teknik så finns det bara en kvalitet som kan rädda dem – passion. Det man inte har i benen är det bäst att man har i hjärtat. Och Repkas hjärta är fullt av glöd och lidelse. Det är fullständigt uppenbart och det är därför som han inte bara kom undan med sitt påhopp på fansen i Brighton, utan hyllades ännu mer veckan efteråt. Han brinner. Inget snack om den saken. Alla kan se det. Killen har passion.

När Repka lämnade den italienska storklubben Fiorentina var han känd som ”serie A:s effektivaste back”. Han värvades av vår dåvarande tränare Glenn Roeder för klubbrekordet fem och en halv miljoner pund inför säsongen 01/02. Det var framförallt vår tjeckiske hjälte Ludek Miklosko som lyckades övertala Repka att lämna Florens för East End. Fiorentina var vid den tiden helt körda i botten och konkursmässiga, den ständigt lojale Repka ville hjälpa klubben även om det betydde att han var tvungen att gå. Hans övergång till oss var en uppoffring och han hymlade inte med det, han hade helst av allt stannat i Fiorentina:

"Jag accepterar att lämna Fiorentina för att jag älskar klubben och vill hjälpa dem när de är i en svår kris. Nu när jag skriver på för West Ham kan mina lagkamrater få ut två stycken löner."

I dagar som dessa, när fotbollsspelare får lära sig bedyra sin livslånga kärlek till vilken klubb de än råkar hamna i så är Repkas ärlighet uppfriskande och i det närmaste omvälvande. Repka är tystlåten och reserverad vid sidan av plan, mer spelare än stjärna om vi säger så. Han pratar inte ofta med pressen men när han gör det så gör han det från hjärtat, han häver inte bara ur sig plattityder och floskler som så många andra fotbollsspelare. Hans fåordiga stil understryker hans seriositet och professionalitet. Sen lämpar det inte sig för en tuffing som Repka att flörta för mycket med pressen. Och tuffing är precis vad han är, vilket vi blev varse redan från början.

I debuten mot Middlesbrough, bara 24 timmar efter att affären hade gått i lås, fick Repka samma mottagande som så många utländska hårdingar har fått före och efter honom – rött kort. Repka följde upp med ytterligare ett rött kort i sin nästa match och vi var många som började undra om han verkligen ville vara här. Även om hans kompromisslösa spelstil ledde till att han fick 55 gula kort och sammanlagt 4 röda så rådde det aldrig något tvivel om hans inställning. Han gav järnet hela tiden och krävde inget mindre av sina lagkamrater. Oavsett om han gjorde sitt livs bästa eller sämsta så var han alltid konstant när det gällde att ge 100 %.

Mycket genom att vara den han är plockade Repka upp många billiga kort, domarna i England har som bekant en förkärlek till att bestraffa kända busar. Men i ärlighetens namn så hade han själv ett finger med i spelet, hans hetlevrade temperament i kombination med hans notoriska oförmåga att acceptera domslut resulterad i mer än ett kort. Roeder visade sig fullständigt oförmögen att anpassa Repka till den engelska fotbollen, vilket ledde till att Repka allt oftare fick bära hundhuvudet för lagets misslyckanden. Det är ingen överdrift att säga att Roeder och Repka inte drog jämt mot slutet, men trots detta förblev Repka lojal mot klubben som han nu tagit till sitt hjärta.

När det stod klart att våra stjärnor hade lyckats med det otänkbara – spela oss ur Premier League – så valde Repka att återigen visa prov sin otidsenliga känsla för lojalitet. Den ena stjärna efter den andra letade efter dörren, vissa skötte det snyggt, andra inte. För Repka var det inte ett alternativ att först misslyckas kapitalt och sedan bara lämna klubben; han blottade sitt krigarhjärta och förklarade: ”Jag flyr inte från en strid, inte ens om det går illa.” Repka stannade och han fick sin belöning.

Vändningen för Repka, och för all del för West Ham också, kom när Alan Pardew tog över rodret. Den negativa och destruktiva stämningen som Roeder hade skapat under sitt styre ersattes av ett fruktansvärt smärtsamt stålbad och till sist en befriande pånyttfödelse. Pardew hade med små medel på kort tid skapat en positiv vi-känsla och Repka spelade som en ny man. Jämnare, säkrare och framförallt mer kontrollerad, Pardew hade återuppväckt den spelare som Repka varit under sina glansdagar i Italien. Varningarna minskade i takt med att de stabila insatserna radades upp. Repka hade fått tillbaka glädjen och spelade med ett leende på läpparna för första gången på många år. När Pardew sommaren 2005 bad honom att förlänga sitt kontrakt med ett år så accepterade Repka trots att det redan var bestämt att han skulle återvända till Prag. Så starkt var bandet mellan de två.

Hur djup den ömsesidiga respekten och samförståndet mellan Pardew och Repka bekräftades i matchen mot West Brom i november. Repka tar hand om en frispark som hittar fram till Teddy Sheringham genom en nick av Christian Dailly. Sheringham gör inga misstag i straffområdet utan sätter kallt den vinnande bollen. Hela laget stormar fram till Sheringham och jublar över målet. Alla utom Repka, han tvekar inte en sekund utan rusar direkt fram till Pardew och de två kramar om varandra som om vi hade vunnit FA-cupen.

Repkas familj lämnade London under sommaren 2005 och flytta tillbaka till Prag som planerat. Utan sin familj, framförallt närheten till sina två barn, Veronika och Tomaso, blev livet ohållbart för Repka och han bad om att få lämna klubben trots att gick mot sin kanske bästa säsong någonsin. Vemodigt och något motvilligt gick Pardew naturligtvis med på att låta Repka återförenas med sin familj och sin moderklubb Sparta Prag. Det var det minsta han kunde göra för honom.

Och på vilket sätt som han lämnade oss – först fick vi se Anton Ferdinand återigen överglänsa sin bror med ett mål som heter duga. Sedan fick vi se Yossi Benayoun bjuda på ett stycke magi som vi sent kommer att glömma. Men målen och nerviga avslutningen bleknar i jämförelse med det känslosamma och storslagna avskedet som Repka fick av vår trogna publik. Omfamnad av sina lagkamrater med tårar i ögonen avtackades Repka med sång och jubel utom denna värld. Det var uppenbart att Repka lämnar oss med ett sorgset hjärta; för en andra gång i karriären var det yttre omständighet som han själv inte kunde rå över som fick honom att söka sig vidare, denna gång hemåt.

Det blev aldrig några mål i Claret and Blue för Repka; en nick som räddades på mållinjen och en klockren stolpträff, närmare än så kom han aldrig. Visst hade det varit kul om han hade lyckats peta dit en boll eller två men allvarligt talat så spelar det ingen roll. Det var hans andra kvaliteter som gör honom oförglömlig.

Det är hans vilja, bångstyrighet, inställning, ärlighet och brinnande passion som vi kommer att sakna. Super-Tom, en sann krigarhjälte, rakryggad och lojal bortom ord; vi kommer att sakna dig, för alltid!

Saturday, January 07, 2006

Den förnäme

Sebastian Hiram Shaw was born with a rusted spoon in his mouth and holy fire raging in his belly. Not a religious man, but a man of boundless faith. In his hopes… his dreams… himself. The German philosopher Friedrich Nietzsche once posited that whatever fails to kill a man only serves make him stronger. He dubbed this mythical survivor the Übermench. An ideal personified… by a poor boy from Pennsylvania.

Ben Raab, X-Men – The Hellfire Club #4 – Also Sprach Sebastian

Wednesday, January 04, 2006

Häng dom högt!


Det var som om mina ögon inte vill registrera eller min hjärna inte komma ihåg det, för jag kan än idag fortfarande inte minnas vilket väder det var. Det borde ha varit solsken och behaglig värme, det brukar det vara så här i slutet av april.

Till skillnad från låglandet, inte minst där nere i syd så kunde fascismens klor aldrig få grepp om våra berg. Vi höll dem alltid på stången här uppe. Vi reste oss ett år tidigare, under ’44, och kastade ut fascisterna men de kom tillbaka tillsammans med sina nazistiska herrar.

Den italienska sociala republiken, vilket skämt!

Nu hade vi äntligen möjligheten att slutligen göra upp med dem. Det allmänna upproret inleddes 25 april, alla partisaner i norra Italien reste sig tillsammans och vi tog dem med överraskning, städerna föll, folket reste sig och från bergen slog vi hårt mot svartskjortorna.

Min bror brukade säga att jag blev partisan när jag låg i mammas mage. Vår far dog tre månader före jag föddes efter konfrontation med fascisterna. Jag hade alltid burit med mig hatet, och nu skulle det få sitt utlopp. Två dagar efter att det allmänna upproret utropats slog vi till mot en grupp fascister på väg mot ett flygfält vid Comosjön. Jackpott! I vår räd hade vi tagit Mussolini tillfånga. Vi hade tagit honom, den jäveln, vi hade honom nu. Glädjen kände inga gränser.

Vi förde honom och de andra till den närliggande byn Guilino de Mezzegra där vi höll dem över natten. Våra befäl behövde prata med ledarna om vad vi skulle göra med dem. Vi sköt dem under dem vid lunchtid dagen efter och gjorde oss i ordning för att röra oss till fria Milano.

Vi kom till Milano på morgonen, ryktet hade nått staden före oss och vår konvoj möttes av lyckliga, fria människor redan flera kilometer utanför staden. Vi rörde oss i snigelfart mot centrum. Jag satt på motorhuven av lastbilen som hade liken och bara njöt. Jag kände mig oövervinnerlig, jag tror alla delade den känslan med mig. Tusentals milanobor och några hundra partisaner mötte upp när vi kom fram till centrum. Alla ville se Mussolini, alla vill se om det verkligen stämde. Om det verkligen var sant. Att han verkligen var död!

Vår chef, colonnello Valario, ställde sig på taket till lastbilen och ropade till den jublande folkmassan:

– Så vafan ska vi göra med dom jävlarna?

Folkmassan tystnade, bara för ett ögonblick men det var ett ögonblick som verkade vara en evighet. Rop bröt ut, sporadiska önskningar från ett befriat folk som nu hade liket av sin tyrann och hans band i sina händer, till sitt förfogande. Det var ett underbart vackert och euforiskt hat som fick sitt utlopp. Det var inte en vilja att göra rätt utan endast ge igen, och ge i igen på det nesligaste av sätt för all skit de, nej, som vi tvingats ta emot under de fascistiska åren.

– Häng dom! Häng dom högt, dom förbannade svinen!

Ropen tilltog och snart var alla rörande överens. Jag och några andra kamrater plockade genast fram rep ur vår ryggsäckar. En av Milano-partisanerna förslog att vi skulle ta oss bort till Piazzale Loreto. Sagt och gjort, vid tog oss dit med viss möda och inom kort hängde alla där, hela rövarbandet; Mussolini, hans hora Claretta Petacci och alla ministrarna och partitopparna som vi tillfångatog tillsammans med Il Duce.

Alla arton hängde, upp och ner till folkets glädje. Kvinnor och barn, gamlingar och män gick förbi kropparna, spottet och svordomarna ven genom luften bara för att i nästa sekund omvandlas till kramar och gigantiska leenden. Det var en makalös syn som jag fortfarande minns som igår.

En gammal kvinna omfamnade mig, kysste mig på båda kinderna och tackade mig. Tårarna rann ner för hennes kinder. Det var över nu och vi visste det.

– Så går det för fascister, sa hon till mig.

– För varenda en av dem, svarade jag.

Lyckoruset höll oss alla sin famn.

Nini Meazza, ur En partisans dagbok, 1948

Saturday, December 24, 2005

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant

En klass för sig eller hundra år av Cary Grant
Av Wu Ming

Idag är Archibald Alexander Leachs, mer känd som Cary Grant, hundraårsdag. Vi kommer aldrig att veta om denna händelse var sedan länge skriven i stjärnorna eller om den var väntad endast på grund av en serie bisarra händelser. Det är dock en viktig händelse av följande skäl.



Någon kommer att tro att vår är en verklig besatthet. Som kollektiv har vi nämnt denna skådespelare många gånger, vi har studerat hans liv och arbete, och framför allt har vi placerat honom bland karaktärerna i vår roman 54, inspirerade av ett viktigt men inte särskilt välkänt kapitel ur hans biografi: hans samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten för att avslöja nazistinfiltration och –sympatier i Hollywood.

Det skulle kunna vara en besatthet men tillåt oss att förklara vem han var och kanske kommer du att förstå.

Archie Leach/Grant var och är en av 1900-talets mest älskade popkulturella personligheter. Född i den engelska staden Bristol (hans bronsstaty kan beundras på Millennium Square) i en fattig proletär familj. Redan vid tidig ålder anslöt han sig till Bob Penders cirkus och blev akrobat (in många av sina filmer utförde han själv sina volter och saltomortaler). När cirkusen turnerade USA beslöt sig Archie för att stanna i New York, där tog han många olika arbeten. Det mest minnesvärda var som smörgåsförsäljare på styltor. Han arbetade inom teatern, fick ett par små roller i några filmer och till slut flyttade han till Kalifornien där han tog sitt nya namn under vilket han till slut blev mer än känd.

Han påbörjar en lång period av disciplinerad och noggrann utveckling av sin nya identitet, ett heltidsjobb som hans mest briljanta levnadstecknare, engelsmannen Graham McCann, kallar för ”skapelsen av Cary Grant”. När han väl kommer ur sin kokong medverkar han i ett par filmer utan få vare sig ris eller ros, och detta fortsätter fram till 1937 när han imponerar i huvudrollen i Min fru har en fästman, en milstolpe inom så kallad screwball-komedi.

Inom baseball är termen screwball namnet på ett slags skruvat kast. Bildligt talat betyder det något som återvänder från dess ursprungliga, motsatta riktning, därav uttryck som ”skruvad”, ”excentrisk”, ”bisarr” och ”helt galet”. Den är en sentimental, lättsinnig komedi, hektisk och med missförstånd som följs av dramatiska ögonblick, skarpa kontraster mellan personer och i nästan alla filmer jakt och kamp mot klockan. Screwball-komedin är den mest populära formen av underhållning under Depressionen och den fortsätter vara det fram till efter kriget.

Cary är screwball-komedi personifierad eftersom det är filmens manliga huvudroll som bestämmer takten i denna genre. Förutom Min fru har en fästman så finns det också Ingen fara på taket (1938), Det ligger i blodet (1940), En skön historia (1941) och Jag var en manlig krigsbrud (1949). Cary har hjälp av sin förmåga att improvisera som han har tagit med sig från sin tid på cirkusen och från musikkomedier (några av hans bästa komiska ögonblick är just improviserade). Men tag i akt, Cary får dig inte bara att skratta, hans ”mörka sida” utforskas av Alfred Hitchcock i Illdåd planeras (1941) i den berömda scenen med mjölkglaset och i Notorious (1946) där han (sällsynt händelse) ger prov på introvert och kyligt skådespeleri.

Under tiden så för en chock honom tillbaka till det förflutna och hans forna identitet; hans mor, Elsie Leach, som han har trott död sedan trettio år återfinns på en asyl där hans far (nyligen avliden) hade låst in henne. Lycklig över att återigen ha en mor låter Archie/Cary flytta henne till ett bekvämt ålderdomshem där han under resten av hennes liv tar hand om henne.

Inom Hollywoods politiska ekonomi är Cary talesmannen för en innovation, han är den första oberoende stjärnan, en frilansare, utanför studiornas kontroll. Detta oberoende tillåter honom, bland många andra saker, att själv välja om och när han skall dra sig tillbaka från scenen. I början av 50-talet när en ny generation av skådespelare (Brando, Dean, Clift) gör entré försvagas hans stjärnglans och han väljer att kliva åt sidan.

Efter ett års tystnad övertalar Hitchcock honom att medverka i Ta fast tjuven (1954).

Vid slutet av årtiondet är Cary den viktigaste och mest berömda skådespelaren i Hollywood, det är han som radikalt har omdefinierat standarden för manlig elegans; om stela tredelade kostymer byts ut mot kostymer utan väst så måste del av förtjänsten tillskrivas den bild som han har artikulerat. Han är en förebild åtminstone när det gäller stil, fanbärare av en älskvärd och avslappnad virilitet (in sina filmer är det alltid han som blir förförd, han är aldrig förföraren). Vid den här tidpunkten kan han precis vad han vill, till och med gå så långt som att experimentera med droger (han erkänner att han har tagit LSD ett hundratal gånger) och medverkar i Stora vargen anropar (1964) i en (fantastiskt) skabbig och ovårdad version av sig själv. 1966 abdikerar han slutligen från skådespeleriet. 1970 erhåller han en Oscar för sin karriär och 1986 lämnar han livet som legend.


När vi betraktar hans liv kan vi se hur Cary har blivit ett slags sekulärt helgon. Välorganiserade fanbaserade subkulturer har växt fram kring kulten av hans elegans, via brev eller i filmklubbar och idag via Internet. Det finns ett stort urval hemsidor (den mest uttömmande är http://www.carygrant.net/) och debattforum har också vuxit snabbt i antal. Cary tillhör den grupp av persona som står bortom tid, som blir öppna ikoner, berättelser som skapar band av gemenskap, höjer livskvaliteten bland dem som berättar och för dessa berättelser vidare. På detta sätt spelar popkultur på några av de ”nödvändiga förutsättningarna för kommunism” som domedagsvänstern så ofta misstar för delar av den borgerliga ideologin eller som resultat av social hjärntvätt. Att förstå Cary Grants myt kan vara användbart när vi möter verklighet idag och därför även för att finna strategier för motstånd.

McCann gav sin biografi namnet Cary Grant: A class apart [ungefär Cary Grant: En klass för sig]. ”Klass” betyder både savoir faire och social klass. Självförbättringens hårda arbete, den besatta självdisciplinen från Archie Leachs sida höll honom kvar i karaktären han hade skapat … Allt detta är väldigt ”arbetarklass”. Det är en karaktär, och det tåls att upprepas, som får sin styrka genom kontinuerlig utmaning av sociala roller, nationella identitet, klass och stereotyper. ”Cary Grant” är en transatlantisk karaktär, en ständigt omdefinierande syntes mellan Europa och Amerika (hans accent är odefinierbar). ”Cary Grant” är inte längre arbetarklass såsom Archie Leach var men han är inte heller över- eller medelklass. Han är just precis en klass för sig. Hans maskulinitet går det inte att ta miste på men den är, som nämndes ovan, väldigt annorlunda från den solida manligheten som finns hos Clark Gable och Gary Cooper. I denna tid som vi lever i, fylld av skit och elände, när vi ser hur solen går ner för ännu en cykel social kamp (en cykel som påbörjades i Seattle, november 1999), är det mer än viktigt att återupptäcka nonchalansen som ett enskilt och kollektivt kampvapen.

Stil är en kampsport, den europeiska arbetarklassen förstod detta under sin tid. Det gick att visa bossarna att det var fullt möjligt att, till liten kostnad, se mer elegant och värdig ut än dem, allt som krävdes var en smula uppfinnelserikedom. Fotografier från första maj-demonstrationer eller Togliattis begravningsparad visar stolta ansikten och huvuden hållna högt, perfekt strukna om än något slitna kostymer, klanderfritt knutna slipsar runt stärkta kragar, kvinnorna bara håret uppsatt i komplexa knutar och deras hemmagjorda klänningar var perfekt skurna. Det som sticker ut är deras mån om detaljer, kärleken till renlighet bland dem som sliter och svettas i smutsen varje dag. Budskapet är mer eller mindre det följande: ”Bossar, det ni ser framför er är vare sig djur eller infödingar, och samma omsorg som vi lagt ner för att visa er detta kommer vi att lägga i kampen mot er.”

Detta är hur Giovanni Falcone beskriver Palermos arbetarklass under 50- och 60-talet i sin bok Cose di cosa nostra: ”Jag brukade bo i det gamla centrumet, vid Piazza Magione, i ett hus som vi ägde. Alldeles intill låg catoi, fuktiga rum där arbetarklassen levde. Det var ett verkligt spektakel att se dem komma ut ur sina hål på söndagarna; vackra, eleganta, oljat hår, putsade skor, stolta ansikten.” För två sedan, efter publiceringen av 54, var det till vårt stora nöje som vi tog emot följande kommentar från en kvinnlig läsare:

Min far, en aktiv och militant kamrat, grundskoleutbildad, bra dansare, väldigt fattig, arbetade i fabriken sedan tio års ålder, men i sin enkelhet hade han en gentlemans hållning. Detta var mycket tack vare att min mor spenderade nätterna igenom med att sy om skjortor och kostymer så att de passade honom perfekt. Stryka skjortor var en ritual som fortfarande fascinerar mig. Värma strykjärnet på spisen, inte en gest som vare sig var malplacerad eller undergiven, en ritual som aldrig tröttar ut mig. Pappas vita skjorta som skulle strykas på grund av den stora förvandlingen som ägde rum på söndagsmorgonen. Jag brukade sitta på trappen till badrummet, jag väntade på att min far skulle komma ut, välrakad, kammad och jag följde honom när han klädde sig i sina finkläder, han skulle gå till partiets lokalavdelning för att distribuerar deras tidning L’Unità. Han lämnade huset med ett leende, väldigt elegant, silkesnäsduken i bröstfickan hade samma färg som slipsen och skorna var putsade. Kostymen var alltid den samma och den var skräddarsydd för att passa just honom.


En liknande attityd finner vi i den afroamerikanska kulturen (ytterligare ett element att beakta i relationen klass/ras). Lloyd Boston, författaren till Men of Color: Fashion, History, Fundamentals (1998), skriver: ”För i synnerlighet svarta amerikanska män har kläder alltid haft en symbolisk betydelse. Vad vi bär ger signaler som indikerar vem vi är och, vilket är än viktigare, vem vi vill vara. Oberoende om stilen vi har är tuff, förmögen, afrocentrisk eller preppie, vår klädstil är också en överlevnadsfärdighet.”

På egen hand tillförde Cary någonting fundamentalt: lätthet. Inte den typ av lätthet som Coca Cola och Philadelphia pratar om, inte heller lätthet som ytlighet utan den lätthet som Calvino pratar om i Lezioni Americane (Amerikanska lektioner), lätthet som hjälper oss att fly från en värld av lättja och tristess och som förknippas ”med precision och beslutsamhet, inte med slapphet och oklarhet”.

För hundra år sedan i Bristol föddes en man. Hans öde var att lämna ett avtryck på världen.

Hämtad från Wu Mings osorterade strumpor.

God jul önskar Svarta pantrarna!


Panter: Vad vill du ha till jul, min son?
Son: Ett maskingevär, hagelgevär, en låda handgranater, en låda dynamit och en ask tändstickor.

Rama lama lama fa fa fa, God jul allihopa!

Monday, December 12, 2005

Fascisten


It was the new civilian-military act which saved him. He was like a man who had been for a long time in a swamp, in the dark. It was as though he not only could see no path ahead of him, he knew that there was none. Then suddenly his life opened definite and clear. The wasted years in which he had shown no ability in school, in which he had been known as lazy, recalcitrant, without ambition, were behind him, forgotten. He could now see his life opening before him, uncomplex and inescapable as a barren corridor, completely freed now of ever again having to think or decide, the burden which he now assumed and carried as bright and weightless and martial as his insignatory brass: a sublime and implicit faith in physical courage and blind obedience, and a belief that the white race is superior to any and all other races and that the American is superior to all white men, and that all that the American uniform is superior to all men, and that all that would ever be required of him in payment for this belief, this privilege, would be his own life.

William Faulkner om Percy Grimm, Light of August 1932

Sunday, December 11, 2005

Richard Pryor är död!


Richard "the funniest motherfucker in the world" Pryor är död!

Future/Past rekommenderar i första hand Live in concert från 1979. Briljant komik, helt jävla briljant!